tisdag, oktober 18, 2005

Cachorro


Cachorro (Bear Cub)

Pedro är en småtjock framgångsrik tandläkare som lever ett liv av sex, droger och god mat. Efter en trivsam trekant med två andra tjocka och håriga män så röjer han snabbt undan i lägenheten för att ta emot sin systerson Bernardo. Pedros syster, Violeta, är en lätt drogliberal hippiekvinna som desperat vill att hennes nioåriga son ska vara homosexuell. Nu ska hon bege sig på tripp till Indien med sin nya flummiga pojkvän och Pedro får äran att ta hand om pojken. Han tvingas lägga om sitt livsleverne, i alla fall för ett tag (tror han) men allt kommer på kant då det visar sig att Violeta med sällskap åkt fast vid den indiska gränsen på vägen hem och hamnar i fängelse för knarksmuggling.

Pedro tar då hand om Bernardo och introducerar honom i sin vänskapskrets, som för det mesta består av ”bears”, det vill säga kraftiga, håriga och för det mesta skäggiga män. Kärleken mellan Pedro och Bernardo växer allt mer och på något sätt så blir detta den perfekta tryggheten för den vilsna pojken.

Men Violetas välmenande, men själviska mor, vill gärna ta hand om sonen och tänker sätta käppar i hjulen för den nya lyckliga familjen…

Jag tycker utan tvekan att detta är den mest välbehövliga gay-filmen som gjorts på många, många år. Jag säger gay-film eftersom det är en gay-film. Många filmskapare är rädda för den benämningen, men regissören Miguel Albaladejo tycker samma sak som mig, det är en gay-film. Dessutom en gay-film som alla kan se.

Något som filmindustrin har lidit av i många år, speciellt i amerikansk och svensk film, är urusla och klyschiga porträtt av homosexuella. Antingen är det hjältinnans bästa vän som alltid är olyckligt kär, eller så är det hysteriska fjollor som klär sig i lila sidenskjortor (se vissa Beck-filmer) och viftar med handlederna. När övriga filmer kommer upp så är det oftast äldre man – ung man som gäller, eller helt enkelt väldigt tvålfagra hunks som försöker vara Norén.

När det gäller Cachorro så handlar det om ”bears” (”björnar” på svenska), en kultur som är väldigt stor i Sydeuropa, men också har spridit sig enormt över hela jorden. Det finns nog inget land utan en större Björn-förening (så även Sverige). En ”björn” är för det mesta en mer eller mindre hårig man, ibland kraftig (dvs. tjock) och med skägg. Han bevarar den naturliga manligheten, håller inte på att bantar och skönhetsopererar sig. Hälsokost går fetbort och vännerna går före mycket annat. Man kan vara smal och vara med i björnkulturen, men då kanske man kallas för ”utter” eller ”chaser”, huvudsaken man inte är fixerad vid en smal midja och vaxat bröst. Just denna subkultur är väldigt bortglömd, trots att den är väldigt stor, och därför är det glädjande att denna spanska film vågat berätta en historia med denna bakgrund.

Styrkan med Cachorro är, liksom många spanska filmer, människorna. Borta är det teatrala och tillgjorda. Människor är människor, och kanske vill filmen främst visa att det kvittar vem du är, du kan ändå ge ett barn en god uppfostran eller vara en intelligent människa. Pedro knarkar och dricker (inte speciellt våldsamt, men ändå) och har oskyddat sex, men det finns inga som helst moraliska pekpinnar. Inget som säger vad som är fel och inte fel. Här rullas det t o m joints framför Bernardo, trots att Pedro blir en aning upprörd av sina vänners oaktsamhet. Men annars så tillåts människor vara människor. Vi får se Pedro och hans vänner ha grafiskt sex, inga softade romantiska bilder här. Det är stora håriga män som har sex med varandra helt enkelt. Men det är riktigt vackert, eftersom det trots allt är en mer realistisk bild av sexualitet och människor än t ex många andra gay-filmer.

Nu är ju Pedro den perfekta styvpappan, trots sina brister (som han tillåts ha) och det hela slutar på ett sätt som kanske både är olycklig och lyckligt. Det är svårt att säga. Violeta vill så gärna att hennes nioåriga son ska vara homosexuell, men Pedro försöker få henne att ett barn inte har sexualitet på det sättet. Han är det ende som faktiskt låter Pedro vara barn. Ett barn som behöver trygghet och kärlek. I slutet, då ett antal år har gått, så är frågan om Bernardos sexualitet väldigt öppen. Kanske till irritation för dom som bryr sig, men för oss andra ett bevis för att det inte är så viktigt ändå.

Så störs du inte (och varför skulle du?) av sex mellan män, vilda spanjorer, hetsiga dialoger och ett väldigt välskrivet manus så ska du givetvis se denna film. Det är bara att hoppas på att en svensk distributör tar in denna intelligenta spanska drama-komedi. Jag håller i alla fall tummarna.

Fred