lördag, september 15, 2007

Recension: The Hand (1981)


Jag undrar om inte The Hand visades någon gång på Kanal 5, när kanalen inte hette så och Ronny Svensson visade oerhört skumma rullar sent på nätterna. En viktig del av min filmiska uppfostran kan tilläggas. Det var där jag såg en Argento-film från början (Four flies on grey velvet) och det var där jag insåg hur dragen jag var till lågbudgetfilmer, b-action, skräck, indie, sjuttiotalsthrillers… och så vidare.

The Hand är en sån där film som ständigt får epitetet ”kalkon” eller ”flopp”. Att den blev en flopp stämmer säkert, men det är fullt möjligt att den gick hyfsat bra på bio och video, då den är långt ifrån en kalkon.

Michael Caine spelar Jonathan Lansdale, hyfsat framgångsrik serietecknare med skapelsen ”Mandro” bakom sig. Han bor i ett fint hus med sin fina fru och sin fina dotter, men givetvis är inte allt så jättebra. Lansdale börjar bli mer och mer stingslig, irriterad, sur gubbe helt enkelt, och det finns tendenser från frugan att vilka separera. Bli särbo ett tag. Detta uppskattar givetvis inte Lansdale och blir mer kall och otrevlig.

Då sker det som vi alla väntar på. I en bilolycka får Lansdale handen avkapat (med ett obehagligt ljud pålagt kan tilläggas) så att blodet sprutar och han inser att allt mer eller mindre är över. En tecknare som förlorar sin tecknar-hand. Hans förlag vill att en annan person ska teckna serien, men Lansdale motsätter sig det hela.

Samtidigt så börjar han drömma om sin avhuggna hand, och någon… kanske handen, börjar ta livet av folk runt omkring honom. Sådana som gjort honom illa…

Detta är helt klart ett barn av sin tid. Slashers och skräck var högsta mode, om än inte speciellt kulturellt godkänt, och på något sätt fick den unge Oliver Stone skriva och regissera en mördarhandfilm med Michael Caine. Det är en snygg och lite gammaldags film som ändå lyckas flörta med blod och elände. Känns som en William Castle-film förklädd till något mer erkänt. Även om det händer (haha, ”händer”) mindre än man kan tro så är det ett bra driv i berättelsen och man lider verkligen med den bitterhet och ilska som Caine sjunker djupare och djupare ner i. Caine har en tendens att ibland gapa lite för mycket, vilket han gör här också, men å andra sidan så känns scenerna därmellan väldigt äkta och Caine gör en av de mest övertygande fylle-promenader jag sett.

Stone regisserar ganska tillbakadraget, men ibland så förstår man vem som är regissören. Svart-vita sekvenser och vita flashar smyger sig in mycket effektivt, om än övertydligt när det är dags för Lansdale att bli galen eller få kontakt med den fiktiva eller icke-fiktiva handen. Stone använder sig väldigt bra av flashbacks också, inte för långa eller trista, utan små korta och snyggt tajmade inslag.

Carlo Rambaldi har gjort titelkaraktären, en ilsken sliten hand som gör allt för sin herre. Även om han inte ber om det. Överlag fungerar det bra, även om den är lite väl plastig stundtals. Men jag köper det ändå. En mördarhand är trots alltid en mördarhand.

Värt att nämna är flera av birollerna, vilka alla är bra castade (som vanligt i Stones filmer). Här ser vi den alltid sevärde Bruce McGill som Lansdales sleaziga kollega, Charles Fleischer som tecknare som ska ta över Mandro och den lysande Viveca Lindfors som en psykiatriker som dyker upp mot slutet.

Fick tag i den nya tyska DVD’n och bilden är toppen, men tyvärr innehåller den inget form av extramaterial. Vi vet alla hur Oliver Stone skyr denna filmen som pesten, men jag tycker han ska stå för den. Det är en charmig liten skräckfilm som fungerar bra än idag. Hade varit väldigt intressant att höra ett kommentarspår (som Stone är en mästare på) ändå!

Den lär väl dyka upp på fler officiella DVD’s snart, så passa på att se om denna underskattade lilla rulle när ni då får chansen.