torsdag, september 06, 2007

Recension: The Living Dead Girl (1982)


Jean Rollin är ett GENI. Jag står för det tills den dagen jag står där på kanten till en dyster grav på den franska landsbygden, redo att vampyrifieras av en lesbisk skönhet i vit klänning. Eller nåt sånt. Ett geni är han i alla fall. Nu vill jag inte påstå att jag är någon expert på Rollin, men det jag har sett är absolut förtrollande. Just The Living Dead Girl var den första Rollin-filmen jag såg, på en Redemption Benelux-utgåva någon gång för länge sedan. Och vilken upplevelse.

Filmen börjar med den enda sekvensen som sticker ut från i övrigt en väldigt jämn film. Det är en ganska corny liten historia om några onda män som dumpar giftigt avfall i källaren under ett slott, råkar ut för en mindre jordbävning som i sin tur får tunnorna att läcka och som i sin tur väcker upp den levande döda flickan... som i sin tur tar livet av männen på blodiga sätt. Så även om det fortfarande är välgjort och ganska stämningsfullt så påminner det mer om en Andrea Bianchi-film än en Rollin-rulle (bra ord... "Rollin-Rulle"... rullar bra på tungan).

Genom flashbacks så visar det sig att den döda flickan (som egentligen är en ung blond kvinna givetvis) var förälskad i en annan flicka i barndomen, en brunett. Dom svor att aldrig skiljas åt och svor i blod. Vilket bokstavligen blir sanning nu. Samtidigt så härjar det ett lagom vulgärt amerikansk par i närheten, där kvinnan lyckas ta en bild på den levande döda flickan… och det blir mer blodigt kött på grillen…

Living Dead Girl är en sån där film som jag brukar slänga in på ”mina absoluta favoritfilmer”, oftast utan att tänka efter. Den är skön liksom. Men det är nu när jag ser om den i Njuta Films fina utgåva, anamorfisk widescreen, långt borta från VHS-skräpkvalité som jag verkligen inser hur vacker, berörande och cool den är. Hur Rollin lyckas balansera precis på kanten att göra en sån här film icke-spekulativ är något jag frågar mig. För det är massor av nakna kvinnor, blod, lesbiska undertoner (övertoner också för delen) och gjord på väldigt låg budget. Men ändå så höjer han sig så ofantligt över vanlig exploitation. Kanske beror det på en respekt för karaktärerna, en vilja att faktiskt, utan kommersiella motiv, vilja berätta en historia? Inte vet jag. Men den har allt en film bör ha: god konstnärlig kvalité (och ”konstärlig” för mig menas att den är gjord med hjärta) och tokmycket blod, våld och sex.

Kan det bli bättre?