tisdag, december 05, 2006

Edmond


Jag har läst hur många utnämnt denna filmen till en av de mörkaste och dystraste filmer dom sett. Jag hävdar nog motsatsen. Inte den totala motsatsen givetvis, men när eftertexterna rullar så känner jag att detta är bland det lyckligaste jag sett på väldigt länge.

Edmond spelar en återhållsam kontorsråtta, inte alls fattig och gift med en relativt vacker kvinna. Men han är inte lycklig. Han beger sig i natten och börjar söka tillfredställelse, speciellt sexuell sådan, men även närhet och vänskap. Men hur han än gör så går det inte. Han blir mer och mer intrasslad i sina djupt egensinniga idéer och för diskussioner med de stackare han träffar. Allt från lyxhoror i form av Denise Richards, enkla strippor som Bai Ling och ryska pantbantsägare som George Wendt. Därmellan ramlar han på Jeffrey Combs som homosexuell hotelreceptionist och Joe Mantegna som cynisk affärsman vid en bardisk. Närmast kommer han den beundrande och minst sagt psykiskt instabila Julia Stiles, en servitris som han väldigt lätt övertalar till ett knull och nära på hittar någon form av lycka med.

Men givetvis går det åt helvete.

Liksom samme regissörs King of the ants så är detta en historia om en man vars hjärna börjar gå på högvarv och utsätts för enorma påfrestningar, vilket gör att han för en gångs skull gör det han kanske alltid skulle velat. Edmond är smygrasist och homofob, konservativ och alltid rädd. När han misshandlar en svart rånare grovt och börjar skrika ”nigger” och en massa andra öknamn så börjar han tro att något helt nytt har öppnat sig. All denna ilska, alla dessa fördomar som han inte låtsas om strömmar ut. Och han finner sig själv.

Även om historien är väldigt enkelt berättad, kronologiskt och med mycket enkla bilder, så är detta väldigt komplicerat. I alla fall om man tittar bakom den ytan och den enkla medborgaren-får-nog-storyn som är mer än väl använd genom åren. William H. Macy är återhållsam i stort sett hela tiden. Långsam, eftertänksam och mycket vältalig. Tills det då och då brister. Egentligen är alla andra skådespelare väldigt bra och det är kul att se George Wendt och Jeffrey Combs i udda småroller. Alla känns äkta. Och det är det som är så fantastiskt.

När då slutet närmar sig och Edmond har insett sitt öde… som först verkar riktigt hemskt… så börjar vi också inse att detta är det bästa för honom. Han kommer att gilla det. Och det gör han.

Den sista scenen är fylld av äkta kärlek och ömhet, och trots omständigheterna så är det nog det lyckligaste slutet jag sett på många år.

Imponerande film.

Fred