måndag, december 31, 2007

Gott Nytt 2008!



Och liksom det här djuret, så spänner jag ögonen i er och säger: Skärp er, tyck om varandra, var snälla, rösta bort Moderat-nazisterna i framtiden, pussas mer, bögar är också människor, dra ner på elakheterna och bli snällare mot varandra.

Eller så super ni er fulla ikväll, glömmer bort allt sånt där som kan oroa er stackars Svensson-vardag och sätter på nya fräscha skygglappar i morgon när ni vaknar med morgonångest.

Till de som jag träffat och brytit upp med under året: Jag hoppas ni finner kärleken och lyckan. Det gäller även dig Billy.

Till dig som jag träffat under året: Jag hoppas kunna få se dig varje morgon för resten av mitt liv.

Till er som hatar istället för älskar: Fuck You!

Ajöken!

lördag, december 29, 2007

Just Killers (1999)



Lite nostalgi. En film som jag och Leo Jacobsson gjorde tillsammans med en del av våra vänner. Här gör till exempel Pierre Toresson sitt första framträdande som Mendoza, en karaktär som har följt honom genom hela hans karriär.

Spelades in mer eller mindre i smyg på TV4 Jämtland nattetid. En väska med "knark" försvann efter inspelningen och jag antar att någon där blev väldigt förvånad när dom hittade och kollade i den.

Musiken var från början bland annat Rammstein och filmmusik ur A Better Tomorrow samt Dirty Harry. Men Markus Höglund slängde ihop utmärkt orginalmusik åt oss.

Hoppas ni tycker om den :)

Recension: Ann & Eve (1970)


Hade jag varit en tunnhårig skånsk filmjournalist med ”kultfilm” som specialitét så skulle jag inte kunna göra den här filmen rättvisa. Jag skulle garanterat skoja till det och skriva något liknande detta:

”Massor av naket, utflippad loungejazz, en orgelspelande dvärg, lesbiska orgier och mord! Allt detta och mer i en av den svenska syndens mest kända filmer”

Förvisso stämmer allt i texten ovan, men hade jag skrivit den på allvar så hade jag också missat hela kvalitén och poängen med Arne Mattssons märkliga erotiska drama-satir, Ann & Eve.

Marie Liljedahl spelar Eve som reser tillsammans med sin vän, den cyniska och sexgalna filmkritikern Ann (Gio Petré), till Jugoslavien för att slå runt, festa, träffa män (även om Eve först är väldigt ovillig till det) och kanske upptäckta sig själva. Det gör dom också, men på väldigt olika sätt.

För Eve så är det sista trippen innan äktenskapet tar henne till fånga och Ann är mer eller mindre på rymmen från sitt samvetet, efter ett mord som hon begått hemma i Sverige. Offret är filmregissören Amos Mathews och det hela är ett led i en konspiration att krossa honom.

I Jugoslavien så träffar vi fiskaren Walter (Heinz Hopf), den gamle nazisten Wilhelm Braun (Erik Hell) och även den beryktade och hyllade regissören Francesco (Francisco Rabal) som Ann genast börjar krypa för. Men samtidigt som Eve börjar upptäcka allt hon kommer att missa genom att ingå äktenskap så tidigt så börjar Anns hårda yta att krackelera och hon mår allt sämre av sin falskhet, sitt samvete och avundsjukan på den yngre och slutligen friare Eve…

Att avfärda Ann & Eve som simpel exploitation/svensk synd är som att slå ett extra hård slag i huvudet på den redan mörbultade mästaren Arne Mattsson. Egentligen passar filmen mer in på arthouse, med inslag av mindre surrealism, absurdism och en ganska intelligent och lågmäld karaktärsanalys. Arnes utfall mot recensenter är lättsamt bittert, men ändå starkt då han lyckats göra en sån kraftfull film. Amos Mathews är givetvis Arne själv, och det finns drag av honom även i Francesco – som är anti-Amos, den hyllade och populäre regissören som Ann och hennes kollegor dyrkar, samtidigt som dom hatar Amos.

Överlag är filmen väldigt visuellt berättat med långa och smart uttänkta tagningar och inte så mycket fokus på dialog, men det förekommer ett par längre monologer som är mästerliga. Först och främst så tänker jag på Erik Hells långa scen, där han berättar för Ann om sitt förflutna och varför han hamnat i denna håla som enkel vaktmästare och allti-i-allo. En annan scen som imponerar mycket är när Ann, hård drabbad av sitt dåliga samvete, börjar sjunga på en uteservering och alla människorna där, säkert över hundra personer, alla läser sina tidningar och ignorerar henne.

Pärlorna är många och det är fantastiskt att Studio S släppt den på svensk DVD till slut. Färgen är ganska urblekt, men i övrigt så är det en fin print i vad som verkar vara orginalratio. Ljudet är klart, men med lite knaster och sprak då och då. För att ingen besserwisser ska få tokspel över språket så är filmen inspelad på engelska då det är en internationell produktion, något som den inte lider av alls – snarare gör den mer övertygande på något lustigt sätt.

Finalen ger mig gåshus. Vi får se fragment av Amos Mathews sista film, en ensam Ann i en biosalong – utskrattad och bortglömd, sedan klipp till fantastiska klipp från filmfestivalen i Venedig där Francesco går omkring och glassar i fotoblixtarnas sken…

…Och vi inser att det är fan allt en rutten värld vi lever i.

fredag, december 28, 2007

Recension: City On Fire (1979)


Som jag säkert har nämnt tidigare så köpte jag Jordbävningen av en klasskamrat på VHS en gång i tiden. Jag betalade det hiskeliga priset av femtio kronor, men det var det värt. Bra film och bra genre. En av mina andra favoriter innehåller också en full och påtänd Ava Gardner, och det är den mycket underhållande och våldsamma City On Fire, en ”canadisaster” från 1979.

Herman Stover är en arbetar som kanske inte har alla hästar i stallet. När han blir erbjuden ett bättre jobb med högre status på ett gigantiskt oljeraffinaderi och tackar nej eftersom han vill bli förman nere på ”golvet” istället så blir han uppsagt. Eftersom han också är så försynt av sig så vågar han inte protestera och blir galen istället. Han bestämmer sig för att tända eld på skiten helt enkelt.

Samtidigt så invigs (det trodde ni inte va?) det fina, dyra sjukhuset som givetvis har dolda skavanker. Där styr den sympatiske Dr. Frank Whitman (spelad av den utmärkte Barry Newman) tillsammans med sin personal, därbland den alltid lika sevärda Shelley Winters (ovanligt nedtonad för en gångs skull). Sjukhusets finansiär, dollarmiljonären Diana Brockhurst-Lautrec (Susan Clark) anländer till invigningen och där blir hon genast indragen i intriger, maktspel och Leslie Nielsen som borgmästare. Inte illa alls.

Vi får även följa en pojke som orsakat en brand tidigare i filmen och hans rökskadade syster, två paparazzifotografen som tagit skandalfoton på Diana och borgmästaren, den trötte brandchefen Henry Fonda, fyllot Ava Gardner och hennes alldeles för tålmodige producent James Franciscus.

När så fabriken exploderar så tar i stort sett hela staden eld och brandmännen får ett hårt jobb att tampas med alla faror. Samtidigt så har sjukhusets besökare blivit fast där på grund av bränderna och dom måste givetvis räddas...

City On Fire må ha gjorts med en låg budget, men otroligt mycket kreativitet och man har uppenbarligen tänjt på gränserna på vad man kan göra med stålarna. Det är nästan nonstop action, katastrofer, stunts och mer action under filmens dryga nittio minuter. Storyn runt omkring är det som brukar vara standard i katastroffilmer: såpa-intriger, sex och folk som dör oväntat. Den är ovanligt trashig och lite mer grafisk än vad som brukade ske i dåtidens katastrofrullar. Feta brännskador, folk som brinner upp, höga fall, en operationsscen och en mycket hög bodycount gör detta till en av mina favoriter i genren.

Den har också en av de mest minnesvärda brinnande-människa-scener jag sett i en film. En panikslagen kvinna börjar stappla ut på gatan, men den enorma hettan gör att hon sakta tar eld och sedan går hon länge medan elden slukar mer och mer av henne. Allt medan staden brinner omkring henne...

Finns för tillfället bara i 333 exempelar på DVD, genom tyska X-rated – men trots sitt pris och att den bara finns dubbad till tyska (men med engelska undertexter) så är den absolut värd sitt pris, speciellt för en katastroffilmsfanatiker som mig. Och kanske dig?

Recension: Godzilla vs King Ghidora (1964)


Som barn så lekte jag med tåg. Jag hade ett modelltåg som jag gärna krashade och arrangerade olyckor med i min ensamhet. Samma sak med min LEGO-flygplats. Det är något visst med miniatyrer och det kanske var det som gjorde mig så förbaskat nyfiken på Godzilla-filmerna. Jag hade sett stillbilder och naturligtvis så det ut som en dröm för miniatyr-förstörare.

Jag köpte mina första Godzilla-filmer på VHS, widescreen men dubbade till engelska. En tidig favorit blev Invasion of the astro-monsters där den fenomenalt coole King Ghidora dök upp. Så det var väl dags nu, vid trettio års ålder att äntligen få se Ghidoras debutfilm, Godzilla vs King Ghidora från 1964.

Ett saftigt meteorregn slår ner över jorden och en mystisk meteorit ligger och växer och är allmänt magnetisk i en dal. Samtidigt så försvinner en prinsessa i en flygolycka, som egentligen är ett attentat, och dyker upp igen klädd i manskläder och förkunnar jordens undergång. Hon påstår dessutom att hon är från Venus. Polisen som skulle ha varit hennes livvakt om hon hade anlänt säkert med flygplanet börjar forska i konstigheterna runt henne och finner att det är en mord-konspiration på gång. Men dessutom så vägrar hon överge sin Venus-identitet och hävdar att meteoriten är farlig samt att det även är läskigheter på gång i vulkanen Fuji.

Och allt slår in. Hur meteoriten kravlar King Ghidora fram och ur vulkanen flaxar Rodan. Samtidigt, inte helt förvånande, så dyker upp Godzilla upp och det verkar som om världen faktiskt kommer att gå under på grund av tre gigantiska jättemonster. Man tillkallar dom outhärliga pysslingsystrarna från Infant Island, som också är Mothras beskyddare, och dom har i alla fall en plan... man ska få övriga monster att gadda ihop sig och jaga iväg Ghidora. Vilket inte heller är ett speciellt lyckat drag för Japans fina stora klamp-vänliga städer...

Då King Kong vs Godzilla blev en sån enormt succé så var man helt enkelt tvungen att upprepa bedriften med denna klassiska monster-rulle. Den är på alla håll bättre än den föregående, även om fighterna inte är lika underhållande som mellan apan och Godzilla. Här fokuseras det mycket på att spränga saker, skjuta coola farliga strålar på byggnader, braka in i hus och givetvis några coola wrestlingmoves här och där. Inoshiro Honda hanterar som vanligt regin mästerligt och injicerar tillräckligt med lekfullhet och action för att en cynisk gammal adminstratör som mig ska sitta och hoppa i soffan.

Miniatyrerna är oehört detaljerade och brakar samma hyfsat realistiskt också. Godzilla har här fått lite mer personlighet och han/hon känns mer och mer som det monster som vi alla lärt oss älska genom åren. Ghidora har sina vanliga wobblande halsar, som hör till, Rodan är stel som en pinne och det är förvånande att en larv som Mothra kan göra någon skada överhuvudtaget. Men monstrena samarbetar på många intressanta sätt denna gången, till exempel så drar Godzilla Mothra så att dom kommer fram lite snabbare när det är dags för attack.

En riktigt bra monsterfilm som gör sig förtjänt av en plats i min briljanta och mångsidiga DVD-samling.

"Fegt" Säger George W. Bush

George W. Bush tycker det är fegt, det som skedde när Bhutto mördades. Givetvis är det fegt, enormt fegt. En tragedi för Pakistan. Men George vet vad fegt innebär. Han har själv sett till att tusentals människor dödads i meningslösa dåd de senaste åren och nu har han avsatt 550 miljarder dollar att fortsätta sitt krig för att få behålla kontrollen över oljan, makten och härligheten.

Så det är så klart att det är lätt för en sinnesjuk miljardär att stå på sin feta ranch i USA och hävda att det är fegt, när han själv är lika feg.

Medan detta händer i USA så får svenskarna lära sig hur man slutar snusa utan att gå upp i vikt. Där ser man vad som anses viktigt i olika länder.

Life's a bitch. Fuck it.

torsdag, december 27, 2007

Moderat = Fascistsvin?

Men regeringen vill gå längre och har, enligt Riksdag & Departement, instruerat utredaren att se över om inte IP-adresserna ska kunna lämnas ut även "innan det finns någon skäligen misstänkt gärningsman".

Höger-regeringen visar återigen vilka fascistsvin dom är. När till och med det inte finns misstanke om brott så vill dom lämna ut sina egna medborgare till den så kallade lagen. Reichführern borde skämmas.

Det känns dock skönt att Moderaterna har så långt förtroende från folket, och det är bara att hoppas att det fortsätter så att vi får ett stopp på eländet.

Och God Fortsättningen förresten :) Nu är jag tillbaka i lite mer aktivt, efter ledigheter och det vanliga västerländska frosseriet. Men inget fel med sånt. Det var ju gott :)

tisdag, december 25, 2007

Gregorys julchock


Gregory chockade mig hårt genom att ge mig en Ipod Touch i julklapp! Kunde knappt tro det!

Det var verkligen nåt jag behöver också, efter att ha dragits med en 250 mb Werthers Orginal-reklam-MP3-spelare alldeles för länge!

söndag, december 23, 2007

Recension: Flicka Och Hyacinter (1950)


Jag vill bara återigen, för jag har säkert påpekat det förut, skriva att jag absolut inte är någon nostalgiker som tyckte det var bättre för. Enligt mina åsikter så gjordes det lika mycket skitfilm förr som det görs nu, och lika mycket bra film. Jag gillar inte svartvit film bara för att den är svartvit, som vissa Folkets Bio-kulturtanter, men å andra sidan så reagerar jag inte ens över färgen… eller ursprungsåret. För en bra film är en bra film är en bra film är en bra film… och så vidare.

1950 så hade Flicka och hyacinter premiär, en av regissören Hasse Ekmans sista ”seriösa” filmer innan han självmant gick över nästan helt till komedier. Han avslutade denna perioden med ett briljant stycke svensk filmkonst.

Eva Henning spelar barpianisten Dagmar Brink, en ung kvinna som går hem efter en fest och hänger sig. Hon lämnar allt sitt bohag till sina grannar, författaren Wikner och hans fru (Ulf Palme och Birgit Tengroth). Wikner-paret, speciellt maken, blir allt mer nyfiken på varför en ung vacker flicka som Dagmar går och hänger sig utan förklaring och börjar nysta i hennes bekantskapskrets.

Likt ett pussel och inte i någon kronologiskt ordning så börjar vi åskådare sakta få ett grepp om detta människoöde, och varför Dagmar Brink kände sig så ensam och gick och hängde sig en natt…

Det finns vissa filmer som är så pass moderna, originella och smarta att det är svårt att förstå att dom gjordes vid den tidpunkten dom faktiskt gjordes. Arne Mattsson står bakom flera såna filmer, Rune Hagbergs enda långfilm även så. Flicka och hyacinter är snart sextio år gammal men visar sig hålla sig i stort sett lika fräsch idag som den var på sin tid.

Ekman säger sig vara inspirerad av Citizen Kane, och det stämmer med flashback-uppbyggnaden och den MacGuffin som dyker upp under hela filmen, i detta fallet Alex och i Citizen Kane är det Rosebud. Någon som allt cirklar omkring, men som egentligen inte har så stor betydelse för handlingen. Det är bara magneten som drar oss mot det oundvikliga slutet.

Eva Henning gör en mycket stark insats som Dagmar och hon har minst sagt en imponerande samling karaktärer runt omkring sig. Från Ulf Palmes och Birgit Tengroths sympatiska grannar till alla dessa vidriga män som verkar ha utnyttjat och krossat henne genom året: Anders Ek som den alkoholiserade och självömkande konstnären Elias Körner, Gösta Cederlund som den iskalla bankdirektören, Keve Hjelm som den känslolöse maken Stefan Brink och sist, men absolut inte minst, Karl-Arne Holmstens som den sexgalen, egotrippade schlagersångaren Willy Borge. Karaktärerna är så välskrivna och utvecklade så man undrar om det finns verkliga förebilder, speciellt Elias Körner och Willy Borge. Hasse Ekman var aldrig rädd för att slänga ut lite små mysiga pungsparkar mot såna han inte gillade….

För sin tid en kontroversiell film med ett ”chockerande” slut som kanske inte är så chockerande idag, men som ändå fungerar så fint på grund av ett bra manus och karaktärer som man tror på.

Studio S har gett ut en dubbel-dvd av detta mästerverk, och på disc 2 så får vi otroligt nog Möte med Hasse, en intervjufilm som gjordes av Göteborgs Filmfestival 1993 (något som inte går att missa på grund av alla tackskyltar till filmfestivalen som finns på dvdn). Hasse talar fritt och ganska oavbrutet om sin karriär på en trivsam balkong i Marbella. Med humor och eftertanke och många smarta insikter så känns det som om man får en bra inblick i Hasse, hur han arbetade och även indirekt varför han helt lämnade filmindustrin på sextiotalet. För har man medverkat på något sätt i över sjuttio filmer under tjugofyra år, förutom alla låttexter, revyer, teateruppsättningar och allt annat som går att räkna in, så blev man nog ganska trött.

Så att Hasse drog till Spanien och smuttade vin, åt god mat och njöt av livet de sista fyrtio åren av sitt liv tror jag vi alla kunde unna honom. För han var trots allt en av våra bästa och mest innovativa regissörer.

lördag, december 22, 2007

Helt och hållet riktigt

Kvinnlig "TV4-stjärna" har tilldelats böter på 10800 kr för att ha kränkt en man genom att blotta sina bröst för honom, precis som en manlig blottare skulle ha visat kuken för en okänd kvinna. Naturligtvis är domen helt och hållet riktigt, mannen kände sig kränkt och vägar helt naturligt godkänna en sketen ursäkt för denna sex-attack.

Jag hade nog reagerar på samma sätt. Jämtställdhet handlar som vi alla vet om just... jämtställdhet. Hade en man visat kuken för en kvinna på samma sätt som här så hade antagligen böterbeloppet blivit betydligt högre, men men. Män och kvinnor är inte helt jämtställda ännu.

Tycker inte ni också det är jävligt äckligt när alkis-moderaten Kristina Axén-Olin tycker att "alla" borde unnan sig den unika chansen hon fick: att få lyxvård på behandlingshem, bli sjukskriven och ompysslat av sina högervänner? Jag håller med henne helt och hållet, det är bara synd att hon och hennes regering hela tiden sänker vanliga arbetare med samma problem med en rak höger.

Här i Sverige måste man vara högerpolitiker för att få den vård som krävs.

Recension: Transmorphers (2007)


Det är inte första gången jag går in på IMDB för att researcha lite om exploitationfilmer som jag gillar och ser att någon skrivit ett inlägg med rubriken ”Worst movie ever!!!”, alltid med minst tre utropstecken. Just när det gäller Transmorphers så har den fått sammanlagt 1209 röster och medelbetyget är 1,7 – vilket säger att de flesta hatar den mer än typ… Saddam Hussein, om vi antar att det är amerikaner som röstat. Naturligtvis stämmer inte det låga betyget… men mer om det senare.

Vi befinner någonstans i framtiden, jorden har tagits över av utomjordiska robotar som har slaktat mänskligheten. De som överlever gömmer sig nere i underjorden, men planerar givetvis att ta tillbaka sin kära jord och krossa robotinvasionen. För att klara av detta så väcker man upp den nedfrysta brottslingen Mitchell och hans kollega Itchy, båda hårda, brutala och ganska roliga hjältar som tar sig an uppgiften tillsammans med en brokig samling soldater – varav många är kvinnor för övrigt.

Planen är att själva en form av energikapsel som finns inuti roboten genom att hålla roboten vid liv så länge som möjligt, eftersom kapsel dör om roboten dör. Via kapsel så kan man skicka ut signaler som ska ta död på resterande robotar, vilket man ska göra genom ett stort torn – dit man också måste ta sig givetvis.

Så två svåra uppdrag, oräkneliga robotar och ett par tuffa hjältar. Kan det egentligen bli dåligt?

Svaret är nej.

Regissören Scott Leigh verkar ha haft en pinsamt låg budget att trolla med, och han har onekligen trollat. Första halvan av filmen har lite för mycket dialog, men ingen av den är direkt tråkig och foto och klippningen håller uppe intresset. Ett logiskt val då en så pass billig film oftast inte kan ha robotaction hela tiden, utan måste fylla ut med dialog. Genom hård bildbearbetning och snygg ljussättning (mycket skuggor) så har han troligen förvandlat ganska sunkiga kulisser till riktigt snygga sådana.

Robotscenerna är en vild blandning av riktigt dåliga animationer till en del som ser riktigt bra ut. Eftersom filmen hade en total produktionstid på tre månader så kan man väl inte säga att alla robotar ser färdiga ut. En del ser ut att befinna sig bokstavligen på en helt annan planet på grund av att dom har en annan ljussättning och verkar vara väldigt endimensionella. Men å andra sidan finns det snygga robotar också som smälter fint in i omgivningen och är hyfsat övertygande.

När det väl är action så är det mycket action. Det sprängs och skjuts, oftast och troligtvis inom samma område, men åter igen – med bra klippning, ljussättning och regi så fungerar det väldigt bra. Det enda som fungerar riktigt dåligt är de två slagsmålsscenerna som finns. Dom känns helt felplacerade och lider dessutom av väldigt dålig och förvirrande klippning. Troligen så kunde ingen slåss, och regissören försökte väl piffa till scenerna lite… vilket inte fungerade. Intressant nog så finns det en del skådespelare som kan agera och som har karisma att bära upp en ganska tunn story, så det har nog hjälpt filmen på traven en hel del.

Storyn i övrigt är typisk exploitation. Det finns klara inslag av Transformers, Terminator-filmerna, Blade Runner, Starship Troopers och intressant nog också den brittiska sextiotalsfilmen The Earth Dies Screaming, som jag tyckt till om här. Inget originellt att hänga i julgranen alltså, men god DTV-underhållning som är betydligt bättre än sitt rykte.

Angående IMDB-betyget. Jag tror inte, vilket regissören gör, att folk ger filmen dåligt betyg för att det är icke-engelsktalande personer som röstar. Det handlar om att flyta med strömmen, känna trygghet i gruppgemenskapen. Tycker många att den är ”worst movie ever”, ja, då måste väl det stämma? Det handlar också att folk har svårt för att acceptera lågbudgetfilm. Man har fått för sig att bara för att en film är billig så måste den vara världens sämsta film. Det är en ganska vanlig åsikt, och mycket av föraktet kommer från mainstream-nissar och folk som gillar ”kultfilm”, men som har svårt för modern kultfilm med datoranimationer i.

Men jag gillar den. Och jag tror nog en del av er kommer att gilla den också.

torsdag, december 20, 2007

Köp Thomaz på CDON!


Thomaz Ransmyr utmärkta album har börjat få bra distribution nu, änligen. Endast 99 kr kostar det på CDON och köp även singeln för 29 kr!

Recension: Battle Force (1978)


Det var med glädje och en viss förvirring som jag började titta på Battle Force, Umberto Lenzis krigsfilm från 1978. Glädje för att det alltid är kul med italienska krigsfilm, som med sin opretentiösa inställning till krigets fasor alltid, oavsett temat, får till krigsunderhållning till max. Förvirrad blev jag för att jag trodde att jag skulle se en annan film, nämligen Umberto Lenzis From Hell To Victory från 1979. Den sistnämnda är nämligen mer eller mindre en remake på Battle Force, föredömligt kort tid efter orginalet. Samma grundstory, liknande twists och tonvis med action.

Vi börjar precis innan det stora krigsutbrottet. Ett antal karaktärer, bland annat amerikanen Henry Fonda och tysken Stacy Keach har en sista middag innan de alla skiljs åt för att kämpa mot varandras länder. Man utbyter gåvor tankar, och sedan sprids deras öde över hela europa. En del andra karaktärer dyker upp, bland annat den burduse och åldrige krigskorrespondenten John Huston, skådespelerskan Samantha Eggar och lite andra livsöden. Henry Fonda är oroad över sina söner, den enda en prisad militär och den andra en typisk förlorare som också vill få sin fars kärlek genom att bli militär. Vi följer en kvinna som blir prostituerad för att kunna överleva och givetvis en patriotisk Helmut Berger som envis står på sitt fosterlands sida, även när det går åt helvete.

Mellan dessa öden så tvinnar Lenzi in schysta och våldsamma krigscener, ibland med stockfootage från sina andra krigsfilmer, men överlag mycket nytt och det som är nytt håller väldigt gott klass.

Det är en actionfilm, något som WW2-experten Lenzi knappast sticker under stol med. Han vill leverera underhållning, explosioner, en hög bodycount och lite lättsmält tragik mitt i alltihopa. Lenzi har en mer praktisk syn på action än till exempel Castellari. Lenzi gillar att vara mitt i actionscenerna, springandes och halvt indränkt i rök och smuts. Ett typiskt exempel är på slutet då Stacy Keach springer omkring bland ökentanks. Det är så att man nästan tror att kamerateamet ska bli överkört i bara farten, så nära dundrar dom förbi.

Battle Force är inte lika väl uppbyggd som sina amerikanska förebilder och inte heller lika elegant som Studio S tidigare släpp av Inglorius Bastards, men den håller väl än idag och blir aldrig tråkig. Trots den låga budgeten så är filmen fylld av statister, fantastiska locations, bra skådespelare – där Helmut Berger, Samantha Eggar och Ray Lovelock fungerar bäst och intensiv action. Den fungerar helt enkelt bra både för fans av Lenzi-action som fans av WW2-filmer. Förvänta er inte att alla detaljer ska vara realistiska, det har aldrig varit Lenzis styrka. Det är först och främst ett våldsamt äventyr fyllt med karaktärer som är människor och inte seriefigurer.

Detta är dessutom orginalversionen av filmen och vi får den både med engelskt och tyskt ljudspår. Till skillnad från den kortade amerikanska så finns inte Orson Welles berättarröst med, vilket är korrekt och så ska det vara, och den är också presenterad i orginalratio samt anamorfisk widescreen. Som den obskyra rulle det är så är inte bilden perfekt, men troligen det bästa vi kommer att se av den någonsin.

Så en bra julklapp till pappa eller till någon som gillar euroaction!

It takes two to tango

Kom och tänka på en gammal insändare som jag skrev, och den är aktuellare nu när Andreas Lundstedt gett HIV ett ansikte att identifiera sig med för vanliga Svenssons:

Sedan smittskyddslagen togs i bruk i slutet av åttiotalet så har svenska medborgares rättigheter gång på gång kränkts av statens fördomsfulla synsätt. Allt spelar på att personer med sexuellt överförbara sjukdomar skulle vara mer promiskuösa än andra, friska personer.

För att sprida en dylik sjukdom så är man alltid två (enligt dom kristna värderingar som förpestat vår värld) inblandade. Givetvis kan man vara flera också. Men det är enbart den personen som råkar har sjukdomen som anses skyldig. De andra personerna fråntas helt ansvar för att sjukdomen har spridits, även fast dom inte använt sig av t ex kondom eller avbrutet samlag.

Vad hamnar då den sjuke nånstans? Jo, i en plats som brottsling. Detta även fast kanske inte ens den sjuke vet om att han/hon bär på sjukdomen. I ett flertal fall så har detta utnyttjats av personer utan skrupler. Det finns exempel på t ex HIV-positiva som pressats på pengar för att inte bli anmälda och även såna fall där HIV-positiva hamnat i fängelse eller rättspsykiatrisk sjukvård bara för att deras partner velat hämnas och tjäna en snabbt slant. Och då handlar det också om fall då smittan inte förts vidare. En av mina HIV+ vänner satt inne ett bra tag pågrund av svartsjukt ex. Exet fick 100 000 kr i skadestånd. En annan person som var inblandad i samma anmälan var en fyrtioårig man som på allvar trodde att HIV inte smittade via sex. Ingen av herrarna blev givetvis smittade, allt handlade om girighet. Personen, MF, har nu enligt rykten anmält en till kille som är HIV+. En serieanmälaren som förstått att han kan tjäna pengar på detta helt enkelt.

Sverige är det enda land som har en liknande lag. I andra länder, i demokratier givetvis, så anses den sexuella akten vara något som två vuxna människor båda har ansvar för. Det är ju självklart, hur ska man annars resonera? Genom smittskyddslagen har många personer blivit oskyldigt fällda, dömda och straffade för något som egentligen är ett ansvar som två personer bör stå för. Vissa har förlorat hem och jobb i det som hänt och vissa har fått betala miljonbelopp i skadestånd till giriga ”oskyldiga” personer.

Min personligen åsikt är att även om sjukdomen förs vidare så ligger ansvaret hos alla personer som är inblandade, inte bara hos den sjuke – vare sig han/hon vet om det eller inte. För vi är ju alla vuxna människor som kan ta ett ansvar. Eller?

It takes two to tango. Lär er det.

tisdag, december 18, 2007

Andreas Lundstedt har HIV


Andreas Lundstedt, schlager- och showkillen, går ut med att han är HIV-positiv. Jag har hört trista rykten bra länge, från fördomsfulla människor som tror att han är en galen HIV-man. Jag tror inte det stämmer, och hans beslut att gå ut och berätta om det är mycket bra och mycket moget. Som alla förstår så handlar inte HIV om att förbättra försäljningssiffror eller öka popularitet, så det är ett stort steg att ta.

Han är givetvis inte den enda offentliga personen som har HIV, men han är en av de få som vågat tala om det. Viktigt, eftersom HIV- och AIDS fortfarande är skamligt - vilket det inte borde vara. Det är en vardag för många människor, vänner till mig, och ju fler som vågar bli öppna om det desto mer avmystifierat blir det.

Läs mer på QX.

Gissa kvällspressen kommer att kasta sig över det här. Vi vet hur vissa giriga människor också har uttnyttjat det faktum att deras partners/ragg är HIV-positiva för att stämma dom på mycket, mycket pengar, inklusive fängelsestraff. Så jag hoppas att inget liknande händer här.

Lycka till Andreas och bra att du faktiskt vågar berätta om det.

Edit: Det tog ovanligt lång tid för skvallerpressen att ta upp detta (själv tog jag upp det igårkväll, 22.00), kanske för att dom ville sälja lite lösnummer först. Men nu har Aftonbladet skrivit om det, Expressen likaså och resten lär väl haka på så småningom. Jag har ingen ork att gå in på Flashback och se vad de övermoraliska (säger de själv) skvallerkärringarna där skriver, men dom har skrivit länge om Andreas HIV-status.

Själv har jag vetat om det ett bra tag (bögvärlden är liten, vet ni), och återigen så vill jag verkligen påpeka hur bra det är av Andreas att gå ut med det. Ännu ett sätt att krossa illasinnade rykten och en inspiration för andra HIV-positiva.

Den dagen, den sorgen


Det är en sån där dag. Ni vet, när kunderna är förjävliga och allt går snett. Det var egentligen värre igår då jag spillde choklad på mig, kladdade ner min svarta polo och min svarta kavaj och var på allmänt dåligt humör.

Idag kändes det lite bättre, förutom att kunderna ringde som dårar mot slutet av dagen och problemen aldrig tycktes ta slut. Dessutom skulle jag träffa Joao, och Joao är som Joao är så han ansåg att Åhléns var samma sak som Centralen. Mer stressande givetvis. Men Joao är som (nästan) vanligt en mycket glad person med många intressanta upplevelser och idéer att dela med sig av. Jag visste inte att han satsar på att bli präst, protestantisk sådan, inom tre år, så det var en bra grej. Dessutom hade han sagt "dra åt helvete" åt en person han borde ha sagt det åt för länge sedan. Så det fick mig på gott humör.

Tyvärr hade han haft otur på mössfronten. Han hade tappat sin mössa igår, köpte en ny och idag, på centralstationen, så fick han den stulen direkt från sitt huvud. Någon hade bara grabbat tag i den, slitit den knoppen på honom och försvunnit in i folkmängden. Så vi gick och köpte inte en, utan två nya mössor till honom. Man kan aldrig vara säker anser Joao. Såg även Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson i shoppartagen. En skjorta och en alldeles för tajt kortärmad tröja blev det för denna allsidige underhållare.

Efter att ha skiljts från Joao, den livande prästen, så spatserade jag längst med Drottninggatan för att ta mig en titt på Bengans. En amerikansk man stoppar mig, välklädd och med en från nätet utprintat karta i handen. Han har tappat bort sig och han undrar vart på kartan han är. Tar mig en titt, vrider och vänder... allt känns fel. Sen inser jag att karln uppenbarligen har navigerat Stockholm city med en karta över Göteborg! Förklarar det för honom, och som den amerikan han är så tar han det med gott mod och jag pekar ut vilken väg han ska ta för att komma tillbaka till sitt hotell.

Mycket mer än så är det väl inte. Men jag piffar upp posten med en nytagen bild där jag låtit Gregory posera med sin Travis Bickle-frisyr på pendeltåget.

Tuve blir lessen i ögat


Att Tuve Skånberg är sur för att Jonas Gardell fått en doktorshatt av teologiska fakulteten vid Lunds universitet är inte förvånande. Tuve hatar nämligen homosexuella, och det är lätt att misstänka att det inte är Gardells religösa hållnings som Tuve retar sig på utan snarare att en homosexuell man har fått en sån fin hatt som bara är ämnat för heterosexuella män i Tuves ålder.

Tuve är en religiös pajas som är svår att ta på allvar. Läs bara en del av hans underhållande uttalanden genom åren, bland annat som riksdagsman för KD:

Och just därför säger kds nej till homoäktenskap, incest även mellan vuxna, och månggifte i olika former. Samhället får inte sanktionera dessa samlevnadsformer - dels för dess egen sammanhållning, styrka och fortlevnad, men främst för individernas egen lycka och välgång, och fördet uppväxande släktet. De är tecken på en kultur i nedgång, i dekadens och söndervittring, som antikens Rom eller Tredje Rikets orgier.

- Som ni ser, karln (liksom dödsstraffstödjaren Stefan Gustavsson från Bevara Äktenskapet) drar en direkt jämförelse mellan homosexualitet och incest. Han tror på allvar att om homosexuella får gifta sig så kommer mänskligheten att gå under. Komiskt.

Jag är orolig för att Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, kommer att vilja pröva var gränserna går och därför kommer att spåra upp och anmäla predikanter som inte tycker att en homosexuell livsstil är förenlig med religionen, sade Tuve Skånberg, kristdemokratisk riksdagsledamot och pastor i missionsförbundet.

- Vad Tuve glömmer att "spåra upp och anmäla" i alla dess former är precis det som Tuve och hans geliker genom har gjort genom hela vår världs historia. Kristendomen har alltid varit snabb att dömma, döda och tortera - men så fort någon kritiserar deras åsikter så börjar dom grina som små pingstkyrke-bäbisar. Tragiskt.

Det finns inget roligare än tragiska gamla män

...och Ulf tillhör absolut den kategorin. Som det högerspöke han är så griper han efter halmstråt, och missar totalt. Fast jag tycker SVD ska ta åt sig lite. Det är inte illa att anses vara en tidning med såpass stor makt att dom kan ta ner en regering enbart genom vad dom skriver. Fortsätt så SVD ;)

måndag, december 17, 2007

Poppykorre

söndag, december 16, 2007

En insändare om John-Ted Berge

Blev en liten insändare till Upsala Nya Tidning och Sigtunabygden. Men dom är nog för fega för att ta in den. Rädda om reklamintäkterna antagligen.

”Inom äktenskapet är mannen i familjen huvudet, och bibeln säger att hustrun skall underordna sig sin man. Detta innebär alltså inte att alla kvinnor skall underordna sig alla män utan endast inom sin egen familj”

Jag sätter colan i halsen när jag läser vad ungdomspastor John-Ted Berges skriver på hemsidan hope.se. Han försöker förvissa bortförklara påståendet med att skriva att det också handlar om dyrkan av kvinnan. Men obehaget kvarstår. Jag fortsätter läsa.

”Det blir faktiskt onaturligt när kvinnan kliver fram och tar sig plats som huvudet i familjen, i äktenskapet beskrivs hon som det svagare kärlet och av den anledningen bevarad, beskyddad och befriad från det tunga ansvaret som huvudansvarig för sin familj. Dock inte utan ansvar, men huvudansvaret ligger hos mannen”

Ungdomspastor John-Ted Berge omyndigförklarar just kvinnan. Hon klarar inte av ansvaret. Ansvaret inom familjen ska vara hos mannen, som är den starke och naturlige ledaren. På ett annat ställe skriver pastorn att mannen och kvinnan är jämställda, hur nu det går ihop med att han också skriver att kvinnan ska underordna sig sin make.

Det skrivs många andra dumheter på www.hope.se, men det mest skrämmande är att den riktar sig mot ungdomar. Jag såg först en illa designad reklamkampanj på bussarna (Tack bussbolaget, vad blir det nästa gång? Nationalsocialistisk Front?) i Märsta. ”I pingskyrkans lokaler” står det på dom, denna stortartade nyårsfest för ungdomar i eldens tecken. Det står inget om att det är Pingskyrkan som organiserar, inte rakt ut.

Men… ”Inom äktenskapet är mannen i familjen huvudet, och bibeln säger att hustrun skall underordna sig sin man” – det ekar i mitt huvud hela tiden. Det känns som om vi plötsligt har tagit en tidsresa tillbaka femtio år. Fast det snart är 2008.

Visst är det tragiskt att en religiös organisation får göra reklam för en sida som direkt förtrycker och underskattar kvinnans styrka. Pingstkyrkan representerar en kvinnofientlig och bakåtsträvande livssyn som dom ny vill försöka pressa på ungdomarna.

Jag hoppas att dagens kids är så pass smarta att dom inte går på sånt här trams. Jag hoppas dom går in på hemsida, läser noga och ser vad det är för budskaps som tydligt och inte ett dugg mellan raderna framförs av de kristna.

Sedan hoppas jag att dom tittar på sin flick- eller pojkvän och ser en människa som har exakt likadant värde, som inte ska underordna sig den andre och som visar respekt och kärlek mot alla människor.

Man får väl hoppas i alla fall.

Fred Anderson, fd pingstvän

Julkort från Michael Sopkiw


Mike Sopkiw, den gamla actionhjälten, skickade mig ett fint julkort bestående av 20 stycken bröst fördelade på tio ägare. Tyvärr lite för grafiskt för att publicera här på bloggen, men hälsningen i övrigt sade "Breast Wishes For Christmas". Tack Mike :)

Pastors Corner


När jag åker buss här i Märsta så ser jag en väldigt, väldigt ful reklamkampanj för Hope, en nyårsfest "i Pingstkyrkans lokaler". Det ska visst vara årets fest enligt kampanjen. Vette fan om jag tror det. I alla fall så gör kampanjen oss medvetna om sidan www.hope.se, vilket är en fanatisk demonstration i stenåldersvärderingar och primitivt Pingstkyrketänkande. Bland annat så lär denna sida ut följande saker till ungdomarna den vänder sig till:

Här får vi se hur man lyckas genom att säga att kvinnan ska underordna sig mannen, faktiskt inte alls underordnar sig utan upphöjs. Klassiskt ordtramseri av en galen pastor som heter John-Ted:

"Många tror att bibelns synsätt på kvinnan att hon skall tiga och underordna sig alla män. Helt fel! Man och kvinna är fullständigt jämställda inför Gud! Kvinnan är, precis som mannen, en unik självständig fantastisk älskad skapelse av Gud.
Inom äktenskapet är mannen i familjen huvudet, och bibeln säger att hustrun skall underordna sig sin man. Detta innebär alltså inte att alla kvinnor skall underordna sig alla män utan endast inom sin egen familj. Varför är det så då? Det kan ju uppfattas som kvinnoförtryck kanske... Men det är det inte! Faktum är att det är raka motsatsen. Det är så av ren omsorg från Guds sida om kvinnan. När bibeln säger att mannen är kvinnans huvud så menar bibeln att det är mannens huvud som kommer att rulla om han inte tar sitt ansvar och tar väl hand om sin hustru och sin familj. Det är inte ok att vara mansgris och agera diktator och försöka på biblisk grund mena att kvinnan ska passa upp på mannen och vara nån form av betjänt/slav. Nej! Mannen ansvarar inför Gud hur han tar hand om sin familj, han är huvudet, han ser till att familjen mår bra och är trygg och harmonisk. I detta har kvinnan den viktiga rollen att underordna sig och låta mannen ta sitt ansvar som familjens förvaltare. Det blir faktiskt onaturligt när kvinnan kliver fram och tar sig plats som huvudet i familjen, i äktenskapet beskrivs hon som det svagare kärlet och av den anledningen bevarad, beskyddad och befriad från det tunga ansvaret som huvudansvarig för sin familj. Dock inte utan ansvar, men huvudansvaret ligger hos mannen.

Jag skulle kunna ge dig många bibelord på detta, detta är min och många andras tolkning av bibelns syn på kvinnan. Vet du… Bibeln är egentligen väldigt kvinnovänlig, främst nya testamentet. Man kan läsa om kvinnan och tycka att det låter som förtryck, men faktum är att bibeln faktiskt värnar och slår vakt om kvinnan på ett fantastiskt sätt! Man behöver bara lite bakgrundskunskap och så kan man läsa in hur kvinnan upphöjs istället för att tryckas ned!"


Man bör heller inte vara ihop med partner som inte har samma religion som en själv, vilket naturligtvis är en del av de kristnas arbete för åtskiljnad mellan kulturer:

"Bibeln svarar att det är fel att gå i parförhållande med någon som inte delar din tro. Det står i 2 Kor. 6:14 Varför svarar Bibeln så då? -Av ren omsorg! Det är inte fråga om att Gud vill göra upp en massa förbud, utan snarare bevara oss från sorger, bekymmer, krossade hjärtan mm. Kärleken och valet av partner utgör en otroligt stor del av våra liv, det är viktigt att det blir rätt! Bibeln som är Guds ord är inte främst en lag och regelbok, utan det är en bok som är full av tips, ideér och goda råd hur vi bör leva livet, en handbok för livet helt enkelt!"

Som vanligt försöker man vända ren idioti och kontroll till något positivt. John-Ted fortsätter i ett annat inlägg där en tjej (för homosexuella finns naturligtvis inte i Pingstkyrkan) frågar hur hon vet när hon hittat den rätta:

"Jag tror att den rätte för dig… Är en kille som älskar Jesus Kristus av hela sitt hjärta, älskar sin flickvän, (blivande fru, blivande familj) av hela sitt hjärta. Jag brukar säga att man väljer inte alltid vem man blir kär i, men man väljer vem man blir ihop med! Se till att ni har en gemensam Herre som heter Jesus och att ha spännande drömmar om vad ni ska göra tillsammans."

Som ni ser så måste killen älska Jesus först av allt. Sedan flickvän (som naturligtvis måste bli "blivande fru, blivande familj").

Hela sidan är (förutom att vara riktigt illa programmerad) fylld av liknande Pingstkyrke-idioti (kom nu ihåg att jag varit medlem i Pingstkyrkan, så jag är van med eländet) och bidrar till många skratt.

Vi avslutar med ungdomspastors John-Ted Berges fantastiska ord om en "festival med ungdomar, för ungdomar i Sverige":

Hope gör en festival med ungdomar, för ungdomar i Sverige!

Gör dig beredd:
Hope ber om Guds eld! Hope behöver Guds eld, Sverige behöver Guds eld! Gud talade starkt till oss i slutet på aug:
Be om eld! Be inte om något annat än om elden.

Temat för Hope nyårsfestival är ELD. Vi ber, ropar och längtar efter eld! Elden som:
Är het, hettan som får synd och avfällighet att fly
Är renande, guldet renas genom att det hettas upp och smälts
Är förtärande, när elden brinner i mig kan jag inte tänka på nåt annat…
Sprider sig, -en frisk eld som får… Sprider sig!

Längtar du efter eld? Vill du ha mer av Guds eld?
Kom till Hope nyårsfestival och ropa och längta tillsammans med hundratals andra. Gör dig beredd!

Hope nyårsfestival 28 dec - 1 jan -07/08
Till Hans namn skall de unga i Sverige sätta sitt hopp... [Matt 12:21]
...ingen vanlig nyårskonferens
...Sverige behöver inte en till konferens
...detta är inte en konferens, det är en helt galen eldig nyårsfestival med och för ungdomar!

Välkommen!
Bästa hälsningar John-Ted Berge, ungdomspastor.


Det är bra SL... skönt att ni fortsätter att visa ert rätta ansikte. Vad blir det nästa gång då? Om Nationalsocialistisk Front slänger upp lite pengar, horar ni för dom också?

Don't ask, don't tell


“When I was in the military, they gave me a medal for killing two men and a discharge for loving one.” - Leonard Matlovich

YouTube - The fastest milkman in the west



Det går fantastiskt fort för folk att ladda upp klipp på YouTube, och detta här ovan är Marilyns utmärkta framförande av Beutiful People taget från konserten igår. Det lär väl komma upp mer och i mitt fall så sökte jag på Marilyn Manson hovet och fick några träffar.

Stor humor


Kristdemokraterna och deras sektledare Göran Hägglund bjuder alltid på stor humor.

"Det är också denna grundläggande syn som ligger bakom FN:s barnkonvention och FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Där talas det om att familjen utgör ”den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten” (artikel 16).

Den filosofi som äktenskapet ­vilar på kommer också till ­uttryck i den så kallade faderskaps­presumtionen. Den utgår från att mannen i ett äktenskap är fader till det barn som föds.

Hur ska man förhålla sig till den frågan om ett barn föds inom ett äktenskap bestående av två kvinnor?

Så här skriver Hans Regner: ”Faderskapspresumtionen i 1 Kap 1 § föräldrabalken bör dock endast gälla i fall då modern är gift med en man vid barnets födelse. Frågan om föräldraskapet för en kvinna som är gift med barnets moder bör presumeras på liknande sätt ligger utanför mitt utredningsuppdrag”.

Detta är en av de viktiga frågorna som alltså lämnats därhän och som den nuvarande äktenskapsdebatten helt förbigår. Kommer barnet att ha två eller tre ”riktiga föräldrar”?

Barnet
har – det visar forskningen – behov av både sin mamma och sin pappa. I andra sammanhang är statsmakten mycket angelägen om att tillförsäkra barnet umgänge med båda föräldrarna.

Vi inser givetvis att barn kommer till och växer upp under många olika omständigheter. Barn mår bra och far illa i vårt samhälle i alla möjliga strukturer.

För oss är det barnets rätt till sitt biologiska ursprung och rätt till sin mamma och pappa."


Osv osv.

Man undrar ju om det finns pedofila tendenser inom KD eftersom man är så sjukligt besatt av barn? Att barnet är den grundläggande orsaken till giftemål? Att enda anledning att gifta sig är att skaffa barn? Barn. Barn. Barn. Barn.

Inom Kristdemokraterna finns det inte utrymme för andra familjer än mamma-pappa-barn-konstellationen. Inga ensamstående föräldrar. Inga familjer där man valt att inte skaffa barn - för man är faktiskt en familj även om det inte finns några barn i den.

Jag gillar verkligen Tor Billgrens alternativa heterosexuella (läs kristdemokratiska) vigseltext:

Frågorna
Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig NN: Vill du ta NN till din hustru/man och ligga med honom/henne på det att ni må föröka er i nöd och lust?

Bön över ringarna
O Gud, du som är alltings skapare och Herre, välsigna NN och NN i deras äktenskap. Låt denna ring för dem vara tecknet på deras löften om att fortplanta sig. Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.

Löftet
Jag NN,
tar dig NN
nu till min hustru/man
att föröka mig med
tills döden skiljer oss åt.

Marilyn Manson Hovet 2007


Det har varit ett par intensiva tjugofyra timmar. Gregory har varit på en skärgårdsö i en vecka och lagt golv, vilket naturligtvis var lika trist som det verkade. Han kom hem under fredagen och runt 00.00 kunde vi träffas på Märsta station. Nästa morgon vaknade jag upp med släktens klassiska huvudvärk, vilket växte sig starkare under dagen. Gregory, som är en fantastiskt gentleman gav sig ut och letade huvudvärkstabletter på egen hand - och han fick en på Tingvalla Pizzeria samt på Pizzeria Pompeji. Det är nog första gången i världshistorien som jag har en pojkvän som faktiskt gör en sån sak. Vilken man!

19.30 skulle konserten börja, men eftersom det i detta fallet var ett värdelöst förband (Turbonegro) så stressade vi inte direkt, men när vi väl satte oss 20.15 så höll aporna fortfarande på att harva identisk låt efter identisk låt. Som jag skrev till Stellan i ett sms efteråt, "Turbonegro är punkrockens TOTO", vilket helt enkelt betyder att dom är extremt trista och menlösa. Detta blogginlägg akompanjeras av hur Turbonegro ser ut mentalt.

Dom slutade strax före 21.00 och sedan dröjde det nästa en timme, eller snarare femtio minuter, tills att Marilyn kom igång. Jag har aldrig förstått varför det ska ta en sån jävla tid att komma igång. Det sker på de flesta konserter jag varit på. Med bra planering och lite framförhållning så går det att starta på tid, men jag misstänker att det inte handlar om det. Det handlar om ren och skär lättja helt enkelt. Man vet att fansen stannar, därför kan man arbeta lite långsammare.

I alla fall så var showen av högsta klass, om än lite kort. Marilyn - som var extremt flörtig och rolig med publiken - kändes inspirerad och körde en greatest hits av hela hans karriär. Det bjöds naturligtvis på en hel del sköna provokationer, en gigantisk stol (som dock inte slår den i Edsbyn, mitt ex Davids stolthet ;)), ett trollertrick med en robotkvinna, Marilyn som svävar upp i ett rökmoln, tonvis med konfetti, lite skämt om Stockholmssyndromet och en showman av högsta klass.

Läs vad SVD och Aftonbladet skriver om showen.

fredag, december 14, 2007

Recension: Robot Jox (1990)


Om det är något jag älskar förutom monster… och katastrofer… och mördardjur, så är det robotar. Och Robot Jox har en shitload av robotar. Eller i alla fall två, men dom slåss mot varandra och det är ju det som räknas trots allt.

Året är 1988. Empire gnuggar sina giriga händer. Transformers är hett som tusan, så nu ska deras egen robotfilm slå världen med häpnad. Det kanske den hade gjort som inte hela rasket gått i konkurs, filmen blivit liggandes i två år och sedan släppts utan några större rabalder 1990, vid en tidpunkt då Transformers-hysterin sedan länge var över.

Året är framtid, det tredje världskriget har naturligtvis ödelagt natur och mänsklighet, och resterna av mänskligheten kämpar för överlevnad. Det har bildats två supermakter i världen, och nu så kämpar man för världsherraväldet genom att slåss om jordens ytan med hjälp av gigantiska robotar. Dessa maskiner styrs av hårt tränade fighters, och på den goda sidan har vi Achilles och den onda (som naturligtvis bryter på ryska… eller nåt annat ”ont” språk) representeras av Alexander.

Efter en fruktansvärd katastrof under den tionde matchen för Achilles så säger han upp sig. Men han har svårt att hålla sig ifrån det hela, speciellt som de nya, på konstgjord väg, framställda krigarna är duktiga rent tekniskt – men är usla att tänka som en naturligt född människa. Samtidigt så finns det uppenbarligen en spion i lägret… och vem kan det vara?

Den stora sista matchen närmar sig och frågan är om Achilles tänker ställa upp igen. Eller om mänskligheten får acceptera att de onda har vunnit makten över det sista markområdet, Alaska…

Filmad på plats i Italien så är detta kanske Charles Bands främsta verk som producent. En snygg, välgjord lågbudgetdänga med massiva robotar – animerade av mästaren Dave Allen, och i regi av en annan mästare – Stuart Gordon.

Manuset är ett tätskrivet och aldrig tråkigt matinéäventyr som fungerar fint med Stuart Gordons alltid lika visuella, men aldrig ytliga, regi. Stuart förstår att kameran är en del av berättandet och använder sig mycket av djup, panningar och hårda klipp. Men det gör filmen ovanligt spännande i sina färgglada serietidningsvärld.

Men givetvis så skulle aldrig en sån här film fungera utan bra effekter. Trots den låga budgeten så blir det riktigt imponerande, och stop motion-effekterna är fantastiska. Man har dessutom lyckats med konststycket att få miniatyrer att se hyfsat realistiska ut, något som är väldigt svårt. Ibland skiner effekterna igen, speciellt när det är dags för backprojection/bluescreen eller vad man nu använde sig av på den tiden.

För att vara barntillåten så är den ovanligt blodig och innehåller även nakenscener. Extra roligt är det när skurken, då hans robot blivit träffad av en missil, skriker ”kurwa” högt – vilket är det polska ordet (och svordomen) för ”hora”. Det visste nog inte MPAA om.

En mycket bra och charmig robotfilm som förtjänar lite högre status än vad den haft innan. Go get it please.

Walk Hard (2007)



Det var någon som häromdagen skrev att det behövdes en rejäl vitamininjektion för att parodifilmen ska återuppstå, och jag tror fan i mig att Walk Hard är vad vi behöver. John C. Reilly är countrysångaren Dewey Cox, och detta är filmen om hans liv. Typ. Fast med mer referenser till barn som blir utihuggna med machetes.

torsdag, december 13, 2007

Carola 2


Ahh... kom just ihåg den gången då Marco berättar i ett reportage i Böglobbyn om när Carola sade till honom att han skulle komma till helvetet för att han är den han är. Underbart Carola. Inte bara har du en trist och menlöst röst som bara menlösa schlagermuppar kan älska, du anser att transpersoner brinner i helvetet också.

Recension: Hostel 2 (2007)


Börjar man inte bli trött på det fåniga och ointelligenta uttrycket "tortyrporr"? En nedlåtande benämning skapad och använd av människor som anser sig för fina för såpass "fula" filmer som den här. Dom använder det magiska ordet, och sedan är dom rentvådda även om dom skulle gilla filmen.

Hostel 2 är i alla fall en intelligent inscensatt uppföljare med karaktärer som är väl utmejslade, utan att filmen förvandlas till något som den inte är.

Skräck? Knappast, detta är långt ifrån traditionell skräck. Det handlar mer om makabra thrillers med en viss form av udda humor.

Tvåan tar vid på ett fullständigt logiskt sätt och trots att storyn är likartat, så är det en handling som håller själv utan att bli en kopia av första filmen.

Eli Roth visade sig vara en riktig talang efter den genomusla och humorlösa Cabin Fever, men med Hostel-filmerna så visar han vilken oerhört kompetent regissör och historieberättare han är. Filmen har bland det bästa jag sett i klippning på många år. Inte en enda tagning sitter fel, är för lång eller för kort.

Det bästa är egentligen berättelse om affärsmännen, uppenbarligen en förlängning av det som är orginalets bästa scen, då affärsmannen håller sin monolog i omklädningsrummet. Roger Bart och Richard Burgi är fantastiska som amerikanarna som vill imponera - på sig själva - genom att döda för första gången.

Spana också efter en underhållande cameo av Ruggero Deodato som kannibal (vad annars?), Luc Merenda som den italienska poliskommissarien och Edwige Feneche som konstlärarinnan i början. Coolt som tusan.

Synd att den bombade på boxoffice, för en tredje avslutande del med en saftig hämnd på tortyrorganisationen hade varit riktigt coolt.

Recension: Mördaren – En helt vanlig person (1967)


Denna kombination mellan thriller, drama och svart komedi kanske inte är Arne Mattssons största hit, och naturligtvis inte (eftersom svenska recensenter som vanligt inte förstår ett skit) hans mest hyllade heller. Men den är betydligt smartare och vassare än vad den först ger sken av.

Allan Edwall, konduktören vaknar upp och gör sig redo för en dags arbete på tåget. Samtidigt så hör vi Heinz Hopfs fantastiska röst som beskriver ”mördaren”, vem han/hon är, vad som kan ligga till grund för mordlusten och så vidare. I tåget har en bisarr samling människor samlats, alla långt ifrån vanliga. Vi har det stele militärfyllot Adolf Hellberg (Lars Ekborg), snuskgubbarna Torbjörn Grälle, resande i ”special-litteratur” (Karl-Arne Holmsten) och föredetta sjömannen Vilford Berg (Curt Masreliez), skådespelerskan Karin Swan (Elsa Prawitz, Arnes fru för övrigt), den blygsamme och tafatte Valfrid Andersson (Björn Gustafsson) och ett gäng andra udda existenser, oftast smått småperversa, giriga, dumma och elaka.

Det givna samtalsämnet är ”tågmördaren”, den personen som slänger av unga kvinnor från tåg mitt i natten efter att dom varit på toaletten. När detta sker ännu en gång så börjar naturligtvis spekulationerna. Vem är det som tassar omkring på tåget och smider såna onda planer? Är det sadistiske Direktör Assarsson med fetisch för plastrockar? Eller kanske ungdom på drift, Mats (Tore Bengtsson) som verkar ha ett förflutet på Långholmen... eller är det helt enkelt filmens tidigare berättarröst, den homosexuella narkomanen Gregor Hult (Heinz Hopf)? Som spindeln i nätet så fungerar Allan Edwalls konduktör koll på allt som en hök, och det hela spinner vidare då den nästan absurt korthuggne Kommissarie Tryggve Holm (Erik Hell) dundrar in och börjar förhöra folk genom att i stort sett bara låta dom säga ett eller två ord...

Det är en absurd film. Den är stundtals kryptiskt och har en märklig blandning av humor och ångest. Alla skådespelare är givetvis väldigt bra, som alltid i Arnes filmer, men Karl-Arne Holmsten är briljant i en roll där han mer eller mindre spelar motsatsen till Kapten Hillman – det vill säga ohyfsad, korkad och inte ett dugg bra på att uttrycka sig. Björn Gustafsson är otroligt charmig som vagnens mobboffer nummer ett, Elsa Prawitz visar vilken stor komedienne hon är med massor av snabba och vassa repliker. Ja, alla är bra. Klarast lyser nog Allan Edwall som har sån intensitet som skådespelare att han nästan klättrar ur bild.

Föreståeligt nog så ger ett tåg inte samma utrymme för Arnes extravaganta och intelligent använda kameraåkningar (recensenterna kallade honom lite nedlåtande för ”Orson Räls”, eftersom han inte sysslade med filmad teater som de flesta andra svenska regissörerna), men han gör sitt bästa med miljöerna och det blir väldigt stämningsfullt och ger utrymme för vackra och otäcka skuggor, skrymslen och vrår.

De mordscener som finns med är fantastiskt filmade och håller internationell klass, som hämtat från en film noir från fyrtiotalet. Men det är annars en ensemblefilm där skådespelarna går före handlingen. Dock så få vi en fantastiskt scen mot slutet där Heinz Hopf håller en väldigt självutlämnande monolog, väldigt gripande, och där stjäl han allas uppmärksamhet. Filmen har även några väldigt kryptiska detaljer, speciellt på slutet – och jag välkomnar en diskussion av slutet för er som har sett den, men varna gärna när det kommer till spoilers. Jag vet inte hur jag ska tolka det faktiskt.

Storyn akompanjeras av ett mycket bra jazzscore av Arne Mattssons huskompositör Georg Riedel och det är något jag gärna skulle ha på min mp3-spelare.

Klubb Super 8’s dvd är väl så bra som man kan få en sån här film antar jag. Den är presenterat i sin orginalratio och svärtan och skärpan är väldigt bra, så även ljudet.

Dutti statsminister!

Så han vågar sig ut i natten? Ensam som en riktig man? Nä, med livvakter givetvis. För en statsminister skulle aldrig våga ta sig an problemen på något annat sätt - i säkerhet från det otrygga, allt det där som kan ställa hans liv upp och ned.

Det hjälper givetvis inte ett skit att Fredrik Reichführer varit ute och nattvandrat, han och hans regering har ändå gjort så mycket skada mot ungdomar, åldringar, sjuka och andra som inte är vita, medelålders män med en lön betydligt högre än genomsnittet.

Naturkatastroferna tilltar. So what. Jorden är fucked up ändå. Men det beror inte på klimatet, det beror, enligt kristna, på att det finns för många homosexuella. Ännu en logisk tanke från ett gäng hjärndöda apor.

onsdag, december 12, 2007

Månen Frenulum

Åtta skäl att aldrig skaffa barn

Såg att Bögjävlar lagt upp en länk till Andres Lokkos text "Åtta skäl att aldrig skaffa barn", vilket onekligen stämmer väldigt bra. Läs och njut.

Fyra månader idag


Vi träffades för första gången den tolfte augusti... och fan, vi håller ihop efter fyra månader. Inte helt illa faktiskt :) Puss Gregory!

tisdag, december 11, 2007

Carola


"Samhället måste ge homosexuella hjälp och information så att de kan vänja sig av med sin onormala läggning”

"Visst, jag har blivit mer vidsynt i min attityd gentemot homosexuella, men för mig kommer homosexualitet alltid att vara onaturligt"

"Men jag känner människor som blivit straighta efter förbön. Och som lever lyckliga i en man- och kvinnarelation i dag"

"Jag har inga problem med homosexuella, men sedan vill jag faktiskt bli respekterad för att jag kanske inte kan köpa allt, om jag säger så, utan att bli beskylld för att vara intolerant"


Eller

"Samhället måste ge oliktänkande hjälp och information så att de kan vänja sig av med sina onormala åsikter”

"Visst, jag har blivit mer vidsynt i min attityd gentemot svarta, men för mig kommer svarta alltid att vara onaturliga"

"Men jag känner kvinnor som blivit slavar till sina män efter förbön. Och som lever lyckliga i en man- och kvinnarelation i dag"

"Jag har inga problem med judar, men sedan vill jag faktiskt bli respekterad för att jag kanske inte kan köpa allt, om jag säger så, utan att bli beskylld för att vara intolerant"

Sporthets och andra nyheter

Ja, det är bra. Lär barnen att livet är en hård tävling där de svagaste slås ut. Lär barnen att bli rasistiska och homofoba svin, som det så ofta är i sportsammanhang. Lär dom att vara hårda och brutala, att se ner på förlorare och att visa vem som är vinnaren. Lär barnen att tävlingar är allt. Att vem som är bäst är allt. Att egot gör före gruppen.

Av någon anledning försökte man få in mig i sportsammanhang när jag var barn. Jag var inte det minsta intresserad. Genomskådade tävlingen på en gång, såg ner på de föräldrar som stod på läktarna och stressade upp sina barn med hårda ord och besvikna miner när det gick fel. Jag genomskådade skiten på en gång. Livet består så mycket av tävling ändå. Hade jag haft barn, något jag givetvis aldrig kommer att skaffa, så hade jag aldrig låtit dom pyssla med sport. Jag vill inte att dom ska beblandas i en sånt öppet fascistisk och elitistisk sammanhang. Ett sammanhang där inte alla är värda och fördomar är lika viktiga som att sparka på bollen. Äckligt.

Tragiskt och puckat. Till och med kvinnliga domare är idioter. Visste ni det? Eller tror ni inte att kvinnor kan vara onda? Den kvinnliga domaren här är på samma nivå som våldtäktsmännen, om inte lägre, eftersom hon uttnyttjar sin makt att frikänna uppenbara brottslingar.

Respekt! Att infiltrera Nobelfesten och förnedra pajsarna (ni vet dom som inte lyckades förhindra "mordförsöket" på Reinfeldt) på SÄPO är stor respekt. Hoppas fler försöker.

Men Federley, visa att vi kan slå tillbaka! "Enligt Federley förklarade han för männen att de ”inte skulle slå tillbaka". Om vi inte visar att vi mycket väl kan slå ner en homofob så kommer såna här jävla homofob-apor att fortsätta... och fortsätta.

SMS

Vad är det med folk? Har ni tänkt på att om man råkar få ett sms i en folksamling så verkar folk bli otroligt förvånande över att det plingar till. Folk vänder sig om - dom känner inte efter sina egna mobiler - utan bara vänder sig om, sneglar på en och sedan så tittar dom på något annat. Det händer mig jämnt.

Har folk inget liv? Har dom aldrig hört en mobil plinga förut? Är det den svenska avundsjukan som slår till "Ojdå, han ska inte tro att han är nåt för att han får ett sms från en god vän när jag själv aldrig för några sms från någon av mina få vänner" eller "Hmph, han tror att han är något för att han har en mobiltelefon! Jäkla yuppie!".

Luktar som tiden då mobiltelefonerna just kom och inte alla hade råd med dom.

Eller blir folk störda? Knappast, med tanke på allt annat oväsen runt omkring. Det måste störa betydligt mer än ett pip eller två. Det är som det här larvet med att det är förbjudet att prata i mobil på vissa ställen. Det handlar inte om någon form av känslighet för strålning eller nåt annat trams. Det handlar om en gammaldags syn att folk ska vara tysta och osociala på tåget/tunnelbanan/whatever eftersom det är det enda rättvisa. Skrattretande nog försökt mupparna på SL genomföra någon form av mobilförbud i sina vagnar, vilket givetvis inte lyckades. Själv såg jag skyltarna och ignorerade dom på en gång. Kan folk sitta och snacka högt med varandra live så kan fan jag snacka med någon i mobil eller få sms hur mycket som helst.

Jag har börjat stirra tillbaka när folk tittar på mig på grund av detta "otyg" (som någon av mina mer rabiata läsare skulle säga, speciellt när det gäller affischering). Fuck them liksom!

måndag, december 10, 2007

Månen Again

Månraker

Tragiska Liza


Är det inte tragiskt att se alkistanten Liza Minelli få en struntsumma för att slumma runt på scen tillsammans med inte speciellt ansedda Carola? Liza har sedan länge haft svåra ekonomiska svårigheter på grund av sina alkohol- och drogproblem och är känd för att princip ställa upp på vad som helst för att kunna sponsra sin missbruk och sitt crew av wannabes.

Liza visst nog knappt vem Carola är, hon visste nog inte ens vem Jan Malmsjö var. Och absolut inte vem Michael Nyqvist var. Allt handlar om att få ihop pengar så att hon slipper gå i personlig konkurs.

Ännu mer komiskt är det när en person som troligtvis inte har någon kunskap om lagar och förordningar bestämmer sig för att förstöra kameran till någon skvallerjournalist. Och blev anhållen. Är det pengar som får folk att tro att dom kan göra vad som helst? Eller tro att bara för att dom är moderat så kan dom bli sjukskrivna på grund av alkholism? Trots att en vanlig Svensson inte alls får samma vackra behandling.

Carola och hennes producenter var med och sponsrade fördettingen Liza Minellis missbruk. Grattis. Men är man mediahora så är man.

Mardröm i potatislandet

För några veckor sedan hade jag en fruktansvärd mardröm. Det är sällan jag drömmer drömmar som gör att jag vaknar upp med en ångestklump i bröstet och mår illa. Det var väldigt enkelt och realistiskt, det vill säga inga atomkrig eller monster eller seriemördare eller något annat. Tyvärr var det inte dessa gigantiska DVD-butiker som jag brukar drömma om heller, fast det är inga mardrömmar. Det är bra drömmar.

I alla fall så var jag otrogen mot Gregory... med Woody Allen! Jag och Woody hade jättetrevligt, vi åt på mysiga restauranger på Söder, gick hand i hand på gatorna och var väldigt romantiska. Men hela tiden i drömmen så hade jag den där känslan av "vad håller jag på med?". Hur kan jag träffa Woody Allen i smyg när jag har en sådan underbar kille som Gregory?

Sedan vaknade jag upp, jag slängde mig på mobilen och skickade ett gulligt SMS till Greg. Jag har inget emot Woody Allen som filmskapare, men jag skulle aldrig inleda ett förhållande med honom. Dessutom skulle nog Mia Farrow och Soon-Yi Previn bli hyfsat chockade...

Köpte lite Arne Mattsson-filmer på Klubb Super 8's tioårsfest. Började se på Mördaren - En helt vanlig person, som verkar vara en mysig och snygg film som friskt blandar humor, allvar och renodlad mordthriller. Det som man lade märke till på en gång var den vansinnigt rappa och roliga dialogen, varav denna är min favorit hittills:

"Man ska inte dricka vatten. Det är sånt man omkommer i" och "Sverige, det är ett jävla potatisland".

Om jag hinner, ska träffa Joao efter jobbet idag och köpa lite julklappar, så ser jag nog klart den ikväll

Ajöken.

söndag, december 09, 2007

Recension: Chosen Survivors / The Earth Dies Screaming


Köpte ännu en av Midnite Movies-serien som nu tagits över av FOX. Otroligt fint initiativ först av MGM och nu av FOX att släppa en massa obskyra genrefilmer i restaurerade och billiga utgåvor. Just detta släpp handlar om undergången på olika sätt.

Chosen Survivors (1974)

Grymt snygg karaktärsdriven thriller/skräck/drama om tio personer som drogas och förs ner i ett underjordiskt komplex, jäklars långt nedanför jordens yta. Det sker ett atombombskrig och dessa människor ska vara med och start en ny värld.

Men paranoian och stressen bryter fram ganska omgående och det hela blir inte bättre av att blodtörstiga fladdermöss finner att människor är goda att mumsa på. Man måste försöka rädda sig på något sätt, men frågan vad som är värst - att dö av fladdermöss eller strålning?

Ganska långmäld film, oerhört snyggt fotad och regisserad. Inledningen är så bra att man bara myser. Massor av slowmo, skön musik och en filmisk ingress som verkligen fångar tittaren. Resten av filmen lever på den snygga scenografin och bra skådisar, bland annat Bradford Dillman och Jackie Cooper. Intressant nog så är fladdermusattackerna ganska lama och förvirrande och de visuella effekterna håller inte riktigt. Men resten av filmen väger upp väldigt bra.

The Earth Dies Screaming (1964)

Tio år innan så hade denna likartade film premiär. Brittisk science fiction där hela Englands (kanske världens?) befolkning dör och några få överlevande samlas och söker skydd i en liten brittisk by.

Det visar sig att utomjordningar har tagit över jorden i form av robotar, som är ganska cheesy, men har coola hjälmar, och dessutom har förmågan att återuppliva döda människor och använda dom som zombies för att bekämpa våra hjältar.

Terence Fischer, mästaren själv, gjorde denna på en absurt liten budget, och det syns. Men åter igen så är det ett ganska välskrivet manuset med intressanta karaktärer som får historien att leva upp. Tyvärr så kanske en del retar sig just på robotarnas ganska usla utförande, men bortser man från det rent tekniska så är dom kusliga. Och zombisarna, med sina vita ögon, är ännu kusligare.

Båda filmerna är i fantastiskt kvalité och det är beundransvärt att man lägger tid att på restaurera dessa klassiker i sitt ursprungliga skick.

Recension: White Dog (1982)


Sam Fuller gjorde sin sista film USA i och med White Dog, och det kan vara lätt att förstå om man tänker på vilket konservativt land USA är, med massiva problem med rasism. Att detta lilla märkliga drama skulle orsaka sån ångest hos Paramount är i dagens läge mest bara roligt, eftersom man kan skratta åt vilken enfald det finns. Speciellt när det rör sig om en sådan smart film.

Kristy McNichol spelar Julie, en skådespelerska som kämpar med sin karriär. En nattsvart kväll så kör hon på en stor vit hund. Som den djurälskare hon är så tar hon med den till veterinären, får den omplåstrad och tar hem den. Givetvis sätter hon upp affischer och foton överallt, för att försöka identifiera den och ge tillbaka den till sin ursprunglige ägare.

Efter att hunden försvarat henne från en våldtäktsman så blir dom ännu närmre varandra. Men något är fel, och hunden attackerar en oskyldig kvinna, så illa att hon hamnar på sjukhus. Hunden fortsätter att attackera, utan Julies vetskap, människor och när hon tar sig till djurtränarna Carruthers (Burl Ives) och Keys (Paul Winfield) så upptäcker man att hunden är en ”White Dog”, en hund som är tränad genom misshandel att enbart attackera svarta människor.

Keys ser det som en utmaning att försöka bräcka hunden. Att få hunden att ge upp sitt hat och inte fokusera på hudfärgen. En psykisk och fysisk match börjar och frågan är om den vita hunden någonsin ska kunna släppa sina ”åsikter”…

Sam Fuller går på högvarv här. Det finns lite försoning i denna berättelse om rasism och våld i USA. Vår sympati för hunden, för Julie, för Keys, för Carruthers och för alla andra i hundens närhet växlar ständigt. Vill vi förstå varför hunden gör som den gör? Eller är det rätt att bara avliva den? Går det att bota hat, och i så fall hur botar man hatet? Paul Winfield gör en toppenroll som den närmast fantastiske djurtämjaren Keys, som har gett sig fan på att försöka gå till botten med hur man botar en rasistisk hund. Men det som återkommer hela tiden, speciellt just från Keys, är att grunden till hundens beteende inte ligger i hunden själv utan hur den är uppfostrad av sin ägaren. Då hunden bara reagerar på hudfärgen, så borde det gå att bota.

Keys arbetar både med styrkekraft och med psykologi för att försöka få bukt med hunden, han matar den med hamburgare, lockar den med sin mörka hud, låter den bita av sig på honom när han skyddskläder, men är minst lika våldsam tillbaka. Tröttar ut djuret, pratar med det, använder ögonen, samtalar… och frågan är, går den att bota?

Fuller har gjort en visuell enkel film. Den är snygg och vacker, men är praktiskt filmad, troligen på grund av låg budget, och låter skådespelarna få mejsla ut sina karaktärer i lugn och ro. Manuset bygger på en historia av Romain Gary vars flickvän, skådespelerskan Jean Seberg var med om en liknande historia då hon också hittade en hund som attackerade svarta människor. Både Julie i filmen och hennes pojkvän bygger på Jean och Romain känns det som. Båda dog för övrigt tragiskt 1979 och 1980, av överdos och självmord.

White Dog är ett litet mästerverk, utan tvekan, och förhoppningsvis får Criterion arslet ur vagnen och släpper den i en vettig utgåva.

Det slår mig hur många små vita hundar det finns där ute. Skäller och hoppar, river och biter. Dom kallas Sverigedemokrater, Nationaldemokrater, Bevara Äktenskapet, Åke Green, Asghar Ali, Fred Phelps, Ulf Ekman, Scott Lively, Jan Myrdal… osv osv osv. I filmen presenteras en lösning, kanske inte den rätta, men när eftertexterna rullar så sitter man där och känner efter. Kliar sig i nacken. Funderar. Och fan, det känns rätt.

Recension: Gräset Sjunger (1981)


Doris Lessings böcker har bara filmatiserats tre gånger och den minst kända, men kanske den bästa är filmatiseringen av hennes debutroman, Gräset Sjunger. Intressant nog är det en samproduktion mellan Sverige och Zambia, på initiativ av Svenska Filminstitutets dåvarande chef Jörn Donner.

Karen Black spelar Mary, en typisk storstadskvinna som är desperat efter framgång, kärlek och giftermål. När den blyge och enkle bonden Dick Turner efter en kortare tids dating föreslår giftermål så tackar hon ja, utan att ens föreställa sig vad som ska komma.

Mary har svårt att anpassa sig till Dicks enkla boende, hans gård, hans svarta tjänare och kulturen ute i bushen. Den inbyggda rasismen som både honom och alla andra vita runt omkring henne har förändrar relationen till byborna och tjänarna. Där Dick på ett stillsamt och respektfullt sätt hållit sina arbetare i kontroll så börjar Mary bli mer och mer aggressiv, kontrollerande. Hon retar sig på sin makes mesighet, tjänarnas eventuella fräckhet och på hennes makes oförmåga att tjäna pengar och bli lika framgångsrik som närmsta grannen Charlie Muller.

Men det börjar bli problem i detta som skulle ha blivit Marys paradis, och långsamt börjar hon förvandlas till ett nervvrak, sjunka längre och längre ner i hopplöshet och galenskap. Dick tittar bara på till en början, men börjar tappa greppen om livet långsamt han också…

När motgång efter motgång sker så är det nog inte bara vi som förstår att allt kommer att gå åt helvete…

Det är typiskt. Så fort det görs en bra svensk film så får den dåliga recensioner i Sverige. I övriga världen fick den överlag väldigt bra kommentarer, men sursvenskarna tyckte nog att filmskaparna var lite för kaxiga som tog sig an en klassisk bok med internationellt kända skådespelar och dessutom spelar in den på engelska. Så långt ifrån svenskens lagom-mentalitet som möjligt.

För en gång skull så bjuds vi på ett intelligent drama med karaktärer som är oerhört komplexa och genomtänkta. Regin och fotot, det senare av Bille August, är logiskt och bygger upp en nervighet som få andra svenska produktioner lyckats med. Exteriörerna är filmade i Zambia, medan interiörer är filmade i Stockholm, vilket är otroligt eftersom det är så långt ifrån svensk kvalité som möjligt. Ljussättning och scenografi är så bra att vi är flera som inte förstår hur interiörerna just är kulisser i Sverige och inte filmade på plats i Afrika. Även ljudet har hög klass, något som svenska produktioner alltid har haft problem med. Man hör faktiskt vad skådespelarna säger. Och det låter inte som om alla står i en studio och dubbar sig själva lite hafsigt i efterhand.

Karen Blacks och John Thaws samspel är totalt. Karen är en udda skådespelerska och vad jag hört så gillade hon inte riktigt att spela in filmen i Sverige och ställde till mycket bråk och problem. Men uppenbarligen så var det något som inte försämrade hennes spel. Kanske tvärtom. Hon är så övertygande som man kan bli och jag tror fan i mig att det är den bästa insatsen jag sett från henne. Hennes väg mot galenskap är fenomenal. John Thaw, mer känd som Kommissarie Morse, är oskyldig och enkelt, men gör ett fint porträtt av en ensam man som börjar krackelera när han inte vet hur han ska hantera sin fru.

Det handlar om karaktärer som egentligen inte är onda, utan som bara är så vansinnigt olika. Som har så olika idéer om hur livet ska se ut. Både i personligheten och hur man ska behandla afrikanerna. John Thaws karaktär är absolut ingen icke-rasist själv. Han ser ner på afrikanerna på samma sätt som Mary, men är inte så provocerande och vill bara leva i lugn och ro. Två ovanliga karaktärer som man faktiskt engagerar sig i, trots sina enorma brister.

Vacker film. Intelligent film. Och äntligen finns den på DVD från Klubb Super 8. Det tog tio dagar från att rättigheterna var säkrade tills att den skickades till tryckeriet, vilket måste anses vara imponerande. Även om mastern inte är den bästa, det är ingen film som SFI orkat bry sig att restaurera, så är den fullt godkänd och det är inget som man stör sig på.

Klubb Super 8
har släppt massor av intressanta filmer det här året, och detta är nog den absolut bästa. Arthouse förvisso, långt från exploitation, men också något som är svårt att skaka av sig.

Grattis Kirk!


Kirk Douglas, en bra karl och en bra skådespelare, har lyckats fylla 91 år idag! Ett stort grattis till en skådespelare som verkligen gått sin egen väg genom hela sin karriär och gjort det som fallit honom in.

Filmerna har varit upp och ner minst sagt, men det är få ointressanta projekt som han arbetat med. Själv tilltalas jag av såna som gränsar på exploitation, men ändå håller sig en bra bit ovanför godkänd kvalité. Holocaust 2000, en Omen-rip off är väldigt bra och även Kirk sägs gilla den. Saturn 3 är en orginell film som är svår att glömma. Brian De Palmas The Fury är givetvis utmärkt (om inte annat för att se John Cassavetes explodera). The Master Touch är en riktigt bra och smart italiensk heistfilm. The Vikings är charmig, men kanske inget mästerverk.

Snubben är också en av de där få Hollywood-stjärnorna som har tänkt mer på hur bra en roll är än huruvida den visar honom i en fördelaktig dager. Han tar bra och komplexa karaktärer helt enkelt. Värt att nämna är att han också har gästspelat i The Simpsons och Tales from the crypt - så gubben var inte främmande för nåt.

Grattis Kirk. Du har gjort mycket bra film och det är bra att du tar det lugnt på ålderns höst. Njut av lugnet, skäll lite på din störige och utmärkte son Michael och se tillbaka på en fantastiskt karriär!

Månen - The Directors Cat

lördag, december 08, 2007

Fest, middag och... fest!


Det är mycket nu. Julfest på jobbet där jag höll i musiktävlingen (som blev en succé kan tilläggas), pussade VD'n på kinden och säkert var väldigt pinsam i övrigt, men det var jul som fan.

På Lördagen så träffade jag morsan och Torfinn och åt Kina-käk i Märsta. Helt okey, och jag gav dom lite julklappar (+ joddelkorv) samt att jag fick några julklappar och mammas hembakade kakor mumsigt.

När det var över så lugnade jag ner mig nån timme och sedan bar det av till Klubb Super 8's tioårsfest tillsammans med Anneli, vilket var mycket trevligt. Jag blev som en heterosexuell skolpojke från sjuttiotalet när jag upptäckte att Christina "Thriller - En grym film" Lindberg var där och jag hälsade och pratade en stund med henne, vilket var trevligt.

Köpte lite filmer, Arne Mattsson, svenska mondofilmen Anaconda samt fantastiska totalt bortglömda mästerverket Gräset Sjunger med Karen Black och John Thaw. Blir nog en recension på den faktiskt.

Annars så diskuterade vi Stellans Skarsgårds snopp (vilken förevisades på projektor i festlokalen), Nicolas berättade om sitt möte med Christopher Lambert på en fest och Anneli, grymt snygg i sina coola kläder, lyckades NÄSTAN få iväg mig på efterfest på nån bar vid S:t Eriksplan.

Men jag kände att jag ville hem. Bor man i Märsta så gör man ju det tyvärr :(

Månen Returns

fredag, december 07, 2007

The Legend of Bruce Lee - TV-serie i 40 avsnitt!



Ser ut som en typisk Hong Kong-såpa. Fast med massor av action, påhittade såpaintriger om Bruce liv och gästskådisar från varenda b-actionfilm på jorden. Alltså kan det mycket väl bli sevärt.

Kenny Starfighter blir film!


Mycket goda nyheter, då jag tycker TV-serien var fantastisk! En sån där ungdomsserie som faktiskt inte skrev ungarna på nästan och dessutom var rolig för oss lite äldre! Johan Rheborg har berättat nyheten på sin blogg. Tack!

Titeln? KENNY BEGINS. Love it!

Yoko, Thomaz och en triangel


Jag nämnde för vännen Thomaz Ransmyr (köp hans skiva om döden, den är briljant!) att jag lyssnat mycket på Yoko Ono den här vecka och speciellt då albumet Yes, I'm a witch. Det visade sig att Thomaz hade mer att säga om sin relation med Yoko än vad jag kunde ana:

Jag gjorde en version av hennes "everyman has a woman who loves him" (från 1980) där jag ändrade texten så att den handlade även omo bögar och flator. Sen hade hon utställning och happening i Stockholm, jag var där med XXXXXX och XXXXXX från Malmö, och kulturhusets personal gav Yoko min skiva. 10 dar senare går hon officiellt ut med att hon ska göra en nyinspelning av sin låt, med titeln "everyman everywoman" för att stödja kampen för homosexuellas rättigheter - och mycket riktigt är det med "min" textvariant! Det är remixer av den singeln som du finner på albumet.

Ni har väl antagligen hört Imperial March, en av John Williams få lyssningsbara verk och något som kännetecknar hela Star Wars-serien? Det var min polare Kenneth som påpekade en väldigt störig detalj med det stycket. Om man lyssnar VÄLDIGT noga så hör man att med jämna mellanrum så ett... PING! Jepp, någon spelar triangel. Mitt i detta mega-verk så har man slängt in en stackar som slår på en triangel med jämna mellanrum, och ganska långa såna mellanrum också. PING! Efter ett tag blir det absurt störigt och det är svårt att sluta lyssna på den där jävla triangeln!

PING!

Damn you John Williams! Du skulle ha kört koskälla istället!