torsdag, december 30, 2004

Sveriges sämsta skådis

Jag sitter och roar mig med att kolla igenom recensioner av Camp Slaughter och dom har nog rätt ändå, jag är garanterat en av Sveriges sämsta skådisar! Men vad fanken, hellre det än att leva ett vanligt svensson-liv med barn, fast jobb och en trist heteronorm som grund.

Allt handlar ju att om majoriteten tycker en sak så måste det ju vara så. Majoriteten kan aldrig ha fel. Den kollektiva intelligensen måste ändå röra sig såpass högt att den kan ge ett någorlunda smart genomsnitt och därför är det sanning.

Jag har hört av så många nu att det bara är usla skådisar i Camp Slaughter, så där för tar jag på mig ansvaret som den sämsta svenska skådisen någonsin, mest för att skydda mina kära utmärkta kollegor.

söndag, december 26, 2004

Censur deluxe!

Jag tar mig givetvis friheten att censurera bort anonyma (fegt...) kommentarer på mina inlägg. Kan man inte skriva under med namn så ska man inte uttala sig.

Är en orginalpaus skäl nog att lägga in nyheter mellan? Bara en sådant absurt påstående är löjligt. SVT-nyheter mitt i en överskattad gammal klassiker. Vore jag David Lean så skulle jag garanterat rulla mig i graven över det.

Men det är skönt att någon anonym där ute känner sig tillräckligt retad för att svara. Då känns det som om folk faktiskt läser skiten jag skriver.

Nu har jag i alla fall tagit bort funktionen med kommentarer till mina inlägg, mest för att slippa irriterande anonyma pedofiler som tror att dom har något intelligent att säga :)

lördag, december 25, 2004

Det skrev nåt bra i nån av kvällstidningarna i alla fall. Visar tydligt dubbelmoralen inom public service och dom pedofil-artade finkulturmänniskorna där ute:

"Denna julvecka började med att TV4 fälldes i tingsrätten för att ha gjort reklamavbrott i filmer av regissörerna Vilgot Sjöman och Claes Eriksson. Avbrotten ansågs vara konstnärligt kränkande.Uppesittarkvällen avslutade SVT1 med att visa storfilmen ”Doktor Zjivago” med Omar Sharif. En prisbelönt film efter en roman av en prisbelönad författare. Ändå drog sig inte SVT från att vid midnatt bryta filmen i tio minuter för nyheter och väder.Hade SVT i kontraktet med filmbolaget fått avbrottet godkänt? Eller kan vi vänta oss en saftig stämning från regissören David Leans efterlevande? Eller är det finare att bryta för nyheter än för reklam?"

fredag, december 10, 2004

The Card Player

Jag gillar när filmskapare förnyar sig. Argento har gjort det och resultatet är lyckat i min mening. Först och främst vill jag säga att jag inte ställer mig bakom Beck-liknelsen. Denna film är betydligt bättre än att behöva liknas med tröga svenska deckare där fokusen är mer på relationerna än på kriminalfallet. Bara för att Card Player fokuserar på polisens arbete så betyder det inte att det är lika med Beck.

Här lyckas istället Argento skapa ett intressant kriminalfall där inte historien stoppas upp av familjeproblem och tjafs i polishusets korridorer. Karaktärerna är lustigt nog (jag är lite förvånad själv efter all dålig kritik på nätet) ovanligt välskrivna för att vara en Argento-rulle, speciellt dom två mogna huvudrollspersonerna. Det ekar en lika äkta relation som mellan Daria och David i Deep Red, fast utan flamset. Birollerna fungerar okey, betydligt bättre än i Nonhosonno, och folk utför inte allt för ologiska saker.

Argento verkar njuta av det minimala. Liksom Nonhosonno så är det en riktig lågbudgetfilm, men till skillnad från den förra så finns det minmalt med detaljer, kallt ljus och enkla vinklar – och historien fungerar betydligt bättre. En bra historieberättare behöver inte alltid kameraåkningar över hela huset :) Jag tycker dessutom att filmen känns mer italiensk tillbakadragen (vad fan nu det är?!) och mina tankar dras mer till sjuttiotalsthrillers med realistiska inslag. Älskar en bra handkamera, lite ofokus stundtals, kameror som letar efter det dom ska filma och det bleka fotot.

Givetvis har filmen problem, utan tvekan. Poker-plojen fungerar inte så effektivt som säkert Argento trodde. Åtminstone inte från början av filmen, sedan börjar det hända lite mer runt omkring och det blir riktigt spännande när man börjar hänga med i Poker-reglerna. Argento gillar också plötsliga klipp mellan handlingar, vilket jag personligen uppskattar väldigt mycket, men som jag misstänker kan skapa förvirring hos en stor del av publiken. Jag tänker väl främst på då karaktärs dotter blir kidnappad. Där blev jag först lite ställd, men sedan hängde jag med. Det gick lite väl snabbt i svängarna.

Men filmen andas och lever minimalism, det är det som ändå gör den så stark. Även om jag älskar Nonhosonno så tycker jag att Card Player är en bättre film med bättre karaktärer och vettigare story. Men båda har saker som jag gillar uppenbarligen och jag ser fram emot Argentos kommande alster.

Dessutom har Card Player en sekvens som jag faktiskt tyckte var riktigt spännande, något som jag inte upplevt sedan Deep Red.

Se den med öppna ögon, begär inte splatter över hela duken (tänk hans Djur-trilogi!) och upptäck att gubbfan faktiskt utvecklar sig. Ibland är det inte bara fansen som räknas, ibland måste man förändra sig själv. Det har Argento gjort.

/Fred

tisdag, november 16, 2004

Roger Cormans Frankenstein Unbound (1990)

Den har stått och dammat i min hylla i flera år nu så det kändes som det var dags att besöka den gamle doktorn igen, denna gången i form av Raul Julia och i regi av den alltid utmärkte Roger Corman.

Nu bygger den här på en nyare roman, Frankenstein Unbound, som inleds 2031 i en framtid där John Hurt spelar en "galen vetenskapsman" som utvecklat en ny livsfarlig vapenteknologi som bygger på "den nya atomen". Genom sina experiment så skapar han och assistenterna tidsförskjutningar och det blir inte bättre av att doktorn själv sugs tillbaka till 1817 och dunsar rakt ner i händelserna centrum runt den ännu galnare Doktor Frankenstein, författarinnan till den ursprungliga boken, Mary Shelley och lite andra historiska personer.

Givetvis visar det sig att Frankenstein redan hunnit skapat monstret som i sin tur slaktar folk på löpande band över hela landsbygden. Efter lite tidskrockar så försöker i alla fall John Hurt förmå Frankenstein att avslöja sina hemliga experiment så inte fler oskyldiga småflickor blir anklagade för häxeri. Men den gode doktorn har helt andra planer...

Det är synd, för detta är en liten bortglömd Frankenstein-rulle väl värd att ses om då och då. Corman är en kompetent regissör och berättar historien med gott humör och snygga bildlösningar. Ibland ekar det sextiotals-skräck i form av ljussättning och vinklar, och det är bara bra. Manuset i sig är väl kanske inte världens bästa, vissa saker går på tok för fort och alla verkar ganska enkelt acceptera John Hurts talande super-sport-bil (som följde med i tidsglappet). Men där manuset går bet så kommer våldet in :)

Det måste ju vara en av dom mer våldsammare Frankenstein-rullarna där ute. Lemmar slits av, folk slits upp, huvud slås av osv osv. Blodet flyter ganska ymning och grafiskt alltså. Dessutom verkar det som att vi i Sverige begåvats med en unratad vhs-utgåva (utgiven av Warner), någon som uppenbarligen inte amerikanarna och engelsmännen råkat ut för (av döma av diskussioner på nätet). Så hittar ni den på nån loppis eller utförsäljning, sno åt er den och skåda lite skön Corman-scifi med monster, blod och tidsresor.

/Fred

torsdag, november 04, 2004

De Vilda Gässen (1978)

Det är något speciellt med brittisk sjuttiotalsaction. Jag talar inte om Bond, utan om det andra flödet av actionsnurror som trots allt klämdes ut mellan Bonds eskapader. De Vilda Gässen har nu blivit en av mina favoriter.

Richard Burton spelar Faulkner, en stenhård (och alkoholiserad) fd militär och numera legoknekt. Han är till åren kommen och får ett sista uppdrag av ett riktigt kapitalistsvin som vill rädda sina koppar-affärer i ett litet afrikanskt land. Faulkner får i uppgift att samla ihop en perfekt trupp av hårdingar och rädda landets fd president från sitt fångenskap. Faulkner använder sig av sina gamla vänner, t ex Janders (Richard Harris) en konsthandlare och intellektuell som är ensamstående far till en odrägligt lill-gammal pojke – Shawn Fynn (Roger Moore), playboy-aktig irländare som just har fått ett kontrakt från maffian på sig och sist, men inte minst, Coetze (Hardy Krüger), en vit afrikan som har väldigt rasistiska tendenser.

Tillsammans med ett trettiotal andra soldater så beger dom sig in i det innersta av Afrika, genomför operation med smidig elegans – men finner att dom blivit blåsta av den grisiga kaptialisten (som löst sina affärer på andra sätt). Plötsligt måste dom ta sig ut ur landet, men hela den onda armen runt omkring sig...

Andrew V. McLaglen var en av dom stora namnen när det gällde påskostad och stjärnspäckad action under slutet av sjuttiotalet och klarade oftast av sitt jobb galant, men tyvärr ganska rutinmässigt. De Vilda Gässen måste dock tillhöra ett av hans mer inspirerade verk, men vassa och ganska blodiga actionscener, välmejslade karaktärer och få döda sekunder. Liksom många andra större actionrullar på den här tiden så kan man ju inte beskylla dom för att hoppa rakt in i actionscenerna på en gång, så även här. Det tar åtminstone 35-40 av karaktärsutveckling och presentationer innan allt sätter igång. Dock så blir filmen inte speciellt lidande av det, speciellt eftersom alla större roller spelar av riktigt, riktigt tunga skådisar och alla biroller av otroligt fina brittiska karaktärsskådisar. Så bara deras karisma och humor håller intresset uppe.

Karaktärerna är ovanligt mångfacetterade för att vara en sån här produktion. Det finns mycket humor, värme och malebonding så att det bara stänker testosteron över dom tuffa legoknektuniformerna. Vi har allt från Hardy Krügers märkliga rasist till den kärleksfulle Harris och för att inte tala om machofjoll-bögen Kenneth Griffith (som tidigare i filmen skiljer sig från sin man för att kunna delta i uppdraget) och givetvis Richard Burtons Faulkner, som i all sin prakt är ovanligt patetisk – men är väl medveten om det. Som om han gett upp hoppet om allt.
Det är gott om explosioner, folk som flyger av handgranater, squibs, knivhugg och snyggt skjutna (ursäkta ordvitsen) skottlossningar. Flera gånger blir karaktärer tvungna att döda sina vänner bara för att rädda dom från en ännu plågsammare död och det är ovanligt känslomässigt. Men jag säger så här: det är skådisarna som gör det. Hade vi sett tio trettioåriga hunks springa omkring där och uppleva samma sak så hade det inte fungerat. Dessa åldringar har det i blodet. Dom har upplevt allt och dom vet att skådespeleri inte bara består i att flexa musklerna att skrika...det finns någon som heter ögon också.

Rekommenderas varmt. Finns på billig dvd från Atlantic med toppenbild, dock en mystisk lite störning högst uppe i bilden på det svarta fältet (så det stör aldrig själva filmen), men för det oroligt billiga priset så är jag väldigt nöjd.

/Fred

tisdag, oktober 26, 2004

10 anledningar att älska Charles Bronson

Utan inbördes ordning givetvis:

1. För att ha ett ansikte av granit, så kunde han uttrycka känslor som ingen annan. Det är det som gör en hård skådis hård.

2. Inte ett ont ord om karln någonstans. Var den perfekta gentlemannen och en hyvens människa helt enkelt.

3. Var orginell nog att spela homosexuell lönnmördare i en tid då t o m Liberace skämdes över att vara bög - strongt av Charles!

4. Var 53 år när han fick sitt stora genombrott i USA med Death Wish!

5. Höll på att bli rånad i Rom, men klarade det galant: "A guy in broken English asked me for money. I said, 'You give me money.' He turned around and he walked away."

6. Rensar en hel stadsdel med ungdomsdrägg i Death Wish 3 - alltid med hedern i behåll!

7. Spelar titelrollen i världens bästa western, Once upon a time in the west (dvs Harmonica - en hämnare). Bara det är en otroligt stor anledning att älska honom.

8. Betedde sig som ett proffs under inspelning. Inget bortskämt Peter Haber-gnäll här inte.

9. Faktiskt det hårdaste som gått i ett par skor. Utan tvekan.

10. Till skillnad från vad idiotiska filmvetare påstår så var det inte karriären som övergav Bronson, det var han själv som övergav den. Något så fjantigt som tillfälliga karriärsdykningar skulle aldrig påverka Bronson.

tisdag, september 28, 2004

Haute Tension

Slog till och köpte in Haute Tension (aka Switchblade Romance), den svenska utgåvan och tyckte det var en bra film. Gianetto De Rossis effekter var ju lika snaskiga som vanligt och den totala (och välkomna) avsaknaden av humor gjorde detta till en liten blodig pärla. Det är sexigt med bra filmvåld. Utan tvekan.

Visst, tvisten i slutet var väl inte speciellt orginellt eller speciellt bra egentligen, men who cares? Jag har sett värre/sämre plot-twists än så! (t ex in min ultimata favorit Nightmare City). Inget direkt att klaga på alltså :)

Dessutom, är viktigt att påpeka, spelar Philippe Nahon, en tung, hård och "seriös" fransk karaktärsskådis, den riktigt vidrige mördaren. Jag lovar, i det trista sverige skulle man aldrig få se t ex Peter Haber (illa liknelse, jag vet - man ska inte jämföra guld med snor) som splatter-slaktande psykopat med kepa och konstig skåpbil. Sånt gillar jag. Det är fan i mig perfekt.

Alltid bra med europeisk genrefilm och detta är något jag klart rekommenderar.

Den är nog relativt lätt att hitta på hyr i svenska videobutiker under titeln Swithblade Romance.

torsdag, september 16, 2004

hat blossar upp

som en fd elev som blivit utsatt för mobbing så upplever jag nu en total flashback om hur det brukade vara där i skolan för många, många år sedan.

har hängt på mirc-kanalen #dvdforumnattsudd ett tag nu, känns trevlig och vettig. men så drar man upp något minsta kritiskt mot nån moderator på dvdforum (som jag för övrigt inte är medlem på) och min gode vän Martin Munthe...då sätter sparkarna och glåporden igång...

som jag beskrev på ett annat forum, dom blir som vilda utsvultna hundar när dom hör talas om Camp Slaughter - denna lilla nollbudgetfilm som inte gjort en fluga förnär...det finns ingen chans att värja sig från idioterna. glåpord och hån från alla håll.

jag blir så ledsen. ...för det är så jobbigt att hela tiden utstå skit för några som man själv stöttar och tycker bara är roligt och harmlöst (vilket det uppenbarligen inte är av döma av reaktionerna).

jag känner ingen ork mer. det finns ingen anledning att producera genrefilm, speciellt lågbudget och privatfinsierad sådan, i sverige.

det är bara att ge upp. lämna över makten till hundarna.

onsdag, september 15, 2004

Gardell och Frälsningsarmén

Säga vad man vill om Gardell, men när Frälsningsarmens motorcykelgäng påstår att det är att "häda mot Gud" att Gardell har på sig en frälsningsarméuniform så visar det vad sinnesjuka sekter som dessa är. Det innebär ju helt klart att det är att häda mot gud för att en bög har på sig dom kläderna...*suck*

Blodet i Thriller

Något som irriterat mig väldigt mycket på Synapse utgåva av Thriller är att blodet nästan är brandgult! Uppenbarligen ett misstag i och med restaureringen eftersom blodet är mörkrött i orginalversionen. Det var den legendariska Stickan Limér som blandade blodet för Thriller och han kunde verkligen sitt jobb - kolla in hans filmografi på IMDB - så misstaget ligger hos Synapse och inte filmskaparna.

tisdag, september 14, 2004

Delirium - Photos of Gioia!

After watching Delirium - Photos of Gioia there’s a sense of disappointment striking me. Not that this was a bad movie, but it didn’t have that special energy. It felt uninspired for the most, except Lambertos cool ideas with the murders vision – but it could have been done better. Lambertos direction almost felt inhibited...

Serena Grandi was a surprise. I don’t know why, but I didn’t except her to be so good. Not that the role has much to offer for her, but she definitive had charisma and talent not to make the part of Gioia boring. The cast was excellent, and maybe that helped her to make such a good job. David Brandon is a fave, always great and interesting. Can make the dullest part quiet spectacular. Karl Zinny is good as the young pervert and Lino Salemme is always sleazy and bizarre...what a face (only a mother could love!). George Eastman and Daria Nicolodi does their job and does it good. But it not the parts we will remember them for.

It feels like a TV-movie, but isn’t...but I felt that Lamberto deep inside just delivered a movie and got the paycheck – even if he seems quiet fond of it. I prefer You’ll die a midnight, one of the best and most entertaining giallos made during the eighties. Give me a dvd of that one! :)

But to get to a conclusion. I liked it. It was a good and entertaining little flick and is well worth a purchase on dvd.

BUT BEWARE!!!! Those dopeheads at Shriek Show actually reveales the killer on the back of the dvd with a nice, clean shot with the killer and a big, big knife! Stupid morons!

söndag, september 12, 2004

Something is rotten in the state of Korea...and that is Yonggary!



Har sett och njutit av den fantastiska kaiju-filmen Yonggary (aka Yongary: Monster from the deep) på dvd och skrev denna lilla text för engelsktalande forum:

Yonggary (as the correct korean spelling is) or "Yon-garee" as the english dubbing says, is probably the worst and maybe funniest kaiju-movie ever made (well, King Kong vs Godzilla is funnier!).

It's basically a rip off of EVERY Godzilla-movie ever made, especially those from the sixties. It's also very, very cheap and has a lot of sloppily made miniatures, visual effects and monster-costums to entertain the whole Bin Ladin-family.

But of course it's great. It's 75 minutes of great fun and monster-mayhem. It's cheesy and still much, much, much better than that awful boring american Godzilla-remake.

It even has an annoying, distrubed, cute, irritating brat that plays a round with an itching-beam and makes Yonggary dance!!! Yonggarys movies reminded me of Nic Cages dancing in Wild at heart, but much, much slower.That nasty little boy should have been skull-fucked by Yonggary or at least raped by that gigant frigging nose-horn! But we who are fans of kaiju are used to annoying kids, so I guess I have to accept it :)

It's on cheapo-dvd nowdays in a terrible, fullscreen (missing a lot of info on the sides), dubbed and murky version released by the legendary Alpha Video ;)

lördag, september 11, 2004

Thriller-text

En liten text om Thriller jag skrev för diverse utländska forum:

Wow! I’ve owned the dvd (thanks to David Z!) for two days now and I’ve seen it twice. First with the superior swedish track and then with the english track.

It’s important to know that the only track worth mention is the swedish track. There you have the great and smart dialogue and character-development that goes totally wrong in the english dub. So watch it with english subtitles. Don’t be lazy, learn to read! :)

What strikes me the first when seeing the movie for the first time in a couple of years is how beautiful it is. After watching a crappy bootleg for years, this is a true revelation! Bo-Arne has clearly choose the swedish autumn for it’s staggering beauty and clear and strong colors. This is what I see every years outside my door, but this is the first time I’ve seen it so well presented in a movie. This is here the movie also shows it’s true arthouse-face. The scene with the childmolester isn’t sleazy (thank god for that!) or exploitive at all. It’s poetic and horrible. Disgusting. When the tobacco (or just maybe "snus") pours out if his mouth in excitment it’s not just awful and grotesque, it’s swedish filmmaking at its best.

It’s a dreamlike movie, but also very naturalistic (aka very swedish) with stylish and impressive cinematography by Andreas Bellis. He and Bo-Arne both handles action, sex and drama with the same high quality. I think it’s important not to forget the strange and surrealistic score by electro-maestro Ralph Lundsten. Like a constant wall of sound he wraps the story with uniqe electronic landscapes, some of them very childish and like nursery rhymes and others just...echoes and sonic vibrations/distortions.

Regaring the action...it’s great. And it looks more expensive than it is. Okey, you can’t compare the car chase to the one in Bullit or Blazing Magnums, but’s quite alright to be in a swedish exploitation movie from 1973. They shot it, of course, completely without permits and a bunch of explosives and sometimes unaware extras out in the streets. The fightscene in the warehouse is uniqe and not very swedish. It’s more of a combination between Peckinpah and Bruce Lee, but directed by Jodorowsky!

The final is both very western AND very Jodorowsky (see, once again I can’t let go of the surrealistic vision this movie has). I know, because we’ve asked him, that Bo-Arne had no intention to let the ending (from the shoot out in the little fishing village to the horse...) to be very Sergio Leone, but it feels a lot like a scandinavian spaghettiwestern (actually there’s been made at least three westerns in sweden, but we call them "lingon-western" – Lingonberry-western).

But what makes Thriller what it is, is the actors. Christina Lindberg is PERFECT as Madeleine (in the english version, Frigga? Where came that name from?). She’s cute, sexy, warm and finally very, very cold. Its a very impressive performance and her love for the character shines thru. Heinz Hopf as the sleazebag Tony is both sadistic...and very frail and weak at the same time. A coward protecting himself with bodyguards and giving people drugs. Heinz was one of swedens best characteractors and I’m happy to see him in this movie. Another strong performance is by Per-Axel Arosenius as Madeleines father. A sensetive and intelligent portrait of a loving father. Per-Axel got a brutal ending to his life when he took suicide by burning himself to death in 1981.

This is my favorite swedish movie ever, together with Man on the roof, and it deserves a good dvd-release like this. Hopefully there will be more releases, maybe with the participation of Bo-Arne and Christina.

/Fred

fredag, september 10, 2004

Ålder

Det är intressant hur otroligt snabbt man börjar åldras när man kommit över 25 eller nåt sånt. Ansiktet blir mer slitet, ögonen är inte lika klara som innan och kroppen orkar inte med samma saker som man kunde några år innan.

En enda härlig lång väg till döden helt enkelt :)

torsdag, september 09, 2004

"En spya man minns. Men inte vill se om"

Ni kommer ju att bli chockade, men Noodlessons nya rulle verkar ju skitbra. För en gångs skull har han gått ifrån dom mjuka fina PK-orgierna och kört hårt på sex, spyor, operationsscener och urin. Folk som har sett den kallar den meningslös, vilket givetvis är ett bra tecken. Nu kanske man inte behöver få budskapet upptryckt i ansiktet.

http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,530486,00.html

torsdag, september 02, 2004

Willem Dafoe-afton: Streets of fire och Spider-man

Ikväll lyckades jag pricka in två Dafoe-filmer av en ren slump och båda var alldeles utmärkta. Spider-man har det skrivit så mycket om, men den inte allt för kända Streets of fire är väl värd att ta sig en titt på.

Walter Hill har regisserat en otroligt enkel och straigh story som utspelar sig i en värld som är en skön blandning mellan åttio- och femtiotalet. Flicka blir kidnappad av läderkillen Dafoe och Michael Paré (som den ensamma tuffingen) räddar henne och daskar läderrumpa med bland annat slägga.

Fylld med bra åttiotals"rock" (finns det nån sån?) och bra action.

onsdag, september 01, 2004

Thriller och Bo-Arne

Det är ju underligt hur många svenskar (speciellt) som helt plötsligt tycker sig vara expert på människan Bo-Arne Vibenius utan att ha träffat honom. Jaja, det handlar väl om den klassiska svenska efterblivenheten.

Det är lätt att sparka neråt när man inte vet ett skit.

Personligen tycker jag det är skönt att ha övergivit några av nätets forum. Skräckfilm.org var ett alldeles utmärkt forum och det saknar jag, men t ex dvdforum har ju sjunkit så lågt att det mest består av svenska gnällspikar och Astrid Lindgren-älskare (jag menar, något måste ju få massorna att känna trygga och politiskt korrekta). Det är ju också ett forum där många uttalar sig (t ex vissa moderatorer) om saker dom faktiskt inte vet något alls om, vilket bara känns komiskt.

I alla fall är vi officiellt klara med kompletteringar och dylikt till Kraftverk 3714. Jag är väldigt, väldigt nöjd med materialet (fast det får man ju inte tycka som medel-svensk) och tror filmen kommer att bli väldigt bra, om än ganska udda. Långt ifrån tokjävlarna på SFI i alla fall :)

Nä, nu ska jag ut och promenera lite!

måndag, juli 12, 2004


Markus Widegren och jag som studerar en tagning. Posted by Hello

onsdag, juni 09, 2004

Casting och locations löser sig!

13.00 idag så träffade vi PRO Frösön, eller rättare sagt deras teatergrupp. Det var ett otroligt trevligt gäng herrar och damer som alla blev väldigt entusiastiska över projektet och hade många frågor och idéer. Både jag och regissören Markus tappade hakan över hur otroligt talangfulla personer det finns som aldrig tidigare arbetat ordentligt med skådspeleri, och detta var verkligen inget undantag. Seriösa och öppna personer som utan problem förstod vad det rörde sig om och dessutom tycker det ska bli väldigt kul att vara med i en skräckfilm. Efter ett tag så kände vi oss som barnbarna som var på besök och vi blev verkligen på gott humör. Nu är i stort sett alla skådisarna satta och det syns på vår hemsida.

15.30 var vi ute i Trångsvikens bygdegård och träffade en dam vid namn Gunilla. Hon bjöd på fika och vi diskuterade användandet av bygdegården för en av filmens viktigaste scener. Givetvis var detta inget problem alls och den 27:e juli så är det dags för vår riktigt stora mass-scen där vi förhoppningsvis ska kunna engagera en stor del av byn som statister. I samma fart så åkte vi upp till Trångsvikens Bröd och fick spons på fikabröd till alla statisterna i scenen!

Men där mellan promenerade vi ner till ICA Trångsviken och pratade med ägarna där som tyckte det lät som en utmärkt idé att vi ville spela in en scen i och utanför deras butik. Tänk så lätt det faktiskt går när man bara vill. På vägen till en viktig huslocation så stannade vi till vid en grillkiosk som skulle vara perfekt för ett par av scenerna, vi traskade in och pratade med den trevliga ägaren Helge, som även han tände på idén att få besök av en filminspelning. Bokat och klart!

Som grädde på moset besökte vi ett boningshus där vi ska spela in en hel del av filmen och även där flöt det på bra.

Så på några intensiva timmar så löste vi viktiga casting- och locationfrågor. Detta är livet! :)

Jämtland är fan det bästa stället att spela in film på! :)

tisdag, juni 08, 2004

Homofobi och idioti

Polisen i Östersund vill inte ta upp min anmälan angående en obehagligt inlägg i min gästbok och filmtipset.nu vill inte, trots upprepad begäran, ta bort min användare från deras sida (något som i stort sett alla andra communitys kan göra). Jaja, svenskarna har ju en grund genpol.

torsdag, juni 03, 2004

House of 1000 corpses!

“....Jag gör det inte och anser att HOUSE OF 1000 CORPSES är den värsta sortens hatfulla och omogna filmmakeri”. Ja, så står det på en stor hemsidans recension av House of 1000 corpses. En annan svensk filmtidning kallar den för “amatörsmörja” (vilket är konstigt eftersom filmen är gjord av proffs, amatörer är, som alla väl vet, folk som kanske inte lever utav vad dom arbetar med). Citat som säger mer om personerna bakom recensionen än filmen själv.

Betyder detta att svenskarna rent generellt är humorlösa? Ja, till en viss del, men min förhoppning är också att den svenska genpoolen inte är för grund, för detta är en film som är för skön för att missa.

Till skillad från en tidning som gav Spiderman 1 i betyg (vi vet alla att inte ens en professionell recensent som ogillar den filmen skulle kunna ge den en etta) så anser jag att detta är ett litet mästerverk i amerikansk b-skräck. Rob Zombies filmskapande är som hans musik: svulsigt, hårt, amerikanskt och ganska smaklöst. Storyn är lika oviktig som det visuella obarmhärtigt trycker på. Runt historien om några ungdomar som hamnar ute på den amerikanska inavels-vischan byggs det en hysteriskt visuell karusell med splitscreens, shot-on-video, 8 mm, inverteringar, inzoomningar gjorda i redigeringen (och äkta såna också givetvis), bisarra färgskalor, klipp från gamla tv-program och svart-vita skräckfilmer och karaktärer som är så vridna att dom faktiskt blir trovärdiga på något underligt sätt. Visst, det är som en musikvideo från åttiotalet, men det är knappast tänkt som något annat. Detta är videokonst när det är opretentiöst.

Ungdomarna spelar offren har jag redan glömt av, men det är som vanligt rednecksen som är som bäst och mest minnesvärda: Sid Haig som Captain Spaulding (så bra att man bara myser), Karen Black som Mother Firefly, Bill Moseley som Otis Driftwood och även perfekta Tom Towles som den stenhårda sheriffen. Detta är rollsättning från himlen för oss som uppskattar färgstarkta skådisar.

Att beskriva hur den här filmen utvecklar sig borde vara ett brott om vett och etikett, och jag tänker inte ens gå in på dom underbara detaljer...totalt urflippade detaljer som Rob och hans kollegor pressat ur sig. Här handlar det inte om logik längre, det handlar om drömlogik. Inspiration finns från trettiotalets skräckfilmer, Hammer-mys-pys-rullarna från femtio- och sextiotalet, italiensk och spansk genrefilm, pin up-snurror och i övrigt väldigt mycket från amerikansk skräpkultur.

Vissa kanske tycker att den försöker vara så hipp att den spricker, men å andra sidan är såna här rullar betydligt mer ärliga i sitt uppsåt än t ex den godkända nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre. Här handlar det om att provocera och underhålla, och en uv som mig bara njuter när jag ser svenska recensenter vrida sig av ilska över att något sånt här får skämma ut deras surt förvärvade dvd-spelare.

Discshops recensent tycker att vi som gillar den här filmen är idioter, men då är jag en stolt idiot. Jag skriver i alla fall inte “hatfulla och omogna” recensioner...

/Fred

onsdag, juni 02, 2004

Michael Moore-klon?

Jepp, jag visade ett filmklipp för två fina kollegor idag och inom tio minuter så fick jag tillbaka dessa mail (och dom känner inte varandra):

"Kors, vad du börjar bli lik Michael Moore! (fast smalare)"

och...

"Du... det slog mig just att vi bara MÅSTE göra en Farenheit 9/11-spoof med DIG i huvudrollen som Michael Moore! :-) Ni är ju nästan lika som bär!"

Fast jag gillar ju Moore skarpt, så det gör ju inget :)

tisdag, juni 01, 2004

Ripper: Letter from hell

Ripper: Letter from hell är en av dom få nya slasherfilmer som jag ständigt återkommer till. Ja, jag älskar ju Urban Legend: Final Cut, Freddy vs Jason och Halloween Resurrection (inga kommentarer om den tack), men Ripper är väl den som klarar av att vara stenseriös och samtidigt riktigt bra. Den har väl sina problem, t ex är det för lång vissa scener kunde man mycket väl ha trimmat bort för att få upp tempot, men det är väl inget som jag lider av så otroligt mycket.

Som slasher så är det standard deluxe, dvs ett gäng ungdomar som studerar seriemördare/brott på en skola och börjar mördas en efter en av en person som uppebarligen försöker härma sår-formationerna hos Jack The Rippers offer – något närmare än så den klassiska legenden kommer vi faktiskt inte. Skådespelare i slasherfilmer är väl egentligen varken sämre eller bättre än ”vanliga” skådespelare, det är en modern myt som jag tycker blir irriterande. Däremot så är slasherfilmen ganska bunden av sina regler och klyschor – vilket jag gillar – och det kanske inte finns så mycket för skådisarna att göra. Jag menar, inte ens Robert De Niro skulle klara av att leverera replikerna i t ex Freddy vs Jason trovärdigt. Det är något som bara följer med och som jag tycker man inte ska skämmas för. ”Billy...where are you? I’m sooo horny!” är lika viktigt för en slasherfilm som Humprey Bogarts hårda repliker i gamla fyrtiotalsthrillers – repliker som när dom sätts i verkliga livet är helt orimliga. Men det är min åsikt.

Lustigt nog så minns man alltid morden i Ripper som betydligt med grafiska än vad dom verkligen än. Jepp, blodet flyter och folk skriker, men det visas inte speciellt mycket alls. Om detta kan bero på bolagstrimningar eller om det helt enkelt inte var meningen från början vet jag faktiskt inte, men det fungerar bra ändå. För morden är brutala och sadistiska och anspelar gärna på att offret ska få lida lite extra innan, offren VET verkligen att dom ska dö. Favoriter är, utan att spoila för mycket, sågverksscenen – otroligt brutalt, hyfsat blodigt och inte direkt grafiskt. Men givetvis, som den konservative slasherfan jag är, så vill jag redigt grafiska mord, utan tvekan.

Jag vill också ge en eloge till Bruce Payne som faktiskt gör en bra roll och som är övertygande som medelålders lärare som dom unga tjejerna är kåta på. Det fungerar faktiskt och Bruce verkar nöjd med sina repliker. Bruce är faktiskt en bra skådis men har den svagheten att när han väl befinner sig i en film han egentligen är ganska ointresserad av, gör en ganska ointressant rollinsats. Min favorit i den kategorin är Warlock 3, där han hoppar upp ur en gryta och skriker ”You don’t have the power!” samtidigt som vi verkligen ser hur han tänker ”What the fuck, I’ll just do this scene and the paycheck is mine!”. Här är han bra, riktigt bra. Min gamle favorit Jürgen Prochnow är också med, men han gör sin vanliga psykopatroll. Varken mer eller mindre inspirerad än vanligt.

Ja, det var väl vad jag tyckte nu efter att ha sett om Ripper: Letter from hell en femte gång sedan jag köpte den för ett par år sedan.

Kom ihåg att låta bli den brittiska från Hollywood DVD (som jag tyvärr har). Den har inget av extramaterialet som står annonserat om på baksidan och överföringen i widescreen är sällsynt dålig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gjort.

Ångest...

Jag har sån ångest...

För- och nackdelar med att studera teaterlinjen på Wiks folkhögskola:

Fördelar:
* Ger mig en bra utbildning
* Ger mig goda kontakter
* Trygghet i ett år

Nackdelar:
* Låser upp mig under ett år – ingen möjlighet till nya projekt
* Mycket kostsamt
* Krockar med Kraftverk 3714

Ska fortsätta lista upp för och nackdelar...men nu orkar jag bara inte tänka på det :/

måndag, maj 31, 2004

Hatchetman!

Slängde i den i spelaren och skyller på brafilm.com att jag fick mig 90 minuter otroligt korkade strippor, stendum dialog och massor av tuttar - skitkul alltså! Givetvis ren dynga, men underhållande för stunden och en del fåniga och sköna digitala mord-effekter :)

söndag, maj 30, 2004


Sorry, det var så dumt att jag bara inte kunde låta bli :) Posted by Hello

Jag och Pierre Toresson springer från en stor fet explosion! Posted by Hello

Interceptor Force 2!!!

Det finns såna där människor som nostalgirunkar till gamla monsterfilmer från åttiotalet, och så finns det såna som mig som verkligen lärt mig uppskatta dagens exploitationfilmer – dvs ”direct-to-video”. Jag menar, vem bryr sig om vad som går upp på bio då det släpps tio betydligt roligare filmer på video varje vecka nu för tiden? :)

Det senaste jag köpte av Interceptor Force 2, uppföljaren till den Olivier Gruner-klassikern Interceptor Force (vad annars?). Originalet hette Interceptors här i sverige och tvåan har fått namnet Alpha Force – härligt förvirrande.

Inom de första 18 minuterna så bjuds vi på fighting, luftstrider mellan ufo och moderna jaktplan, tonvis med explosioner, slow-motion shoot outs och härliga östeuropeiska locations. Sedan blir det total Alien/Rovdjuret rip-off med några stänk av The Thing inuti i ett kärnkraftverk. Blir det bättre än så här? Svar: nej. Extremt underhållande, dumtokigt och lika opretentiöst som Moodysson är pretentiös. Detta är en sån här film som verkligen kan lanseras som ett Alien/Rovdjuret-plagiat utan att skämmas – något som Sonet och Mikael Hofström borde göra när dom lanserar neo-slashern Strandvaskarens som en ”psykologisk thriller” – snacka om att fega ur!

Nä, UFO film fegar aldrig ur och bjuder på gott datoranimerade monster, våld och tokerier. Mer sånt här! Nu! :)