tisdag, september 04, 2007

Recension: Firepower (1979)


Så här många år efteråt så känns, intressant nog, fortfarande Michael Winner som en av englands mest radikal-kommersiella regissörer någonsin. Han har förvisso inte gjort något av intresse sedan Dirty Weekend på nittiotalet, en hårdslående svart komedi som faktiskt fick mig en aning chockerad på grund av sin charmiga cynism och grova våld. När kommer den på en bra dvdutgåva?

Men sjuttiotalet var nog Winners största och fetaste årtionde, främst genom succén med Death Wish och flera andra hårda och brutala action- och äventyrsfilmer. Mot slutet av sjuttiotalet så slängde han dock ihop detta rafflande matinéeäventyr med en veteran-rollsättning utan dess like och en del fenomenal action och cyniskt, utdraget våld.

James Coburn är en legoknekt som har dragit sig tillbaka och pysslar med blommor istället för att leta rätt på brottslingar. De amerikanska myndigheterna vill ha tag på den legedariska Stegner, miljardär, megaskurk och skattefifflare till tusen. Så genom att erbjuda maffiabossen Eli Wallach immunitet så ser han till att dom får kontakt med Coburn, som faktiskt... utan att direkt tveka ställer upp för en skamlös summa med pengar. Inget velande här, vilket var skönt att se för en gångs skull.

På sin jakt så tar han proffsbrottslingen OJ Simpson och beger sig ner till soliga öar för att leta reda på Stegner. Men det är mer komplicerat än vad vi alla kan tro från början, och en skön katt- och råttalek med några bisarra vändingar och klassisk Winner-action sätter gång.

Detta är nog en av de mest lättsmälta Winner-filmerna jag sett från sjuttiotalet och antagligen en av hans mer kommersiella. Handlingen är mer udda än man kan tro först med konstiga idéer, mystisk humor och kända karaktärsskådespelare i varenda biroll. James Coburn ser redan här ut att var runt 120 år gammal, men hans lilla relation med Sophia Loren fungerar bättre än väntat. OJ Simpsons har alltid varit en kompetent skådespelare och sköter sig hyfsat. Annars är det de andra rollerna som glänser. Anthony Franciosa (för genrevänner känd som huvudrollen i Argentos Tenebrae) är alltid lika bra, Vincent Gardenia (en gammal Winner-stammis) gör sin frodiga gubbe utmärkt och Eli Wallach är glad och inspirerad som maffiagubben. I två mindre roller ser vi Jake LaMotta (dvs "tjuren från Bronx") och Billy Barty, dvärgen som vi bland annat sett som bibelförsäljaren i Foul Play och som yngling i Trollkarlen från OZ.

Men actionscenerna är som vanligt Winner trademark, och även här hanterar han dom till perfektion. Det jag gillar med Winner är hans känsla för detaljer. Till exempel så exploderar en helikopter och han lägger till att helikopterdelarna regnar ner på några andra skurkar, som dessutom är hästburna. Vem annars tänker på det? Det är väl Winners lilla känsla för sadism misstänker jag. En snabb och bra biljakt på djungelvägar bjuds vi också på, en del slagsmål och jakter och sadistiskt utdraget eldstunt. Winner använder sig, liksom kollegorna Frankenheimer och Friedkin, nästan alltid av handkamera, inzoomningar och ganska vilda idéer när det handlar om att hantera action. Det är väldigt lite slowmo och det är nästan alltid väldigt rått och obarmhärtigt, även i en lättsammare film som den här.

Vilka är det som ger ut en sån här tuff och svåråtkomlig film i Sverige då? Studio S givetvis! Det finns absolut inget att klaga på när det gäller bild och ljud. Det är kristallklart och filmen ser som ny ut. Tyvärr är den inte anamorfisk, men det är sånt man får ta ibland. Den innehåller också en mycket välskriven och informativ biografi om Michael Winner, som är rekommenderad läsning.

Det vore roligt med mer Winner på svensk dvd, till exempel The Sentinel, Lawman, Stone Killer, The Big Sleep och ovan nämnda Dirty Weekend. Så jag håller tummarna här i min lilla kammare.