måndag, juli 30, 2007

Recension: Godzilla Raids Again (1955)


Efter den enorma succén med den nyskapande första Godzilla-filmen, en smart monsterrulle som spelade på atombombskräck, politik och gamla hederlig action, så var det väl inte helt oväntat att det så kom en tvåa, Godzilla Raids Again. Inoshiro Honda regisserade inte av någon anledning, men ersattes av den intelligente och talangfulle Motoyoshi Oda (detta var den enda kaiju-filmen han gjorde vad jag vet).

Under en flygspaning så tvingas en pilot nödlanda på en avlägsen ö och när hans vän kommer och räddar honom så upptäcker dom att det finns en till Godzilla på samma ö! Dessutom är denna involverad en en hård fight mot en dinosaurie kallad Anguirus, en taggig rackare som både är köttätare och riktigt våldsam av sig. Våra ytterst charmiga hjältar lyckas fly och meddelar den chockade omvärlden att det är fara och färde.

Det dröjer inte länge förrän båda monstrena är på väg mot Osaka där givetvis militären möter upp med allt vad dom har. Men inget verkar bita... om inte våra hjältar har någon listig lösning på det hela?

Jag hävdar utan att skämmas, att Godzilla Raids Again är minst lika bra som föregångaren. Samma seriösa mörka stillsamhet, men lite mer av den humor som sedan kom in i serien senare. Oda håller på tagningarna och stundtals blir det hypnotiskt. En favoritscen är när man försöker locka bort Godzilla (man har upptäckt att han dras till starka ljus) från Osaka med hjälp av stora nödraket-aktiga facklors om singlar ner runt omkring honom i slow-motion. Tänk er fyrverkeri-scenerna i Land of the dead så förstår ni. Men Oda fattar det det ska vara action och det bjuds det på i massor. Intressant nog så är det en ganska knasig blandning av slow-mo och uppspeedade bilder, vilket enligt ryktet beror på en kameramiss av fotografen. Jag vet inte, men faktum är att de ryckiga speedade rörelserna i vissa scener faktiskt passar ganska bra. Det känns onaturligt och djuriskt. Det finns gott om stora explosioner och huskrossningar, och det bjuds till och med på en kort sidorstory med några brottslingar som flyr och det resulterar i en biljakt... som resulterar i en enorm explosion.

Godzilla är utmärkt. Han gör en av sina bästa och mörkaste rollinsatser, men Haruo Nakajima var världens bästa Godzilla-gestaltare och det märks verkligen här. Otroligt nog så är Anguirus riktigt bra i den här filmen, ett relativt töntigt odjur som jag mest tänker på som en snubbe som går på armar och knän. Men här är det fart i honom och han är rå och brutal. Skådespelarens om gestaltar honom är dessutom vig nog att kunna gå på alla fyra utan att låta knäna ta i marken, vilket gör det hela betydligt mer övertygande. Definitivt den bästa Anguirus-insatsen tillsammans med Godzilla: Final Wars.

Skådespelarna i övrigt är fantastiska och den fina vänskapsrelationen mellan hjältarna och deras romantiska förehavandet med flickorna på kontoret är väldigt sött och övertygande skildrat. Och säg den som inte kan hålla tillbaka tårarna på slutet, det är så läskigt sorgligt.

En av de bästa Godzilla-filmerna, och en film jag kommer att återkomma till många gånger.