måndag, augusti 20, 2007

Att promenera på samma breddgrad - ett gissel!


Har inte ni hamnat på samma läge som någon när ni har varit ute och gått? Jag finner detta oerhört irriterande. Vad menar jag undrar ni? Ja, tänk er att ni promenerar till jobbet en morgon, i en rask och främst av allt fast takt. Av en slump så kommer då en till person i samma raska och fasta takt och lägger sig exakt bredvid er där på gångbanan. Ingen går fortare eller långsammare än den andre och det ser nästan ut som om man känner varandra, eller... ve och fasa, är ett stressat par. Eftersom båda tycker detta är lika generade så vågar ingen titta på den andre och då slutar det med att man promenerar det sida vid sida tills en bra lösning dyker upp.

Min personliga favorit är att stanna upp och låtsas att jag fått ett SMS. Eftersom jag är man och inte kan göra två saker samtidigt så passar det då perfekt att stanna av, plocka upp mobilen och låtsas som om något viktigt har anlänt till mobilen. Har man riktig tur så möter man andra människor på vägen som gör att den enda av oss måste flytta på sig, och vips så hamnar på ett säkert läge framför eller bakom sin ofrivillige partner.

Är man i mer civiliserade trakter så är givetvis skyltfönstret perfekt. Bara stanna upp och titta på något intressant. Men se upp så ni inte stannar framför något totalt ointressant, till exempel den där butiken på Kungsgatan som bara säljer tygband, eller kanske en Buylando-butik.

Det går också att väldigt långsamt, och diskret sänka farten. Väldigt naturligt och inte allt för tydligt. Det är alltid lättare att sänka farten än att höja den, då det senare innebär att man måste anstränga sig i onödan och svettig ta sig förbi den andre personen. Dessutom känns det mer kaxigt och otrevlig att gena förbi lite hastigt. I djurens värld så är ryggvisning något som handlar om tillit, men hos oss människor handlar det nog mer om förrakt och ignorans.

I morse när jag gick från Karlberg så hände faktiskt detta. Jag och en kvinna med hund hamnade på exakt samma breddgrad, dessutom i den stinkande kanintunneln. Men här hade hon en fördel, i och med djuret hon hade i koppel. När vi gått kanske trettio sekunder bredvid varandra så tvärstannade hon och fejkade ett koppelryck, ganska dåligt fejkat också, och var tvungen att stanna upp och titta på vad sin (oskyldiga) hund gjorde. Bra idé, men sämre genomfört.

Jag tycker detta är minst lika allvarligt och värt att diskutera som hälsa på varandra i korridoren. Vad gör man andra gången? Eller tredje gången? Eller så slutar det som i Dogbert där båda får idéen att efter ett par gånger låtsas plocka upp något från golvet och skallar varandra som följd.