lördag, april 15, 2006

Homokultur

För ett antal år sedan så höll jag och en kollega i en animationskurs. Det var livat. Minst sagt. Barn åt alla håll, tekniskt ovetande vuxna och så vi två ynglingar därmellan som kände att vi ville lära ungarna att utvecklas, leka, fantisera och att öppna ögonen för det rörliga mediet.

På kvällen hamnade vi på en officiell middag tillsammans med kulturchefen (åtminstone var han det då, nu vet jag inte) i det jämtländska området och det typiska frosseriet på skattebetalarnas pengar satte igång. Jag klagar inte, det var utsökt mat, men det var andra saker som fick mig att fundera över vilken kompetens som pengarna egentligen gick till. Det dröjde inte längre innan kulturchefen började klaga över Lukas Moodyssons Fucking Åmål, den lilla charmerande storsuccén om ungdomskärlek och tonårsproblem. Filmen gjorde flickorna homosexuella. Plötsligt så blev alla tonårsflickor något så läskigt som lesbiska. Vidare ledde filmen, och samhället överlag, till att fler med homosexuella och att Jämtland skulle avbefolkas. Kulturchefen hade själv en god vän som var homosexuell, en kompositör, och denne hade vett nog att inte vara öppen med sin läggning. För det senare alternativet var naturligtvis det enda vettiga. Homosexuella skulle helst inte visa sina känslor öppet.

Han fortsatte att raljera som den vita medelsålders man han var, och trots att jag är van med sånt här, så började jag verkligen känna mig obehaglig till mods. Detta är ju trots allt en man som arbetar med barn och ungdomar och som ska verka som en positiv förebild för dessa. En som ska ledsaga dom vidare i sina liv och i sina kulturella intressen.

Jag blev påmind om denna otrevliga kväll nån timme innan jag skrivet detta. Denna gången gällde det en rektor på en av Östersunds högstadieskolor. Även han en förebild för ungdomarn, men även grovt homofobiskt i och med att han är involverad i en av stadens frikyrkor och velat medverka till att sparka ut homosexuella ur sin kyrka samt även frånta dessa alla former av ledarpositioner. Givetvis blir jag arg, men en kyla har väl kommit över mig under senare år. För som homosexuell så blir man van.

Givetvis finns det fler homosexuella kulturarbetare i Östersund och Jämtland, men på något sätt så homosexuella väldigt undanskuffade fortfarande. Det är som om vi inte finns och när vi väl ställer oss upp och gör nåt som dessutom kan relatera till vår läggning så får man en klapp på huvudet och sedan så riktas blickarna mot mer säkra kulturprojekt där ingen riskerar att bli för provocerad.

Homosexualitet handlar inte enbart om sex, till största delen handlar det faktiskt om kärlek - precis som i alla heterosexuella landstings- och kommuntjänstemäns liv. Men prydheten för det okända skrämmer dom som är uppfödda med den traditionella jämtländska kulturen, lokalrevyer och naturpropaganda. Det finns ingen plats för homosexuella och deras liv och arbete i Jämtlands kulturliv. Frågan är om det är för att det är personer som rektorn och kulturchefen som sitter på styrande poster? Människor som låter sin inskränkthet styra valet av vilka som får arbeta, vilka projekt som genomförs och vilka som blir godkända ur ett politiskt korrekt perspektiv.

Att gilla Jonas Gardell och Rickard Wolf är okey. Att gilla Sven, Börje, Ulla, Stina, Petter, Nils och andra gräsrötter på lokal nivå är en skrämmande tanke. Speciellt eftersom alla vet vad homosexuella håller på med. Eller tror att dom vet vad dom håller på med.

Att jag är öppet homosexuell handlar inte om att jag vill skryta eller verka speciell. Att jag gärna blandar in HBT-tema i de produktioner jag gör handlar inte om att vinna billiga politiska poäng hos folk utanför länet. Att jag debatterar om homosexuellas rätt i tidningarna handlar inte om att jag vill vara kaxig och överlägsen. Allt handlar om att visa hur normalt det är. Hur många vi är. Att pressa undan heteronormen till ett jämtlikt samarbete där kulturchefer och andra beslutsfattande får kicken om dom inte behandlar alla lika och slutar med svågerpolitik.

Men kanske främst att visa de homo- och bisexuella som inte kommit ut ur "garderoben" att det finns fler som dom och att vi skiter i vad folk säger. Jag vill påverka ungdomar till en öppen och icke bakåtsträvande attityd gentemot sina medmänniskor och kanske, på längre sikt, påverka de som bestämmer i kultur och landstingsfrågor har värdiga och öppna åsikter om andra människor. För mig är det en viktig del i vad offentliga kulturpengar ska gå till. Öka acceptans för oss som inte lever efter heteronormen.

Jag hoppas att fler slår följe. Oavsett ni är tjänstemän, skådespelare, musiker, biljettklippare, filmare eller bara såna som anser att kulturen är till för alla. Oavsett sexuell läggning.

onsdag, april 12, 2006

thailand

Nu har pojkvännen gått och köpt sig 6400 kvadratmeter land på fastlandet, förutom dom 400 han äger på Koh Samui. Nu är bara frågan vad vi ska göra med marken. Det på Samui vill vi gärna ha ett hus på, men på fastlandet... ja, en bondgård kanske? Eller nån form av odling? Vi får väl se...

tisdag, april 11, 2006

Vilgot

Jag kan inte påstå att jag har nån speciell relation med Vilgot Sjömans konst. Men han verkade vara en skön snubbe som gick sin egen väg, gärna retade moral-aporna och stod för det han gjorde (vilket allt för få filmskapare gör).

I söndags så var jag på filminspelning, Roy Anderssons nya rulle "Du Levande" (premiär på Cannes 2007) och när jag gick ut från filmhuset så mindes jag att jag hade sprungit in i Vilgot där år 2000. Han hade problem med att öppna dörren, eftersom det användes en väggknapp för det, och jag hjälpte honom. Nästa morgon får jag veta att han dog i söndags.

På nåt mystiskt sätt så förenades jag med svensk film under den kvällen. Dels arbeta med en av dom mer udda filmarna och samtidigt minnas tillbaka mitt korta möte med en av dom mest kontroversiella filmarna.

Sedan gick jag hem, försökte få av mig allt vitsmink och somnade gott.