tisdag, augusti 28, 2007

Recension: Inglorius Bastards (1978)


På den tiden man hängde på ganska trista VHS-forum där folk tävlade om vem som kunde hylla usla grekiska fullscreen-utgåvor på grund av nostaligvärdet, så satt jag och längtade tills att just denna film skulle leta sig ut på ett bättre format, eller i alla fall i en bättre utgåva. För några år sedan letade den sig ut på en japansk DVD, men va fan... jag har ingen lust att betala så feta pengar för en utgåva som ändå kommer i en billigare och bättre variant inom en snar framtid.

Och nu är den här.

Märkligt nog så är Sverige det första landet förutom Japan som släpper den här på DVD, och det är tack varje hjältarna på Studio S samt danskarna dom samarbetar med.

Inglorius Bastards börjar med färglada förtexter med siluetter av soldater som flyger åt alla håll och kanter medan det exploderar runt omkring dom. En tågsiluett åker över bilden och det är väl handlingen i korthet också. Ett gäng desertörer och kriminella soldater ska föras och ställas inför krigsrätt för sina brott. Där ibland den rasistiske snyggingen Peter Hooten, den fräcke och hårde Fred Williamson (eller ”Bongo” som Hooten kallar honom), megatuffe Bo Svenson, den tokiga italienaren Michael Pergolani samt megamesen Jackie Basehart. Deras lilla karavan blir bombad av tyskarna och vårt glada gäng lyckas fly! Efter att ha dödat lite mer tyskar så slår dom sig till ro i en lada och där träffar dom på den deserterande tysken Raimund Harmstorf (lämpligt nog kallad ”Adolf”) som visar sig beredd att hjälpa dom över gränsen till Schweiz.

Men ack så fel allt kan gå! Genom ett litet förhastat beslut så dödar våra hjältar ett gång tyskar – som visar sig vara förklädda amerikanare, på väg mot ett specialuppdrag där dom ska stoppa ett tåg och stjäla någon hemlig mekanik i en bomb. Bo Svenson tycker det är en bra idé att försöka lura den amerikanska armén och gänget påstår sig vara specialförbandet, en bluff som kanske inte räcker allt för länge, men det var värt ett försök i alla fall. Bara Fred Williamson i nazi-uniform bör väl säga en hel del om det.

I alla fall går deras uppdragsgivare, spelad av Per Ragnar-lookaliken Ian Bannen, med viss tveksamhet upp på tokerierna och man får även hjälp av franska motståndsrörelsen, som leds av coole Michel Constantin...

Detta är tveklöst det mest underhållande och opretentiösa men-on-a-mission-film som gjorts. Oförargelig i sitt tokvåld (som dock fick den efterblivna svenska censuren att förbjuda filmen två gånger... snacka om idioter) där bodycounten utan tvekan går upp i tresiffigt tal. Castellari har skapat ett perfekt matinéeäventyr med en ruggigt skönt rollsättning där karaktärerna är tydligt utmejslade och ingen är bortglömd, och ändå blir det aldrig trist. Jag kan inte svara på vad budgeten låg på, men den känns lite högre än en del andra italienska krigsfilmer från den här tiden. Stora, feta vidbilder, massor av explosioner, trillioner stuntmän och jävligt schysta miljöer. Givetvis är det lågbudget jämfört med 12 fördömda män, Kellys hjältar eller Örnästet, men det är så bra tempo och så effektivt berättat att den mycket väl står sig mot tidigare klassiker.

Men det är actionscenerna, som vanligt, som är höjdpunkten i Castellaris filmer. Det är mycket action kan tilläggas, till den grad att surpuppor som är uppvuxna med Saving Private Ryan skulle tycka det var för mycket av det goda. Men Castellari vet vad massan vill ha och tonvis med tyskar får sätta livet till i skottväxlingar, knivkastning, explosioner och en massa häftiga ”kasta stuntmän av tåg”-scener. Intressant nog så använder sig inte Castellari så mycket av slowmo, hans trademark, förutom mot slutet då han använder det i ett par väl valda dramatiska scener. Det är imponerande att se hur Rocco Lerros stuntgrupp arbetar, och stundtals ser det riktigt farligt ut. Folk faller och far, slår sig och undkommer med nöd och näppe hårda explosioner. Finns även en ett schyst motorcykelstunt och en scen med brinnande människor som Castellari har filmat ovanligt snyggt och tillbakadraget, till en grad att det faktiskt känns realistiskt.

Hur är bilden då? Den är i toppskick. Om man bortser från den allmänna ”sjuttiotalskrigsfilmskänslan”, så skulle den kunnat vara filmad igår. Skarp och klar bild, levande färger och givetvis anamorfisk. Ljudet fungerar utmärkt, även om vi inte snackar någon avancerad mega-mix här. Trevligt nog har Studio S inkluderat både det italienska och engelska ljudspåret, varav det senare är att föredrar eftersom de flesta skådisarna ändå snackar engelska och man får höra deras riktiga röster.

Som bonus kommer en ovanligt välbehållen anamorfisk trailer som avslöjar allt roligt i filmen, en trivia sektion som tyvärr påstår att Udo Kier har en cameo på slutet – vilket inte stämmer (det är Manfred Freyberger som spelar den rollen, och han påminner vagt om en äldre Udo), ett uselt IMDB-rykte som troligen spreds av Mike Martinez en gång i tiden. Annars en del kul info om filmen. Biografin om Castellari är välskriven, även om den påstår att hans postapokalyptiska filmer är från nittiotalet. Tyvärr så akompanjeras filmografin om Bo Svenson av en bild av Raimund Harmstorf, också slarv som inte bör upprepas av danskarna (som har gjort DVD'n).

Intervjun med Castellari är bra, snyggt fotad, men burkigt kameramic-ljud. Den är väldigt informativ om allt UTOM Inglorius Bastards, vilket är lite trist. Men i övrigt en bra och personlig inblick i Castellaris karriär. Första delen förekommer förresten på Njuta Films utgåva av New Barbarians.

Det stora guldkornet är annars den nästan en timme långa dokumentären om kompositören Francesco De Masi. Det är en mycket bra och ingående redogörelse över hela De Masis karriär, berättad av honom själv.

Ännu ett höjdarsläpp från Studio S, som också har ett snyggt instick som osar retro och en print som är betydligt bättre än vad man skulle kunna vänta sig av en såpass obskyr klassiker.

Iväg och köp nu!

Måste väl också tillägga att Studio S även ska ge ut en remastrad utgåva av Castellaris fantastiska mördarhajfilm, The Great White (aka Jättehajen, vindsurfarnas skräck) senare i år. Vågar man hoppas på en fin utgåva av Castellaris tidigare WW2-film, Eagles over London också?

Håll också utkik efter Umberto Lenzi-filmen Battle Force, stjärnspäckad italiensk krigsfilm som äntligen kommer ut i sin kompletta version!