Jag har nu inte bloggat på Oh Mother sedan i Maj. Det har varit skönt och behagligt. Men det pirrar i filmnörderi-bloggandet och jag har testbloggat lite. Denna gången på engelska och enbart om film - ungefär samma sorts filmer som jag skrivit om här på Oh Mother.
Engelskan tjänar givetvis ett syfte. Det är inte speciellt många i Sverige som gillar den formen av film som jag gillar, och därför är det naturliga språket engelska. Oh Mother kommer givetvis att ligga kvar här som ett tryggt ankare i det stora stormiga blogghavet.
Ni är välkomna till Ninja Dixon och fortsätta recensioner, åsikter, artiklar och allmänna dumheter om asiatiska monster, jätteapor, kultskräckisar, testosteron-sprutande italienska snutfilmer, turkiska macho-äventyr och allt annat som är sevärt.
Ja, det är slutbloggat nu. Kanske inte för evigt, men jag ska hålla upp så lång tid som möjligt. Jag har tröttnat sedan länge på att skriva då det inte ger något. Istället ger bloggen (och iofs också Twitter) en möjlighet för personer med homofobisk läggning att få en bra inblick i mitt liv, till exempel personen som kallar sig "Lage Eckeskog". Det är inte bara han, utan det finns naturligtvis andra personer med högerkänsla (det är alltid höger-människor av någon anledning, oavsett politiskt inriktning de säger sig tillhöra) och nazistiska åsikter som hör av sig. Sånt är jag trött på.
Istället ska jag försöka titta på film utan tanken på att behöva skriva om film. Jag ska fortsätta med min eviga novellsamling som trots allt känns som en betydligt mer kreativ sysselsättning än att posta Youtube-länkar. Jag har skrivit en hel del, men det går trögt nu och jag måste fokusera på det.
Den tionde juni, om inget oförutsett händer, så har jag ett gästinhopp i en kommande svensk komediserie. Repliker och allt. Det vore roligt att göra mer sånt. Men det är bara en hobby. Framför och bakom kameran är något som jag tappat intresset för sedan Camp Slaughter. När jag gör något så vill jag bara bevisa för mig själv att det går att göra.
Min andra blogg, Frikyrkan, kommer jag säkert skriva på. Men där skriver jag så sällan ändå. Bara när jag behöver få ut lite tankar och kritik mot mitt förflutna.
Nä, friheten hägrar. Ha det bra och jag syns på andra bloggars kommentar-sektioner. Vare sig ni vill det eller inte ;)
The Killer, Hard-Boiled, A Better Tomorrow... men varför snackar ingen om Just Heroes? Detta är en tidig Woo som kom mellan The Killer och Bullet in the Head, och jag håller den som en av mina favoriter. Det är en standard-story, men väldigt välspelad och oerhört fina action-sekvenser. Här har in finalen.
Blacksheep Affair känns på något märkligt sätt som ovanligt ambitiös öststats-action, fast med kineser och helt galna stunts. Just denna scen, som utspelar sig i ett duschrum, är bara en av de våldsamma actionhöjdpunkterna i denna underskattade rulle.
Kirk Douglas är en av de skådespelare jag beundrar mest. Han har alltid varit rakryggad, ärlig, tuff, hård, smart och stått för sina åsikter. Nu ärhan 92 år och är absurt aktiv för att vara i den åldern. Han har en teatershow, har skrivit en bok, bloggar, youtubar, debatterar och är så långt ifrån en gammal vresig gubbe som man kan bli. Dessutom har han humor och självdistans.
På hans MySpace så bloggar han, och det är underhållande läsning. Lite humor, lite allvar, om åldrande, politik, hur jävla bra dagens ungdom är (sådana åsikter behövs verkligen för att väga upp mot allt jävla moralkärring-gnäll) och lite annat.
Måste ta och köpa hans bok också, Let's face it, vid nästa löning.
Jag älskar Tiger Cage 2. Det är en av de bästa Hong Kong-actionrullarna som gjorts, och fighterna är verkligen fantastiska och ser ut att göra svinont. Den finns inte med i det här klippet, men tidigare i filmen finns det en svärd-fight som slår det mesta jag sett - utan att tramsa runt som trista Crouching Tiger Hidden Dragon.
Pantyhose Hero är en sällan sedd Sammo Hung-film som mest är beryktad för att det är en Kung Fu-buskis-version av William Friedkins Cruising! Den är extremt politiskt inkorrekt, men vädjar trots alla lumpna bög-skämt om förståelse och försoning. Only in Hong Kong. Här är en okey fight, men det är inte den ni ska koncentrera er på (inte heller Sammos frisyr), utan ni ska spana in stuntet på slutet och sedan fråga er: Dog han? Eller bröt han alla ben i kroppen?
Antonio Banderas kände sig lite berusad där han satt i den sunkiga hotellbaren med en whisky och morgondagens manussidor framför sig. han tänkte tillbaka på det senaste året och de höstblaskiga månaderna i Kanada. Filmen hette Ballistic och hur han hamnade i den mindes han knappt. Han var inte ens första valet, men på något sätt var kontraktet underskrivet och han var stjärnan i en halvdyr b-film med världens sämsta manus. Långt ifrån Pedro. Antonio suckade och drog i sig det sista i glaset.
Han hade alltid stått för sina filmer, men han började känna sig tveksam. Visst, trots ett sunkigt manus och väldigt trista fighting-scener så kunde han se den kommersiella aspekten i denna dyra film med DTV-känsla. Den första actionscenern är läcker. Massor av slowmo, makalösa stunts och feta explosioner. Inte illa alls faktiskt. Som en blandning mellan John Woo och Matrix, fast med den där thailändska touchen som bara Wych Kaosayananda kunde få till. Problemet var bara att manuset var så illa skrivet. Både han och Lucy tyckte samma sak, men var proffs nog att inte ställa till med några scener. Ett jobb är trots allt ett jobb.
Från början hade han varit tveksam till historien om den akoholiserade agenten som får reda på att hans fru lever och är gift med en gangster, spelad av den sköne Gregg Henry. Lucy Lui spelade Sever, en hämnande före detta medarbetare till gangstern, och nånstans där mellan så var det instoppat en tunn intrig om nano-teknologi och otroligt mycket smörig musik. Han var fortfarande tveksam, och scenen med bussen var så over the top att folk bara skulle skratta åt den. Men även där var stuntsen ganska coola och explosionerna var stora.
Antonio var inte den formen av actionhjälte. Detta var mer något som passade Gary Daniels eller Jean-Claude Van Damme. Men han kämpade på i alla fall. På slutet hade det blivit farligare med ett helt fabriksområde som sprängdes i luften. Stuntmännen flög åt alla håll och det måste ha hettat till rejält flera kilometer runt om. Spetakulärt i alla fall. Filmen sågades och glömdes bort. Den hade haft en budget på sjuttio miljoner dollar och spelat in tjugo. Flopp. Flopp. Flopp.
Kvällen före, efter en hård inspelning, så hade några grabbar stoppat honom utanför hotellet. De var glada, lite packade och började bubbla fram hur kul de tyckte Ballistic var. Inget mästerverk, det kunde ingen av dem säga, men den var rolig och våldsam, fina explosioner och massor av action. Ibland behöver man inte mer.
Antonio kände sig lite lättare och ångestklumpen i bröstet försvann. Den var okey ändå. Kul för tonåringarna och för nördarna där ute. Kanske skulle den bli kult någon gång? Jaja. Det var inte så viktigt. Nu är det Spy Kids 3D som gäller. Kul och ett skönt gäng. Han puttade bort det nya påfyllade glaset med whisky och bestämde sig för att tänka annorlunda. Nu skulle det bli lite sömn, ringa hem till frugan först och i morgon skulle han träffa Sly igen. Det skulle bli kul.
"God natt" sade han till bartendern och försvann mot nya äventyr.
Alla hippa killars favoritfilm att såga, Tom Yum Goong. Själv tycker jag den är underbar, även om den inte är lika helgjuten som Ong-Bak eller Ong-Bak 2. Det är fantastiska fighting-scener och vilda stunts. Denna scen har inte den mest spektakulära fightingen, men är cool eftersom det också - liksom Hard-Boiled - är en enda lång tagning, med massor av rövsparkande!
BCI släppte en utgåva med tre Panna Rittikrai-filmer, Thai Action Pack, varav Born to Fight är viktig eftersom det är Pannas första film, Spirited Killer är väldigt tråkig och enbart släppt på grund av att Tony Jaa har en liten roll. Sedan har man inkluderat en obskyr sak som heter Thai Police Story. Den fanns först med som bonusfilm på en utgåva av Born to Fight, men har här alltså fått ett officiellt släpp.
Grejen är att jag faktiskt inte kommer ihåg handlingen, och då såg jag klart filmen för tjugo minuter sedan. Det jag däremot kommer ihåg är att detta är en av de mest fartfyllda och vansinniga tidiga Rittikrai-filmer jag sett. Den är kort, runt en timme, men det är i stort sett en enda lång actionscen med några få dialogscenern som oftast utmynnar i många blodiga squibs och jakter. Det har med hämnd och korruption att göra, och jag vet inte riktigt om Panna är skurk eller hjälpe - men skit samma.
Alla fighter är utmärkta och innehåller helt vansinniga full contact-klipp. Förutom de sedvanliga "snurra runt och landa på något hårt"-klippen alltså. I inledningen av filmen så slåss Panna med ett gäng skurkar på två pickups! Här har vi också föregångaren till lastbilsstunten i hans senare version av Born to Fight, fast här drullar stuntmannen ner mallen pickupsen och undgår däcken med centimeter. En stund senare så har Panna tagit sig upp på en stor lastbil och slåss mot fyra-fem killar på taket. Alla ramlar naturligtvis av på våldsamma sätt och verkar slå sig sönder och samman.
Det är billigt och folk har fula kläder och frisyrer. Skådisarna spelar över och som vanligt är det egenligen bara Panna som kommer undan med hedern i behåll. Men vem ser sån här film för skådespeleriet? I övrigt är den faktiskt ganska snygg, trots att dvdn har VCD-kvalité (vilket är synd, det är mycket information på sidorna som är borta - men det finns ingen bättre utgåva tyvärr). Man haft tillgång till kamerakran och räls samt kryddar fighterna med riktigt snygg slowmo som visar brutaliteterna i repris.
Trash givetvis, men otroligt våldsamt och fantastiska fighter. Jag rekommenderar er som klarar av sådana här lågbudgetrullar att köpa BCI's action pack enbart för denna en timme långa orgie i Rittikrai-våld!
Det är väl lika bra att vi kör en till låååååång tagning, nämligen från Johnnie Tos Breaking News. Inte direkt någon renodlad actionfilm, men denna sköna tagning inleder Johnnie filmen med och jag älskar den. Njut.
Detta var en intressant intervju, för en gångs skull i Dagen - en tidning som jag avskyr. Det handlar om Dave Canfield, kristen och skräckälskare. Jag är inte själv troende, men det är en del intressanta saker han säger som kristna borde ta till sig. Fast det roligaste är ändå de avslutande orden:
"Så, vad tyckte du om Friday the 13th? - Äsch, den var ofokuserad och blandade hejvilt från de äldre filmerna utan eftertanke. Dessutom var det en massa onödig sex, skräp producerat för att tjäna snabba pengar. I stället rekommenderar han de tre första filmerna i serien genom vilka vi som kristna kan reflektera över kaos och död."
Det är nog första och sista gången vi får se en djupt kristen person rekommendera Fredagen den 13:e 1-3 för att kunna reflektera över kaos och död :)
Egentligen finns det bara bra action i Hard-Boiled, men ta en titt på denna fantastiska tagning till synes helt utan klipp. Den har faktiskt ett klipp, men vad gör det när hela grejen är så jävla bra?
... och det antyds att det var självmord. Jag och Anneli såg henne i kungsträdgården för två år sedan och det var en väldig fin förställning. Har man sett hennes show så vet man hur glada och friska djuren var, de sprang omkring på scenen och hon pratade med dem som om de vore människor. Det var alltså inte i närheten av de stora cirkusarna som klämde in sina elefanter i miniburar, detta var riktigt glädje från djurens sida.
Det rörde sig i bara om tamdjur också, grisar, hundar, katter osv osv. Inga utrotningshotade arter eller djur som hade svårt att anpassa sig bland människor.
Så det är synd att det slutade på det här sättet faktiskt, ett offer både för EU's regler och för "djurvänner" som hellre ger sig på en ensam kvinna med ett gäng katter än de stora cirkusarna som far omkring i landet. Men det är alltid lättare att spara neråt, även för djurvänner.
