fredag, december 10, 2004

The Card Player

Jag gillar när filmskapare förnyar sig. Argento har gjort det och resultatet är lyckat i min mening. Först och främst vill jag säga att jag inte ställer mig bakom Beck-liknelsen. Denna film är betydligt bättre än att behöva liknas med tröga svenska deckare där fokusen är mer på relationerna än på kriminalfallet. Bara för att Card Player fokuserar på polisens arbete så betyder det inte att det är lika med Beck.

Här lyckas istället Argento skapa ett intressant kriminalfall där inte historien stoppas upp av familjeproblem och tjafs i polishusets korridorer. Karaktärerna är lustigt nog (jag är lite förvånad själv efter all dålig kritik på nätet) ovanligt välskrivna för att vara en Argento-rulle, speciellt dom två mogna huvudrollspersonerna. Det ekar en lika äkta relation som mellan Daria och David i Deep Red, fast utan flamset. Birollerna fungerar okey, betydligt bättre än i Nonhosonno, och folk utför inte allt för ologiska saker.

Argento verkar njuta av det minimala. Liksom Nonhosonno så är det en riktig lågbudgetfilm, men till skillnad från den förra så finns det minmalt med detaljer, kallt ljus och enkla vinklar – och historien fungerar betydligt bättre. En bra historieberättare behöver inte alltid kameraåkningar över hela huset :) Jag tycker dessutom att filmen känns mer italiensk tillbakadragen (vad fan nu det är?!) och mina tankar dras mer till sjuttiotalsthrillers med realistiska inslag. Älskar en bra handkamera, lite ofokus stundtals, kameror som letar efter det dom ska filma och det bleka fotot.

Givetvis har filmen problem, utan tvekan. Poker-plojen fungerar inte så effektivt som säkert Argento trodde. Åtminstone inte från början av filmen, sedan börjar det hända lite mer runt omkring och det blir riktigt spännande när man börjar hänga med i Poker-reglerna. Argento gillar också plötsliga klipp mellan handlingar, vilket jag personligen uppskattar väldigt mycket, men som jag misstänker kan skapa förvirring hos en stor del av publiken. Jag tänker väl främst på då karaktärs dotter blir kidnappad. Där blev jag först lite ställd, men sedan hängde jag med. Det gick lite väl snabbt i svängarna.

Men filmen andas och lever minimalism, det är det som ändå gör den så stark. Även om jag älskar Nonhosonno så tycker jag att Card Player är en bättre film med bättre karaktärer och vettigare story. Men båda har saker som jag gillar uppenbarligen och jag ser fram emot Argentos kommande alster.

Dessutom har Card Player en sekvens som jag faktiskt tyckte var riktigt spännande, något som jag inte upplevt sedan Deep Red.

Se den med öppna ögon, begär inte splatter över hela duken (tänk hans Djur-trilogi!) och upptäck att gubbfan faktiskt utvecklar sig. Ibland är det inte bara fansen som räknas, ibland måste man förändra sig själv. Det har Argento gjort.

/Fred