torsdag, juni 03, 2004

House of 1000 corpses!

“....Jag gör det inte och anser att HOUSE OF 1000 CORPSES är den värsta sortens hatfulla och omogna filmmakeri”. Ja, så står det på en stor hemsidans recension av House of 1000 corpses. En annan svensk filmtidning kallar den för “amatörsmörja” (vilket är konstigt eftersom filmen är gjord av proffs, amatörer är, som alla väl vet, folk som kanske inte lever utav vad dom arbetar med). Citat som säger mer om personerna bakom recensionen än filmen själv.

Betyder detta att svenskarna rent generellt är humorlösa? Ja, till en viss del, men min förhoppning är också att den svenska genpoolen inte är för grund, för detta är en film som är för skön för att missa.

Till skillad från en tidning som gav Spiderman 1 i betyg (vi vet alla att inte ens en professionell recensent som ogillar den filmen skulle kunna ge den en etta) så anser jag att detta är ett litet mästerverk i amerikansk b-skräck. Rob Zombies filmskapande är som hans musik: svulsigt, hårt, amerikanskt och ganska smaklöst. Storyn är lika oviktig som det visuella obarmhärtigt trycker på. Runt historien om några ungdomar som hamnar ute på den amerikanska inavels-vischan byggs det en hysteriskt visuell karusell med splitscreens, shot-on-video, 8 mm, inverteringar, inzoomningar gjorda i redigeringen (och äkta såna också givetvis), bisarra färgskalor, klipp från gamla tv-program och svart-vita skräckfilmer och karaktärer som är så vridna att dom faktiskt blir trovärdiga på något underligt sätt. Visst, det är som en musikvideo från åttiotalet, men det är knappast tänkt som något annat. Detta är videokonst när det är opretentiöst.

Ungdomarna spelar offren har jag redan glömt av, men det är som vanligt rednecksen som är som bäst och mest minnesvärda: Sid Haig som Captain Spaulding (så bra att man bara myser), Karen Black som Mother Firefly, Bill Moseley som Otis Driftwood och även perfekta Tom Towles som den stenhårda sheriffen. Detta är rollsättning från himlen för oss som uppskattar färgstarkta skådisar.

Att beskriva hur den här filmen utvecklar sig borde vara ett brott om vett och etikett, och jag tänker inte ens gå in på dom underbara detaljer...totalt urflippade detaljer som Rob och hans kollegor pressat ur sig. Här handlar det inte om logik längre, det handlar om drömlogik. Inspiration finns från trettiotalets skräckfilmer, Hammer-mys-pys-rullarna från femtio- och sextiotalet, italiensk och spansk genrefilm, pin up-snurror och i övrigt väldigt mycket från amerikansk skräpkultur.

Vissa kanske tycker att den försöker vara så hipp att den spricker, men å andra sidan är såna här rullar betydligt mer ärliga i sitt uppsåt än t ex den godkända nyinspelningen av Texas Chainsaw Massacre. Här handlar det om att provocera och underhålla, och en uv som mig bara njuter när jag ser svenska recensenter vrida sig av ilska över att något sånt här får skämma ut deras surt förvärvade dvd-spelare.

Discshops recensent tycker att vi som gillar den här filmen är idioter, men då är jag en stolt idiot. Jag skriver i alla fall inte “hatfulla och omogna” recensioner...

/Fred

onsdag, juni 02, 2004

Michael Moore-klon?

Jepp, jag visade ett filmklipp för två fina kollegor idag och inom tio minuter så fick jag tillbaka dessa mail (och dom känner inte varandra):

"Kors, vad du börjar bli lik Michael Moore! (fast smalare)"

och...

"Du... det slog mig just att vi bara MÅSTE göra en Farenheit 9/11-spoof med DIG i huvudrollen som Michael Moore! :-) Ni är ju nästan lika som bär!"

Fast jag gillar ju Moore skarpt, så det gör ju inget :)

tisdag, juni 01, 2004

Ripper: Letter from hell

Ripper: Letter from hell är en av dom få nya slasherfilmer som jag ständigt återkommer till. Ja, jag älskar ju Urban Legend: Final Cut, Freddy vs Jason och Halloween Resurrection (inga kommentarer om den tack), men Ripper är väl den som klarar av att vara stenseriös och samtidigt riktigt bra. Den har väl sina problem, t ex är det för lång vissa scener kunde man mycket väl ha trimmat bort för att få upp tempot, men det är väl inget som jag lider av så otroligt mycket.

Som slasher så är det standard deluxe, dvs ett gäng ungdomar som studerar seriemördare/brott på en skola och börjar mördas en efter en av en person som uppebarligen försöker härma sår-formationerna hos Jack The Rippers offer – något närmare än så den klassiska legenden kommer vi faktiskt inte. Skådespelare i slasherfilmer är väl egentligen varken sämre eller bättre än ”vanliga” skådespelare, det är en modern myt som jag tycker blir irriterande. Däremot så är slasherfilmen ganska bunden av sina regler och klyschor – vilket jag gillar – och det kanske inte finns så mycket för skådisarna att göra. Jag menar, inte ens Robert De Niro skulle klara av att leverera replikerna i t ex Freddy vs Jason trovärdigt. Det är något som bara följer med och som jag tycker man inte ska skämmas för. ”Billy...where are you? I’m sooo horny!” är lika viktigt för en slasherfilm som Humprey Bogarts hårda repliker i gamla fyrtiotalsthrillers – repliker som när dom sätts i verkliga livet är helt orimliga. Men det är min åsikt.

Lustigt nog så minns man alltid morden i Ripper som betydligt med grafiska än vad dom verkligen än. Jepp, blodet flyter och folk skriker, men det visas inte speciellt mycket alls. Om detta kan bero på bolagstrimningar eller om det helt enkelt inte var meningen från början vet jag faktiskt inte, men det fungerar bra ändå. För morden är brutala och sadistiska och anspelar gärna på att offret ska få lida lite extra innan, offren VET verkligen att dom ska dö. Favoriter är, utan att spoila för mycket, sågverksscenen – otroligt brutalt, hyfsat blodigt och inte direkt grafiskt. Men givetvis, som den konservative slasherfan jag är, så vill jag redigt grafiska mord, utan tvekan.

Jag vill också ge en eloge till Bruce Payne som faktiskt gör en bra roll och som är övertygande som medelålders lärare som dom unga tjejerna är kåta på. Det fungerar faktiskt och Bruce verkar nöjd med sina repliker. Bruce är faktiskt en bra skådis men har den svagheten att när han väl befinner sig i en film han egentligen är ganska ointresserad av, gör en ganska ointressant rollinsats. Min favorit i den kategorin är Warlock 3, där han hoppar upp ur en gryta och skriker ”You don’t have the power!” samtidigt som vi verkligen ser hur han tänker ”What the fuck, I’ll just do this scene and the paycheck is mine!”. Här är han bra, riktigt bra. Min gamle favorit Jürgen Prochnow är också med, men han gör sin vanliga psykopatroll. Varken mer eller mindre inspirerad än vanligt.

Ja, det var väl vad jag tyckte nu efter att ha sett om Ripper: Letter from hell en femte gång sedan jag köpte den för ett par år sedan.

Kom ihåg att låta bli den brittiska från Hollywood DVD (som jag tyvärr har). Den har inget av extramaterialet som står annonserat om på baksidan och överföringen i widescreen är sällsynt dålig. Jag vet faktiskt inte riktigt vad dom gjort.

Ångest...

Jag har sån ångest...

För- och nackdelar med att studera teaterlinjen på Wiks folkhögskola:

Fördelar:
* Ger mig en bra utbildning
* Ger mig goda kontakter
* Trygghet i ett år

Nackdelar:
* Låser upp mig under ett år – ingen möjlighet till nya projekt
* Mycket kostsamt
* Krockar med Kraftverk 3714

Ska fortsätta lista upp för och nackdelar...men nu orkar jag bara inte tänka på det :/

måndag, maj 31, 2004

Hatchetman!

Slängde i den i spelaren och skyller på brafilm.com att jag fick mig 90 minuter otroligt korkade strippor, stendum dialog och massor av tuttar - skitkul alltså! Givetvis ren dynga, men underhållande för stunden och en del fåniga och sköna digitala mord-effekter :)

söndag, maj 30, 2004


Sorry, det var så dumt att jag bara inte kunde låta bli :) Posted by Hello

Jag och Pierre Toresson springer från en stor fet explosion! Posted by Hello

Interceptor Force 2!!!

Det finns såna där människor som nostalgirunkar till gamla monsterfilmer från åttiotalet, och så finns det såna som mig som verkligen lärt mig uppskatta dagens exploitationfilmer – dvs ”direct-to-video”. Jag menar, vem bryr sig om vad som går upp på bio då det släpps tio betydligt roligare filmer på video varje vecka nu för tiden? :)

Det senaste jag köpte av Interceptor Force 2, uppföljaren till den Olivier Gruner-klassikern Interceptor Force (vad annars?). Originalet hette Interceptors här i sverige och tvåan har fått namnet Alpha Force – härligt förvirrande.

Inom de första 18 minuterna så bjuds vi på fighting, luftstrider mellan ufo och moderna jaktplan, tonvis med explosioner, slow-motion shoot outs och härliga östeuropeiska locations. Sedan blir det total Alien/Rovdjuret rip-off med några stänk av The Thing inuti i ett kärnkraftverk. Blir det bättre än så här? Svar: nej. Extremt underhållande, dumtokigt och lika opretentiöst som Moodysson är pretentiös. Detta är en sån här film som verkligen kan lanseras som ett Alien/Rovdjuret-plagiat utan att skämmas – något som Sonet och Mikael Hofström borde göra när dom lanserar neo-slashern Strandvaskarens som en ”psykologisk thriller” – snacka om att fega ur!

Nä, UFO film fegar aldrig ur och bjuder på gott datoranimerade monster, våld och tokerier. Mer sånt här! Nu! :)