lördag, augusti 11, 2007

Recension: To live and die in L.A. (1985)


Utan att tveka kan jag väl säga att William Friedkin är en av mina favoritregissörer. Lustigt nog har jag aldrig fallit för Exorcisten, men filmer som French Connection, Cruising, Rampage, Jade, The Hunted och den här bevisar allt. Vissa avfärdar honom som en gun-for-hire, men det är mycket mer än så. Även om vissa av hans filmer kan verka ha en väldigt normalt mainstream-upplägg, så finns det oanade underliggande budskap/idéer i allt han gjort. Jade var verkligen ett beställningsjobb, men ovanligt välspelat och givetvis lysande spänning. The Hunted har orättvist blivit sågad, trots att det antagligen var den bästa actionfilmen på väldigt länge.

To live and die in L.A. är absolut inte orginell, men är ett sånt verk av kärlek och inspiration att den är svår att motstå. Vi får följa den hetleverade, egotrippade skitstöveln Richard Chance (spelad av en kobent William L. Petersen) och hans mer försikta kollega Vukovich (John Pankow). Richard är fortfarande svinarg för att någon, troligen den sadistiska konstnären och falskmyntaren Rick Masters (Willem Dafoe) mördade hans tidigare kollega, och han gör allt för att sätta åt honom – även om det innebär att bryta regler och polisens egen etik. Vukovich följer motvilligt med på resan in en ett soligt, men jävligt våldsamt Los Angeles.

Det finns mycket klyschor, men det skulle inte förvåna mig om det nästan bara är Friedkin som retas. Meningen var att Friedkin skulle ha regisserat Manhunter, men Michael Mann fick jobbet istället. Friedkin började då arbeta på denna snutrulle i soliga Kalifornien, och när Michael Mann såg den fick han ett knäpp och stämde Friedkin och bolaget för att den då, enligt honom, var så lik Miami Vice. Naturligtvis ett hopplöst fall för Mann, som ändå fick se sig besegrad – och Friedkin vann till slut.

Filmen bärs upp mycket av en William Petersen i högform, han är betydligt bättre än sin sömniga insats i Manhunter (som sagt var, regisserad av Michael Mann) och är dynamit fylld av sexualitet, våld, lögner, uttnyttjande av medmänniskor och en skön charm som uppenbarligen får dessa människor på fall. En sann anti-hjälte. John Pankow är den känsliga kollegan som följer reglerna noggrant. Inget ska brytas och när det bryts så mår han väldigt dåligt. Han får till och med panik. Williem Dafoe är livsfarlig som Rick Masters. Ett sant charmigt svin med tvetydaktig sexualitet. John Turturro är jävligt skön som Carl Cody, medarbetare till Rick Masters och även han en kall jävel som verkar ofarlig på grund av sin töntiga karisma.

Actionscenerna är givetvis, som vanligt med Friedkin vid rodret, utsökta. Det är mycket våldsamt och blodigt, och det går snabbt. I slagsmålen så är det snabba, korta slag som gör slut på människor, och det blir aldrig utdraget eller overkligt. Den berömda biljakten är givetvis värd allt beröm. Den är komplicerat uppbyggd och går igenom ett par olika faser. Men först och främst går den snabbt och spännande ökas med en panikångestdrabbad Vukovich i baksätet och en märkbart oroad Chance bakom ratten. Det skjuts, sladdas och en del småkrasher bjuds det också på. Toppen!

Slutet är väldigt typiskt Friedkin och är väldigt chockerande (finns även ett par andra twists i filmen som fick mig att nästan få samma ångest som karaktärerna själva), men också perfekt. Det kunde inte ha slutat bättre.

Friedkin, vi vill ha dig ut på actionfältet igen. Fram med pickadollerna, ut med bilarna och visa vem som är actionmästaren!