tisdag, augusti 21, 2007

174 centimeter hunk


Idag när jag trippade fram på mina taxben längst med bussvägen från Helenelund till mitt jobb så slog det mig plötsligt att jag hade levt i en lögn under många år. Fram till för kanske två år sedan så trodde jag att min längd var ståtliga 177 centimeter. Fram tills att jag faktiskt mätte mig och fann att 174 centimeter stämde mycket mer. Det är en stor skillnad, tre centimeter, och sedan dess har jag fokuserat hårt på att se hur långa dom jag umgås med är. Värst är väl David, som jag dessutom varit ihop med, som säkert är på... 188 centimeter. Kanske 190 centimeter. Då ska ni se när jag umgås med David OCH Anneli samtidigt. Känner mig som en trattkantarell i storskogen, blickandes upp mot jättarna kring mig... samtidigt som jag har en fånig tratt på huvudet.

Ett dilemma med att vara 174 centimeter är att jag föredrar kortare killar. Vart ska jag hitta dom hade ni tänkt er? Hos någon pygméer-stam i Kongo? Eller kanske får jag ta en resa till Legoland? Jag har hittat kortare killar givetvis, men oftast bor dom på andra sidan jorden och heter Chang, Thanawat eller Yamasato. Min kompis Leo, som är ungefär lika lång som mig (fan, han har nog växt om mig en aning vid det här laget), berättade att han fick huka sig i vissa gångtunnlar i Japan eftersom folk är så jäkla korta där. Kanske borde passa mig. Gillar lite headspace.

När jag köper byxor så måste dom alltid sys upp eftersom jag kan använda dom som strumpor också om jag bara syr igen öppningarna. Vilket också får mig att tänka på att när man överlag köper byxor som är tillverkade speciellt för storväxta personer så slår det aldrig fel: man har sytt häcken så att den är stor som en zeppelinare. Va fan! Vem har sagt att större killar har giganto-häck? Vart har det kommit ifrån? Min rumpa är smärt och smidig och skulle jag hoppa ner i ett par såna byxor så skulle jag kunna förvara en eller två hundar innanför byxorna där bak. S:t Bernards givetvis.

Jag har en god vän som är ganska kort. Han är kortare än mig, men stilig, talangfull och allt det där som jag inte har lyckats uppnå ännu. Vi träffades genom en date, kan man väl säga. Jag hade tagit flyget ner från Östersund till Stockholm och när jag mötte honom på Arlanda så var det första jag sade:

”Oj, vad kort du är”.

Men vi är fortfarande goda vänner, trot’ eller ej.