onsdag, augusti 29, 2007

Svettiga feta män i tajta trikåer


Hittade denna gamla text som jag var snäll nog att skriva för SweWrestling.com en gång i tiden. Vilket inte uppskattades av dom humorlösa aporna. Blev mordhotad och snubben som godkände texten fegade ur och var inte det minsta wrestling-modig och kunde inte stå för publiceringen när de andra medlemmarna vrålade och viftade aggressivt med labbarna. Här är den i alla fall, en favorit i repris.

Svettiga feta män i tajta trikåer (som avslöjar deras inte allt för imponerande organ), gärna med hockeyfrisyr och dåliga tänder. Ja, det är mina första minnen av denna så kallade ”sport” vid namn wrestling.

Givetvis tyckte jag det var enormt spännande och se såna tuffa slagsmål på teve, uppenbarligen live framför en stor publik och med kommentatorer och allt. Jag kommer till och med ihåg vart jag såg wrestling först, på Linköpings stadshotell en sen natt. Sen dess har min hat-kärlek växt till oanade nivåer!

Men vad är då poängen med denna form av sysselsättning? Är det att höra Hoa-Hoa Dahlgren dra dåliga ordvitsar (för oss svenskar) eller kanske är det ett sätt för dom barbariska ölhävande, kepsbärande amerikanarna att få ut sin aggressivitet genom att kika på svetton och fetton genom sina tjocka Stephen King-glasögon nätterna igenom?

Jag tror privat att det handlar om undertryckt homosexualitet.

Bara att sätta sig ner och beundra svettiga och oljiga män som idkar intim kroppskontakt med varandra tyder på det. Men även den manliga samhörigheten, att skrika tillsammans, att mysa i soffan samtidigt som domaren blir påsatt av en upprörd tävlande, att smeta in varandra i väldoftande kroppsoljor.

Det är det som det handlar om. Glöm fotboll, glöm hockey… wrestling är det perfekta för denna form av dolda känslor. Kanske längtar man efter en redig mans hårda kram, eller så vill man bara klä sig i väldigt tajta byxor.

En annan teori, som jag iofs sätter på många olika företeelser, är grottmans-teorin. För länge, länge, länge, länge, länge sedan så var vi grottmän och spenderade dagarna med att brottas med mammutar, slåss med sabeltandade tigrar och släppa omkring med fruntimmer i håret. Det är nu, i denna civiliserade tid som vi behöver denna form av faror på samma sätt som våra avlägsna släktingar hatade dom. För någonstans inom oss så är det oerhört macho att jaga mammutar eller kanske brottas med en tvåhundrakilos rumän som inte har rakat armhålorna på flera år.

Vi har en sådan saknade efter dessa faror att vi helt enkelt måste låta oss fascineras av wrestling.

Jag kan inte säga att jag är någon större fan av denna verkliga version av Bumbibjörnarna (feta, tajta kläder och roliga namn. Och som dessutom slåss), men jag förstår passionen. Till och med jag kan vakna upp om natten efter att ha drömt om Jake The Snakes drogrusiga tårar som rullar ner för hans kinder, men jag kan också vakna upp och tror att jag just har dängts ner i golvet av två jättelika tvillingar med randiga baddräkter, hockeyfrisyrer, dåliga tänder och minimala penisar.

Det är livet, som någon säkert har sagt någon gång.