fredag, augusti 10, 2007

Billy, nu har jag fått nog av dig

Den senaste tiden har jag hittat flera låtar som bra reflekterar mitt liv och vad som hänt mig. Allt från Bedsitter Images till Littlest Things. Låtar som är så klara i sitt budskap att det känns som om dom är skrivna direkt för mig. En vanlig klyscha, men det är väl det som är bra med god musik. Den påverkar och man känner igen sig.

Stångade mitt huvud blodig mot en mjuk kudde igår när jag glömde Stonecake-plattan som chefen gav mig igår. Hade velat rippa den och köra in den i Mp3-spelaren. Bra pop/rock-platta som nästan känns helt bortglömd. Under the biketree heter den. Men i ren desperation eftersom jag behövde något annat på Mp3-spelaren så tankade jag ner Lillasysters Hjärndöd musik för en hjärndöd generation, en platta som kändes väldigt bra och som jag kommer att köpa vid nästa löning. I alla fall så var det en låt som stack ut, och det var "Nu har jag fått nog av dig". Jag vet inte hur Lillasyster har tänkt sig den, men för min del representerar den förhållande med Billy så väl. Så otroligt väl.

Kommer du ihåg när du var som en vän för mig
du vet du var så stor att jag skulle dö för dig
och jag trodde nog att det skulle vara så
i resten av mitt liv för detta skulle ingen kunna ändra på
men så kom den där dagen då du slog mig
lät mig förstå att du bedrog mig
och nu sitter jag ensam
och hatar att jag lät dig ge mig den där känslan

Nu har jag fått nog av dig
du följer aldrig med mig
och du för aldrig mig att må bra

När jag fick dig att se rött
så kunde jag leva på att låta dig skrika dig trött
men när du kommer ett steg närmare än vad du får
så kommer allting bara sluta i öppna sår
som du får mig att blöda ur
för du karvar och vrider din kniv som ett ur
och varje varv allt detta går runt i mig
så känner jag att du måste ut ur mig

Nu ska jag leva själv, nu skall jag leva själv
Allting för mig är bara jag och endast jag


Billy finns fortfarande där i bakgrunden. Han skriver ibland. Nåt sms. Alltid vänligt. Jag svarar artigt, som den artiga person jag är - han var trots det närmsta jag hade under ett par år - men så fort jag säger emot honom eller tar upp Tony och att jag saknar Tony, så blir Billy iskall. Arg. Ovänlig. Och sedan försvinner han. Men allt handlar om en psykologisk lek. Ett spel. Han vill att jag ska tycka synd om honom och komma krypande tillbaka och vara snäll. Men jag skiter i honom. Han är en jävla idiot och ska ignoreras. Jag måste lära mig det. Jag måste våga stänga av den personen. Han ska ut ur mig.