måndag, augusti 06, 2007

Recension: Invasion of the astro-monster (1965)


Innan jag somnade natten mot måndag så tittade jag lite på Invasion of the astro-monster, Inoshiro Hondas rent utsagt fantastiska Godzilla-rulle från 1965. En av dom första G-filmerna jag såg och den har verkligen satt sina spår. Kommer ihåg hur jag köpte en VHS-box med två kassetter innehållandes tre G-filmer på Storsjöyran. Ett inköp som förändrade mitt liv. Nu har jag Godzilla tatuerad på armen och han/hon ska följa mig livet ut.

Först och främst börjar den med ett av Akira Ifukubes bästa spår någonsin. Maffigt och melodiskt och garanterat ett stycke musik som ger gåshud för att det är så bra. Sedan så leds vi in en en löjligt effektivt berättat historia där man upptäcker en okänd planet, Planet X, där det bor coola utomjordingar som vill låna Godzilla och Rodan för att stoppa Ghidora, som terroriserar deras planet. I utbyte ska mänskligheten får botemedlet till cancer. Givetvis går man med på detta och blir rejält dragen vid näsan. För utomjordingarna, även kallad Xillianer i den starkt ihopkopplade Godzilla: Final Wars, vill bara kontrollera alla tre monstrena för att kunna ta över jorden. Det är dags för de klämkäcka astronauterna Glenn (Nick Adams) och Fuji (Akira Takarada) att sätta stopp för eländet.... MEN med sig har dom den nördiga uppfinnaren Tetsuo (spelad av snygge Akira Kubo) som har byggt ett överfallsalarm som utomjordingarna verkar misstänkt intresserade i. Ska det vara lösningen på invasionen? Vem vet...

Liksom King Kong Escapes är det här en kaiju-film som osar av omtanke, kärlek och... lite mer kärlek. Inoshiro Honda har skapat en stor, cool kaiju-värld som sprudlar av färger och coola dialoger. Adams och Takarada är ett perfekt buddy-team som flankeras utmärkt Kubo och Keiko Sawai som hans flickvän Haruno. Ledaren av Planet X spelas ultracoolt av Yoshio Tsuchiya, i verkligheten också, förutom skådespelare, en äkta UFO-entusiast som har skrivit flera böcker i ämnet. Med väldigt hög nackkrage, LeVar Burton-glasögon (ni vet, Löjtnant Georgi La Forge i Star Trek: Next Generation) och blek-sminkad. För att inte tala om den ultratajta gråa kroppstrumpan och antennen på huvudet så styr han Planet X med järnhand!

Själva konceptet med Godzilla-filmerna under sextiotalet blev spektakulära miniatyrbyggen och massiv, nästan stadsstampar-pornografisk action. Här ligger många filmer i lä. Det bjuds på stora, feta slagsfält med många krossade hus och monument. Ghidora kör sina elektriska strålar, eller vad det nu är, och skjuter sönder hus på löpande band. Minatyrerna är absurt välbyggda och är en fröjd för ögat.

Nick Adams är en intressant skådespelare som kanske inte var bäst i världen, men var en oslagbar hjälte med glimten i ögat. Han var nog rollmodell för många senare parodier. Adams var väldigt kompetent som skådespelare, men fick ganska platta roller att arbeta med. Trots en Oscars-nominering så kom han aldrig igen som storstjärna, utan började göra charmiga matineé-filmer. Uppenbarligen slog han bra där och en ny karriär började genom dessa japanska monsterrullar. Tyvärr, troligen genom en olycka, så tog han en medicinsk överdos och avled i sitt hem 1968. Han hade redan skrivit kontrakt för fler Toho-rullar och hade säkert haft en skön karriär framför sig. Men tyvärr...

Visste ni förresten att Inoshiro Honda var en av Akira Kurusawas bästa vänner? Honda arbetade på många av Kurusawas filmer ändå upp i ålderdomen och dom var varandras stöd genom karriärens upp- och nergångar. Intressant, då Honda på något sätt har kommit att representera den naiva japanska filmen medan Kurusawa stod för det tyngre. Egentligen var dom jämbördiga, och jag anser att Honda var den stora mästaren av dom båda.