fredag, augusti 17, 2007

djurmänniskor


Människan är troligen det konstigtaste släktet på jorden. Kanske i universum. Vi har så mycket fixa idéer att man undrar vart allt kommer ifrån. Till och med dom där läskiga tentakel-mördar-bläckfiskarna nere i djupet beter sig normalare och mer logiskt än vad vi hårlösa (nåja, de flesta i alla fall) apor lyckas med. Är det inte total dyrkan av frikyrkliga pastorer, dokusåpamuppar eller högerspöken, så är det alla påhitt vi utsätter våra närmaste för.

Det märkligaste är väl vår vilja att förvandla djuren till människor och barnen till djur. Det är som om vi inte är nöjda. Har vi en hund så klär vi den är kläder, ibland till och med skor, regnskydd och så vidare, så att den blir som ett litet barn. Eller så tar vi våra barn och sätter på dom djurkostymer, mössor med djuröron, låter dom smicka sig till djur på födelsedagskalas och cirkusar. Det är nog för att vi inte är nöjda. Har vi ett djur så vill vi egentligen ha barn - vilket säkert stämmer då många barnlösa par har hund eller katt istället. Och visst är det så att en del barn-familjer säkert hade velat haft ett djur istället. Då slipper man bry sig så mycket. När jag tänker efter, vi använder till och med samma språk mot djur och barn. Exakt samma.

Det är väl någon form av att hålla distans till det man ansvarar för. Klarar man inte det ansvaret så klär man ut sin lilla gullvarelse till något annat och kan få någon form av inbillad sinnesfröjd.