fredag, juli 20, 2007

Sagan om TV 4 Skämtland

Under ett par år av mitt liv så arbetade jag på TV 4 Skämtland, ett lätt maskerat namn på en i stort sett helt igenom medioker lokal-tv kanal. Jag fick erbjudande om att börja där nästan direkt efter att gymnasiet tog slut och då direkt under en person som jag respekterar mycket och som jag alltid kommer att respektera. Jag arbetade främst som reklamassistent, med allt från redigering, produktion, kundmöten och så vidare. Extraknäckte på kvällarna som sändningstekniker för reklamen före och efter nyheterna och dylikt också.

Reklamen var naturligtvis för det mesta väldigt dålig, mest för att säljarna - trots tillsägelser - kunde ge ge oss extremt korta perioder att göra en film på. Rekordet var en dag då vi skulle ha klart sju filmer. På samma dag alltså, som ett förtydligande. Detta var något vi hela tiden påpekade, men säljarna var så pengakåta att dom lovade filmer dagen efter mer eller mindre. Det var en fruktansvärd situation, och det som hade kunnat bli ett ganska skönt jobb blev ett jävla skit. Det var som om kvantiten gick göra kvalitén, men det innebar också att filmerna blev sämre och sämre och givetvis lockade inte det kunder. Enkel matematik som genierna i den koncernen helt enkelt inte förstod sig på. Producerar man skit så får man skit.

TV 4 Skämtland hade nästan alltid gått dåligt. Eller i alla fall när jag började. Då hade ambitionerna och talangerna börjat falna. De som kunde något hade dragit vidare till större TV-kanalerna och kvar blev ett gäng loosers som knappt kunde få jobb på skvallertidningar. Chefredaktör var den snälle, men tröge "Heinrich". Som sprungen ur den jämtländska myllan, men extremt bakåtsträvande och som inte förstod sig på annat än fiske, jordbruk och pensionärs-TV. Hans fru, "Leni", var en ragata som gärna spelade snäll men som betedde sig som en bitch när man väl lärt känna henne. En av de mer absurda påhitten var att inte tillåta TV 4 Skämtlands anställda städare delta i personalfesterna. Det var alltså inga inhyrda städare, det var en del av personalen på vår lilla station. Men hon blev helt förskräckt när dessa "arbetare" skulle sitta där och ha det trevligt med de fina journalisterna. Trams givetvis. Men så var hon en dålig journalist. Och antagligen hade hon inte klarat av att sköta städningen heller.

En annan profile var "Den Folkkäre". Med en ful frisyr som hämtat från Gustav Vasa så slog han igenom som en lallande tokstolle som småpratade sig igenom skämtländska byar. Oftast handlade det om ingenting och det var uddlöst och trist, men som passade den fantasilösa skämtländska befolkningen. att han sedan var en "raving maniac" var det nog få som visste. Hyperkänslig och bortskämt, i tron att han var duktig och oersättlig framför kameran. Ställde oftast orimliga krav på sina medarbetare och var det något som gick snett med tekniken så fick han tuppjuck och trodde att allt var riktat mot honom. Jag ska inte säga något, men som öppen bög på arbetsplatsen så verkade han väldigt bitter på mig. Som om han själv hade något att dölja. Han brukade, enligt andra medarbetare, åka ner till Stockholm då och då, helger, för att "partaja", men det var väl ingen hemlighet att han hade svårt med att vara öppen... om det han nu borde ha varit öppen om. Under en av våra duster, och det var några, så kallade jag honom "smygbög" och han bara fräste och vände på klacken. Han var nog inte otrevlig, men jag tror han hade tjänat på att inte vara smygis - om han nu var det, och kanske stannade han kvar lite för länge på TV 4 Skämtland. Ibland måste man bege sig.

Sedan hade vi "Råbocken", en ordlek på hans efternamn som flera på stationen använde. Före detta kvällstidningsjournalist som påstod sig stortrivas i lilla Jämtland. Stortrivas till den grad att han var mer galen än de flesta. I stort sett ingen var kunnig på datorer eller internet i den här redaktionen, och fientligheten var naturligtvis stor mot såna moderniteter. Råbocken trodde till exempel att genom att döpa om en fil till "Radera Hårddisken AB" faktiskt kunde radera hårddisken. Den kompetensen rörde det sig om i lilla bakåtsträvande TV 4 Skämtland. Råbocken ställde till med så många dumma saker under sin tid där, men han verkar ha haft något emot mig. Till exempel så ville han inte att jag skulle befinna mig på TV-stationen under de två timmar jag väntade på att sända reklam. Låt säga att jag sände ut reklam en gång 18.00 och en gång 21.00. Då ville han att jag skulle avvika därifrån eftersom han blev störd av min närvaro, och detta trots att jag satt i andra änden av huset, i reklamavdelningens redigeringsrum. Det var också samma tokstolle som tyckte jag "skrev för högt på tangentbordet". Jag tror det handlade mer om att han, som den journalist han var, körde pekfingervalsen och inte klarar av att se en tjugo år yngre reklamassistent/sändningstekniker skriva snabbare och effektivare än honom själv.

En av hans stora dumskalle-klassiker var när liket (eller skelettet snarare) till en bekant till min familj, hittades efter ett par år. Det var tecknaren Dick Stenberg som hade försvunnit efter en fyllefärd med taxi, gått och lagt sig och sovit under ett träd och frusit ihjäl. Efter säkert fem-sex år så hittades hans benrester och dessa togs om hand givetvis. Men dagen efter så var Råbocken där, frustande av kvällstidningsbajseri och rotade i vad han trodde var benrester. Han plockade till och med upp en bit och påstod att detta kunde vara en del av Dick Stenberg. Naturligtvis, som dom korkade jävlar stationen var, så sände man inslaget och det slutade med en uppläxning av Råbocken från polis och myndigheter och en fin föreläsning om etik inom journalismen för hela bygget. Ytterst komiskt. Jag tror Dick hade gillat se ett sånt pucko förnedras. Så något lyckades han med i döden i alla fall.

När min chef sedan flyttade och fick ett bättre jobb, liksom många andra av stationens kunniga personal, så fick vi Varan-Pierre. En MYCKET dryg och talanglös stockholmssnubbe som under sin tid på TV 4 Skämtland totalt raserade den lilla kvalité som var kvar. Han hotade mig och medarbetare med uppsägning på en gång om vi inte gjorde som han sade, han gjorde sig ovän med i stort sett alla, producerade reklamfilmer som var så dåligt ljussatta och fotade att det var pinsamt att se eländet. Till slut fick jag nog, sade upp mig och satte inte min fot på det där äckliga bygget igen. Den nya VD'n, Valdemar, försökte få ordning på oredan, sparkade Varan-Pierre, men orkade sedan av olika anledningar med livet och tog livet av sig efter en TV 4 Skämtland-fest. Dränkte sig i badhusparken, fullproppad med sömnmedel.

Sedan gick skiten i konkurs. Och det var väl lika bra.