lördag, september 08, 2007

Recension: Snuten i 87:e (1972)


Se här, en film med Burt Reynolds som jag lyckats missa under alla år. Jag kände inte ens till den, hade aldrig sett en svensk hyrkopia eller hade hört speciellt mycket om den. Vilket är synd, för det är en riktigt bra och charmig Ed McBain-filmatisering av den eviga TV-regissören Richard A. Colla.

Det är en normal arbetsvecka på det 87:e distriktet. En våldtäktsman går lös, någon tänder eld på lodisar och mitt upp i allt så börjar det komma telefonhot om att viktiga personer i staden kommer att mördas om inte 5000 dollar betalas till utpressaren. Man tror att det hela är ett tomt hot, men så mördas faktiskt personen i fråga… och nästa gång är det en ännu viktigare person, och denna gången är budet 50000 dollar.

Hela tiden figurerar en flintskallig man med hörapparat i bakgrunden, som vittnen säger att dom sett eller mött, men spåren verkar bara leda mot småtjuvar och allmänna förlorare. Separat så börjar man luska i alla olika fall, och Carella (Burt Reynolds) blir nästan uppeldad av lodis-mördaren, eviga charmören Kling (Tom Skerritt) försöker sätta på den nya kvinnliga tuffa detektiven McHenry (Raquel Welch) och mitt i alltihopa så blir samtliga poliser och hela distriktet mobbat av två väldigt dryga målare som åter igen ska förgylla interörerna med den äckliga ljusgröna färg som deras station alltid har varit fylld av.

Den här rullen är från 1972, och den har försvisso en TV-känslan – vilket troligen kommer från regissören – men å andra sidan behöver inte det betyda dåligt. I detta fallet, eftersom den är så karaktärsdriven och nästan allt hänger på manusförfattaren Ed McBains (under sin pseudonym, Evan Hunter) otroligt kvicka dialog, så blir det nästan en fördel. Även om filmen är snygg och elegant, så tar inte det visuella över skådespelarnas utmärkta prestation och givetvis, som nämnt ovan, det utmärkta manuset.

Jag har aldrig förstått varför Burt Reynolds har ansetts var en andra gradens skådespelare. Personligen tycker jag han har visat prov på ett brett skådespelarregister, även om givetvis hans inriktning nästan alltid har varit halvironiska hjältar med hår på bröstet och snabba repliker. Men vi vet alla hur bra han är i Deliverance, eller Sharkys Machine. Eller Stick. Eller kriminellt underskattade åttiotalsrullen Malone. För att inte tala om senare arbeten som Boogie Nights och Striptease. Cannonball Run 1 och 2, Nu blåser vi snuten-filmerna och Ingen blåser Hooper är givetvis även dom riktigt charmiga. Han är dessutom skönt otrevlig i Hunters’s Moon och klarar sig bra i TV-filmerna Hard Time. Men å andra sidan, jag har altlid varit ett stort fan av Burt… och det kanske förblindar mig från att se hans sämre sidor.

Det enda som stör en aning är faktiskt dom dryga målarna som mobbar stationen. Som karaktärer känns dom överflödiga, som om man inte litar på att alla andra välskrivna karaktärer ska vara nog för att underhålla publiken. Nu är dom inte med SÅ mycket, men tillräckligt att man ska reagerar.

Men herregud, nu glömmer jag filmens bästa snubbe: Yul Brynner. Denna minst sagt udda, hemlighetsfulla och karismatiska karaktärsskådis vars liv nästan var totalt okänt (i alla fall sanningen om livet) tills hans son släppte en biografi för nåt år sedan. Ryss, allt-i-allo, som gled in i skådespelaryrket efter att ha jobbet som cirkusartist och musiker, knarksmugglare åt Jean Cocteau och hamnade till sist i musikalen Kungen och jag, som sedan blev film och som sedan fick honom att bevara sitt trademark, den rakade skallen, för resten av sitt liv. Här spelar han givetvis den flintskallige mannen med hörapparat och har en sån utstrålning att det är svårt att sluta kolla på snubben. Röst, ögon, ansikte, kroppsrörelser… allt så så formidabelt att det är absurt. Jaja. Se filmen för fan! Köp Studio S fina utgåva och njut av lite bra sjuttiotalsfilm.