torsdag, november 04, 2004

De Vilda Gässen (1978)

Det är något speciellt med brittisk sjuttiotalsaction. Jag talar inte om Bond, utan om det andra flödet av actionsnurror som trots allt klämdes ut mellan Bonds eskapader. De Vilda Gässen har nu blivit en av mina favoriter.

Richard Burton spelar Faulkner, en stenhård (och alkoholiserad) fd militär och numera legoknekt. Han är till åren kommen och får ett sista uppdrag av ett riktigt kapitalistsvin som vill rädda sina koppar-affärer i ett litet afrikanskt land. Faulkner får i uppgift att samla ihop en perfekt trupp av hårdingar och rädda landets fd president från sitt fångenskap. Faulkner använder sig av sina gamla vänner, t ex Janders (Richard Harris) en konsthandlare och intellektuell som är ensamstående far till en odrägligt lill-gammal pojke – Shawn Fynn (Roger Moore), playboy-aktig irländare som just har fått ett kontrakt från maffian på sig och sist, men inte minst, Coetze (Hardy Krüger), en vit afrikan som har väldigt rasistiska tendenser.

Tillsammans med ett trettiotal andra soldater så beger dom sig in i det innersta av Afrika, genomför operation med smidig elegans – men finner att dom blivit blåsta av den grisiga kaptialisten (som löst sina affärer på andra sätt). Plötsligt måste dom ta sig ut ur landet, men hela den onda armen runt omkring sig...

Andrew V. McLaglen var en av dom stora namnen när det gällde påskostad och stjärnspäckad action under slutet av sjuttiotalet och klarade oftast av sitt jobb galant, men tyvärr ganska rutinmässigt. De Vilda Gässen måste dock tillhöra ett av hans mer inspirerade verk, men vassa och ganska blodiga actionscener, välmejslade karaktärer och få döda sekunder. Liksom många andra större actionrullar på den här tiden så kan man ju inte beskylla dom för att hoppa rakt in i actionscenerna på en gång, så även här. Det tar åtminstone 35-40 av karaktärsutveckling och presentationer innan allt sätter igång. Dock så blir filmen inte speciellt lidande av det, speciellt eftersom alla större roller spelar av riktigt, riktigt tunga skådisar och alla biroller av otroligt fina brittiska karaktärsskådisar. Så bara deras karisma och humor håller intresset uppe.

Karaktärerna är ovanligt mångfacetterade för att vara en sån här produktion. Det finns mycket humor, värme och malebonding så att det bara stänker testosteron över dom tuffa legoknektuniformerna. Vi har allt från Hardy Krügers märkliga rasist till den kärleksfulle Harris och för att inte tala om machofjoll-bögen Kenneth Griffith (som tidigare i filmen skiljer sig från sin man för att kunna delta i uppdraget) och givetvis Richard Burtons Faulkner, som i all sin prakt är ovanligt patetisk – men är väl medveten om det. Som om han gett upp hoppet om allt.
Det är gott om explosioner, folk som flyger av handgranater, squibs, knivhugg och snyggt skjutna (ursäkta ordvitsen) skottlossningar. Flera gånger blir karaktärer tvungna att döda sina vänner bara för att rädda dom från en ännu plågsammare död och det är ovanligt känslomässigt. Men jag säger så här: det är skådisarna som gör det. Hade vi sett tio trettioåriga hunks springa omkring där och uppleva samma sak så hade det inte fungerat. Dessa åldringar har det i blodet. Dom har upplevt allt och dom vet att skådespeleri inte bara består i att flexa musklerna att skrika...det finns någon som heter ögon också.

Rekommenderas varmt. Finns på billig dvd från Atlantic med toppenbild, dock en mystisk lite störning högst uppe i bilden på det svarta fältet (så det stör aldrig själva filmen), men för det oroligt billiga priset så är jag väldigt nöjd.

/Fred