lördag, augusti 11, 2007

Recension: The 300 Spartans (1962)


Förutom Bronsons mega-mastodontfilmer så var det en genre på fall, och de enda som verkade produceras var halvhyfsade rullar med folk i kostymer som traskar runt i den grekiska (eller är det den italienska?) landsbygden. The 300 Spartans är tyvärr en sån film, trots sin minst sagt överraskande klassiker-stämpel. Det är väl inte en dålig film, men den känns väldigt standard.

Historian känner ni alla till, och vi givetvis följa den nästan dumkorkat heroiska Leonidas (Richard Egan) och hans gäng med käcka spartaner som uppenbarligen glatt offrar sig för Grekland utan att tänka efter. Den girige Xerxes (David Farrar, som lade ner sin karriär efter den här filmen), den persiske kungen, står med sin stora armé och försöker gång på gång att slakta grekerna.

Det värsta är att jag inte kan skriva så mycket om filmen eftersom jag inte är speciellt förtjust i den. Varför ödsla tid på något som känns trist? Mitt motto har alltid varit att skriva om sevärda filmer, underhållande filmer, men The 300 Spartans hade svårt att behålla min uppmärksamhet. Fotot är snyggt, och regin under dialog-scenerna fungerade bra. Men det känns som billiga miljöer och Rudolph Maté har haft svårt att bygga upp någon form av spänning under actionscenerna. Det är mest klipp från helbilder till statiska halvbilder och sedan tillbaka igen. Det glänser till vid några tillfällen, t ex vid de två första slagen mellan Xerxes privatarmé och spartanerna. Dom är listiga och tänder eld på folk, och det hela blir lite mer sadistiskt och rått. Elden får bilden att leva mer och det märks att vanligtvis uttråkade statisterna blir mer skärpta och inspirerade när det blir äkta farligheter.

Richard Egan är en kompetent hjälte, men det är svårt att få någon form av kärlek för dom här karaktärerna. Alla verkar smådryga, dumma och bara egotrippade. Lustigt nog borde det ha varit värre i den senaste filmatiseringen av storyn, 300, då spartanerna är muskelapor och tok-självsäkra. Men det fungerar faktiskt bättre.

Slagen då? Ja, förutom det jag nämnde här ovan så känns det väldigt oinspirerade. Nån detalj här och var som känns bra, men det är trögt och trist, och trä- och gummisvärden är allt för uppenbara.

En av de få historiska episka filmerna jag inte har fallit för… hittills i alla fall. Vi får väl se när det sker nästa gång.