torsdag, augusti 02, 2007

Recension: Gold (1974)


Gold (1974)
Regi: Peter Hunt
Skådespelare: Roger Moore, Susannah York, Ray Milland, Bradford Dillman och John Gielgud.


Som barn gick man alltid och drägglade i vuxenhyllorna i videobutik. Nej, inte DOM vuxenhyllorna, utan snarare på skräck, action och thrillers. Förvisso hade jag en god mor som lät mig se James Bond, Hajen och Örnnästet ganska tidigt, men just Gold var en film som aldrig hamnade i videoapparaten. Mina enfaldiga vänner trodde att allt med Roger Moore i var James Bond (till exempel den fantastiska Blåst på 20 miljoner), men jag visste bättre. Roger är Roger och han kan fan göra mer än Bond.

Men ÄNTLIGEN, tack och lov, så har nu Gold kommer på svensk DVD… och det måste vara den bästa utgåvan av den hittills. Och troligtvis kommer det ingen bättre. Det är en sån där kommersiell storfilm från sjuttiotalet som aldrig blivit så omtalad i efterhand. Stor succé på sin tid givetvis, men sedan lite bortglömd.

Roger spelar Rod (eller Rodney som man faktiskt säger på ett par ställen i filmen) Slater, slarvig och kvinnoälskande gruv-förman som naturligtvis står på de svagas sida. I den sydafrikanska gruvan där han jobbar så måste han både slåss mot gruvägarnas snålhet samt mot den otrevliga rasismen som slår mot de svarta arbetarna. Gruvan ägs av den girige, men ändå schysta, Hurry Hirschfeld, spelad utmärkt av en ovanligt inspirerad Ray Milland. Bakom sig har han den fula snubben Manfred Steyner, spelad av alltid kriminellt underskattade Bradford Dillman. Manfred samarbetar egentligen med en stor guld-kartell, ledd av John Gielgud, och har otrevliga planer på att dränka gruvan med tillhörande manskap och på så sätt få guldaktier för andra bolag att gå rakt uppåt.

Men Rod är naturligtvis en kille som inte vill att något skumt ska hända och han anar oråd. Men som vanligt, så kommer det en kvinna ivägen, Terry Steyner (Manfreds fru) som mer eller mindre ovetande också blir en bricka i spelet. Och skurkarna kommer allt närmare att genomföra sin ondsinta plan…

Något som borgar för kvalité är att Peter Hunt regisserar och John Glen står för second unit och klippning. Båda herrarna är givetvis erfarna Bond-medarbetare, men också väldigt duktiga regissörer och filmskapare. Tillsammans med ett tajt och intelligent manus så har man fått till en fantastisk ”liten” film, som kanske inte är världens mest actionspäckade, men är genuint spännande.

Roger Moore har alltid varit en bra skådis. Jag blir irriterad på folk som påstår motsatsen. Men det är lätt att säga så om en skådis så han i stort sett bara är förknippad med James Bond, i alla fall en relativt tvålfager kille som Roger. Här har han bra material och en bra karaktär att arbeta med och får förälska sig i en nästa jämnårig kvinna. Båda är samspelta som karaktärer, och även om historien gör att karaktärerna trasslar in sig i svårigheter så känns det som två äkta, vuxna, mogna karaktärer. Bradford Dillman står för en av filmens stora behållningar, som den pengakåte och hustru-offrande Manfred. Man ser hur girigheten glittrar i ögonen och det är bara Bradford som gör det så bra. Varför denna skådis aldrig blev mer berömd är svårt att förstå, då han ständigt gör bra insatser – även om det är i enklare exploitationfilmer.

Gruvscenerna är sensationella. Smutsiga, klaustrofobiska och känns verkligen farliga. Långt ifrån några plastiga studiobyggen! När vattnet forsar och det knappt finns något ljus så känns det som om vi är på plats nere i en verklig gruva. Just ljussättningen förtjänar en extra poäng, då det är lätt att överbelysa grott miljöer, men här känns det så realistiskt och inte det minsta störande. Det lilla våld/gore som förekommer är rått och obehagligt. Det känns som om det gör ont.

Studio S har levererat en underbar utgåva. Kanske inte så fett med extramaterial, men välskrivna biografier i alla fall. Men huvudsaken är givetvis filmen, som här kommer i korrekt ratio och anamorfiskt. Det är en gritty stil på filmen, som så vanligt i brittiska filmer från sjuttiotalet, och färger och kontraster är väldigt bra. Lite anlag till grynighet i vissa bilder, men det har med fotot att göra och inte mastern.

Studio S kommer bara att ge ut bra filmer och jag håller tummarna för att det gå bra för dom. Vi har att se fram emot filmer som: Ann & Eve - De erotiska, Jättehajen, Tentacles, Rats, Possession, Snuten i 87:e, Firepower, Smockan i luften, Battle Force, Inglorius Bastards och ungefär… oräkneliga bra filmer till. Skönt med ett bolag som inte enbart ger ut den femtioelfte utgåvan av Argento- eller Fulci-filmer (även om Argento-filmer också kommer…).

Jag återkommer med fler recensioner av deras utgåvor när lönen ramlar in!

Fred