fredag, januari 14, 2005

Den Artificiella Rädslan

Vi lever i ett samhälle av artificiell rädsla, och dumjävlarna (ta gärna åt er) tar åt sig för allt. Antingen är det främmande kulturer, eller så är det att vissa saker ger en cancer...eller så är det att vissa människor har mer krökta näsor och är mer svartmuskiga än andra...eller så är det att folk tror att vargen ska ta deras barn.

All form av rädsla är lika naiv och dum, ett tecken på förfall. Idiotin växer dag för dag och folk tuggar i sig informationen utan att ens tänka efter.

Ibland känner man sig på tok för överlägsen för sitt eget bästa, men vad ska man göra? Ska man ryckas med i den artificiella rädslan och bli en av dom döda ruttnande fiskarna som flyter med strömmen? Nej, naturligtvis inte. Det är bara att ignorera dårarna och gå vidare.

/Fred

onsdag, januari 12, 2005

Fick ett trevlig brev från en person som uppenbarligen har läst min blog:

"Hej, Fred!

Jag läste så här i efterhand september-inlägget ”Hat blossar upp” på Dinblogg och kände att det förpliktigade att rycka in med några positiva ord,mitt i sörjan.

”Camp Slaughter” är en alldeles utmärkt liten film. För mig var den enöverraskande och mycket glädjande uppenbarelse att se. Man blir lycklig.Ett smärre mästerverk under omständigheterna, tycker jag. Den är gjord medrätt attityd, är snyggt filmad och har en suggestiv atmosfär. Det finns enbegåvning och ett äkta hjärta i projektet. Ja, alla inblandade är välvärda positiv uppbackning.

För övrigt gör Du själv en strålande prestation som Fluffy, den kanskemesta färgstarka och minnesvärda av rollerna. Du ger Din karaktär enseriefigurskänsla som skapar just den rätta magin för en sådan här filmen.

”Camp Slaughter” är den enda svenska film jag hittills sett som gett enfingervisning om att vi i här i landet faktiskt skulle kunna göra likaintressanta och fina europeiska genrefilmer som italienarna, om mansatsade helhjärtat på det.

Men ändå denna skit från olika håll. Varför?

Ett problem är att det är något ruttet och degenererat med filmklimatetoch sättet att förhålla sig till film i allmänhet i staten Sverige.Dumskallarnas sammansvärjning, liksom.

Det har alltsedan Jerry Williams och Ola and The Janglars dagar varittillåtet i detta land att härma den engelskpråkiga pop- och rockmusiken.(Ja, till slut hade svenskarna övat och övat och övat och tillägnat sigdetta musikaliska uttryck, t.o.m. skapat något eget av det, att vårt lillaland faktiskt legat 3:a i världen när det gäller internationellmusikexport, med bara USA och England framför oss.) Men att göra någotliknande med filmen för att utvecklas, det går icke sa Nicke!

För film får å ena sidan endast vara ett svårmodigt medium som skildrartungsinta relationsdramer eller å andra sidan oförargliga ochointelligenta komedier (läs buskis). Det är väldigt symptomatiskt att denenda ordentligt genomförda action- eller polisfilmen som gjorts i Sverige(trots att vi svämmas över av dem nuförtiden) skapades av en egensinnigoch passionerad jävel som Bo Widerberg. Och det var nästa 30 år sedan!

Sedan är det väl så att hålla på med att göra tuff film är ju coolare änrock’n’roll i mångas ögon idag. Men få är kallade. Det krävs en störreenvishet än att slänga på sig en elgitarr i garaget. Man skall ha enkänsla för bild, berättelser, musik och alla möjliga andra bítar. Mångablir gröna av avundsjuka. Och då är det lätt att snacka och tycka ochsprida de negativa vibrationerna. Sorgligt, men sant.Keep up the good work!

BÄSTA HÄLSNINGAR

H.A"

Det var väldigt trevligt och det är skönt att det finns personer som trots allt resonerar intelligent :)