lördag, augusti 11, 2007

070811

Jag satt och tittade på min egen reflektion i bussens fönster. Märsta for förbi där utanför och jag kände mig ovanligt fräsch, trots hettan och stressen. Glömde kvar hörlurar och mp3-spelare i biografen och fick mig en språngmarsch tillbaka. Kändes i bröstet. I kroppen. Men inte i benen. Fortfarande den starkaste delen på min kropp. Så här en halvtimme efteråt så kändes det fortfarande i halsen, av hyperventilering. Av de våldsamma andningarna som hade slagit till direkt efter att jag lyckats hitta igen min musik-skatt. Men jag tänkte inte stressa mer.

Atomic Swing hade röjt i öronen på mig under hela färden med pendeltåget, stoooone me to the groooooove. Niklas Frisk sköna sång flyger fortfarande igenom mig. Det var en skiva som jag lyssnade på när jag femton år, 1992 alltså. Den och Stonecakes Under the biketree var nog det bästa som släpptes i Sverige under nittiotalet, och det är två svårslagna album. Det jag älskar med Under the biketree är slutlåten, Bite the stonecake, är att alla låtar binds ihop i en. Som om det vore en snabb genomgång av handlingar, storys, karaktärer. Inslaget av nån svensk folkmusikgrupp är genialt. Så jag log där på pendeln.

Några rader framför mig hade ett par barn med sig ballonger. En svart unge med en blå ballong. Han leker hejvilt med den. Studsar den upp och ner, låter den sväva över sätena. För en gångs skull ser jag inga sura miner. Folk verkar tycka det är skönt. Solen skiner, det är lagom varmt och ungarna leker med ballonger på pendeln. Det gör mig glad också. Man glömmer depressioner och skit för en stund. I påsen har jag som vanligt dvds. Det var tre för 169 kr på den där annars dyra dvd-butiken på centralen. Det är tre som jag velat ha länge: King Kong (1976) special edition, Christopher Guests A mighty wind och Enter the dragon 2 disc.

Men så satt jag på bussen. Från Märsta station till Tingvallavägen. En annan svart unge (svart och svart, ni vet… men jag tycker ”färgad” är så fånigt, och jag vet inte om barnet var afrikanskt heller… det finns ju ”svarta” på andra delar av jorden också) kastar sig upp bredvid mig. Fem-sex år. Flicka, helt klädd i rosa och en Hello Kitty-kepa. Det är varmt ute och som det barn hon är så är hon barfota. En asiatisk kvinna med en stor hunder kommer gåendes precis efter barnet och hon kryper upp mot mig och knölar in tårna i sätet, så att inte hunden skulle kunna lukta… eller kanske till och med nafsa eller bita fossingarna, sedan tittar hon upp på mig och ler. Jag ler tillbaka. Ömsesidig respekt. Hon vet att jag garanterat skulle rädda henne undan den onda jättehunden som den gjorde ett oväntat utfall. Det visste hon och det visste jag. Det är den tryggheten jag vill ha. Och den vill jag ge andra. Alltid finnas till hands.

Väl hemma hade Pierre skickat mig en ny Purple and Brown. Som väntat. Men alltid lika välkommet.