måndag, augusti 20, 2007

För tjugo år sedan var kalsongtrådar en logisk förklaring

Det är konstigt, man har minnen som aldrig försvinner. Man har burit med sig dom genom hela livet och man kommer troligen att ha dom där i bagaget tills man ligger på dödsbädden och drar sin sista suck. Ibland är det saker och händelsen som har betytt något i livet, både positivt och negativt, till exempel bilolyckan jag och morsan var med om, onda mobbare på St Pers skola i Sigtuna, hur jag skrapade upp knät när jag krashade med min cykel, när alla svartvita skräckfilmer visades på SVT när jag var fyra-fem år, det där östeuropeiska barnprogrammet med häxor som jag missade för att teven gick sönder, hur vi såg Pippi Långstrump-filmer på någon föreningsgård i Pettersberg, hur mina bröder slogs så att blodet bokstavligen sprutade, när min fars sambo Gunilla dog, dagen då vi lämnade bort vår hund Hacke, gubben som kom in till mig och min barndomskompis Carro och yrade om att vi snart skulle komma till himlen... och så vidare. Små och stora händelser.

Sedan har vi rejält meninglösa saker. Till exempel att jag lekte "drunkna i träsket" med mina Star Wars-figurer efter att ha sett Rid i natt på SVT, hur jag och dom andra av Pettersbergs ghetto-barn fann en skattkammare när någon hade slängt ett helt bohag med leksaker i en närliggande container - jag ljög för en kompis att jag hade hittat ett grönt tåg och det faktum att någon gång under slutet av åttiotalet så skrev en manlig krönikör, troligen i någon av kvällstidningarna en text om kalsongtrådar.

Det hade uppenbarligen varit någon debatt angående toaletthyfs från en kvinnlig debattör och den här journalisten, eller vad han nu var, skrev en lång fin text som handlade om fenomenet "kalsongtrådar". Det går ut på att en tråd från kalsongerna lägger sig som en... vattendelare vid urinröret och på så sätt leder om strålen ut på golvet eller på toalettkanten istället för ner i själva toalettstolen. Redan då tyckte jag det var en riktigt värdelös ursäkt, och kanske främst, en helt ointressant text. Eller var den det? För uppenbarligen så har jag nu tagit upp den igen, så här kanske tjugo år efter att den skrevs. Någon som kommer ihåg den och kanske kan leda mig vidare? Känner att det är dags att den citeras här i bloggen i samhällets och journalistikens namn.