söndag, augusti 12, 2007

Geniet Christopher Guest


Jag såg This Is Spinal Tap för första gången när den gick på svensk TV för en herrans massa år sedan. Skrattade så att jag dog. Köpte den på VHS, skrattade ännu mer. Långt senare kom den på en fet DVD och den köpte jag också, och filmen hade blivit ännu bättre. Subtil humor blandat med rena absurditeter. Fejkumentär som fungerade väldigt, väldigt bra. Utan Spinal Tap, igen The Office. Eller Bad News. Eller Reno 911. Eller kanske inte ens Rob Roberts?

Spinal Tap regisserades av Rob Reiner (som också spelar Marty DiBergi), i nära samarbete med Christopher Guest, Harry Shearer och Michael Mckean. Det fanns inget färdigskrivet manus, utan man utgick från enormt talangfulla improvisatörer och komiker som i sin tur utgick från outlines. Vad ska hända i scenen? Vart ska den leda? Spinal Tap blev så bra som en fejkmentär kunde bli.

Men det dröjde tolv år innan Christopher Guest tog tag i samma grepp och regisserade Waiting For Guffman, uppbyggt på samma sätt, fast här hur en småstad ska sätta upp en musikal om hur dom blev Pall-staden nummer 1 i USA, lagom till 150 års jubileet. Guest spelar själv den minst sagt homosexuella (fast ingen förstår det) Corky St. Clair och tillsammans med kommande Guest-veteraner som Michael Hitchcock, Larry Miller, Don Lake, Fred Willard, Catherine O'Hara och många fler så skapar han en sällsamt engagerade, men lite ojämn, berättelse om hur den lilla småstaden lyckas med vad dom vill… men lyckades dom nånsin locka dit den stora teaterkritikern Guffman? Varken Shearer eller McKean är med dock, även om McKean kom med i filmen efter, Best In Show, och Schearer kom med i A Mighty Wind.

Best In Show är en historia om en hundutställning och människorna runt den. Helt klockrent. Här har Guest finslipat sitt tema på ett sätt att det egentligen inte går att göra bättre. Improvisationerna är knivskarpa och karaktärerna blir man genast engagerad i. Intressant nog så är nog filmens enda lyckliga människor det käcka homoparet, spelad av Michael McKean och den lika talangfulle John Michael Higgins, och det är något som dom tillåts vara genom hela filmen.

A Mighty Wind är nog kanske den mest kända, förutom Spinal Tap. En mycket bra och välspelad (fan, jag kan bara skriva superlativ om Guests filmer) historia om en folkmusikfestival som ska ske som hyllning till den store skivbolagsägaren, numera död, Steinbloom. Den arrangeras av hans nerviga barn och nu börjar jakten på att försöka få dit The New Main Street Singers, The Folksmen och givetvks Mitch & Mickey. Alla av Guests favoritskådespelare dyker upp, inklusive en rad andra småcameos.

Jag har hört folk gnälla lite över Eugene Levy tolkning som den psykiskt störde och knarkförstörda Mitch, men tro mig… jag har personligen träffat värre fall än honom. Det är en ganska realistisk skildring av någon som är helt väck på grund av psykisk sjukdom och droger, även om det naturligtvis har tillförts mer komik här. Liksom Spinal Tap så får man se trevliga arkivbilder och skivinstick från när grupperna var som mest populära, och det ökar helt klart realismen.

Här går också Guest tydligt ifrån dokumentärstilen vid ett par tillfällen, till exempel när Mitch promenerar iväg på slutet för att köpa en ros. Guest har tröttnat på att alltid köra det ur ett dokumentär perspektiv, och det är skönt med omväxling.

I hans senaste film, For Your Consideration, har han helt frångått dokumentärstilen, men arbetar med improvisation på exakt samma sätt. Har märkt att en del har gnällt över detta, men själv tycker jag det är lysande. For Your Consideration innehåller dessutom betydligt fler tragiska personer än hans tidigare filmer, och humorn är lite mörkare och otrevligare. Men det är precis det som gör filmen så rörande. Den känns äkta, mitt bland absurditeterna, och är väl antagligen hans mest slipade drama-verk hittills (drama jämfört med de tidigare filmerna). Alla skådespelare som ska vara med finns med, även om vi är många som skulle ha velat se lite mer arbete av Christopher Guest själv som regissören Jay Berman. Filmen handlar alltså om inspelningen av en mindre film, Home for purim, där dottern kommer hem och kommer ut som lesbisk. Allt utspelar sig i ett judiskt hem på fyrtio-femtiotalet. Plötsligt är det någon, på en internetsida, som kläcker ur sig att en av skådespelarna har chans på en Oscar. Och då sätter helvetet igång. Alla andra skådespelare blir avundsjuka, producenterna sätter dollartecknen i halsen och inspelningen blir så mycket besvärligare.

Även om For Your Consideration inte blev samma succé som tidigare filmer, och tyvärr inte heller (vilket är oförståeligt) inte fick samma goda recensioner, så hoppas jag att Christopher Guest och hans gäng tar nya tag och fortsätter att arbeta med kommersiell improvisation. Det är mästare vi talar om, och om det är någon som borde lära sig av honom är Colin Nutley, men man som lyckas prångla ut dåliga filmer med dåliga improvisationer gång på gång. För skattebetalarnas pengar.

Sverige behöver en Christopher Guest. Vart är du?