fredag, november 23, 2007

Recension. Leviathan (1989)


Som den ungdom jag en gång var så slukade jag film. Absolut inte i de enorma mängder som jag slukar film idag, men bra nära. Även då, i mitt ungdomliga oförstånd, så drogs jag mer till kopiorna än till orginalen. Tyckte att rip-offs oftare var mer renodlade som underhållning och där man skalat bort allt det där tråkiga som bara var till för att tillfredställa recensenterna och finsmakarna. Själv var jag ute efter underhållning. Så därför finner jag mig än idag så såna till synes absurda situationer att jag föredrar Doom framför Aliens eller After the fall of New York före Escape from New York. Ni förstår den tragik som mina medmänniskor tycker sig se i min smak. Givetvis har dom fel.

På video fanns det ett antal filmer att hyra och just denna gången var det två filmer som var lockande: The Abyss och Leviathan. The Abyss - halvtrist, påkostad utomjordingsblaj och Leviathan - Monstermayhem med Peter Weller. Båda i undervattensstationer och med en samling färgstarka karaktärer som förhoppningsvis råkar illa ut. Mitt val föll på Leviathan och tack vare det så slapp jag se Zzzzz-festen The Abyss än på ett tag.

Peter Weller spelar Beck, fel man på fel plats. Inte alls förtjust i sitt yrke att bossa för ett gäng hårda undervattensbufflar och som helst vill sitta och gräva i en jordhög någonstans, långt från havets frukter. Det är tre dagar kvar till att dom ska få komma upp, få sin välförtjänta bonus och njuta av fast mark under fötterna igen. Vad händer då? Buzz 'Sixpack' Parrish (spelad av utmärkte Daniel Stern, mer känd som en av inbrottstjuvarna i Ensam Hemma-filmerna) hittar ett sjunket sovjetiskt militärfartyg, Leviathan, som är fyllt av missbildade människorester... och, vilket gör Sixpack glad (hans smeknamn refererar inte en eventuell välbyggd kropp, utan snarare hans kärlek för alkohol), man hittar även lite redig rysk kvalitetsvodka. Som man smuttar på. Och sedan går det åt skogen. En del av personalen får märkliga hudutslag, hög feber och dör. Sedan går det åt en ännu värre skog. Richard Crenna, som spelar Dr Glen (doktorn med ett mörkt förflutet) vill gärna försöka mörka upp händelserna, både för att inte sprida panik nere i basen men också för att inte riskera att bli kvarlämnade nere i djupet av den mäktiga organisationen som beställt gruvarbetet...

Leviathan är en fantastiskt stämningsfull kombination mellan The Abyss, Alien och The Thing. Manuset är absolut inte lika subtilt och genomtänkt som föregående filmer, men lyckas nästan komma upp i samma klass som Carpenters film. Det är en lyckad monsterfilm med massor av slem, gore och sköna karaktärer som blir jagade av en mycket märklig mutant. Naturligtvis gör miljön mycket av det hela. Det är trångt och fuktigt, slitet och mörkt - men går aldrig över i uppenbar lågbudget. Scenografin är faktiskt riktigt bra. Sedan har vi effekterna av Stan Winston. Han har skapat utmärkta monstereffekter som kanske, troligen på grund av budgetskäl, känns lite plastiga ibland, men har en lagom bisarr-nivå. Det simmande benet tillhör en av mina favoriter.

Skådespelarna finns det inget att klaga på egentligen. Det är i stort sett samma karaktärer som i filmerna nämnda ovan, men skådespelarna klarar av det fint och verkar engagerade i historien. Peter Weller tillhör en av mina absoluta favoritskådisar och som det proffs han är så gör han alltid det bästa av saken. Ernie Hudson, Daniel Stern, Richard Crenna, Meg Foster och resten av gänget gör karaktärer med djup och känner för dom, vilket är relativt ovanligt i en vanlig monsterfilm.

Filmen är regisserad av mästaren George P. Cosmatos. På långfilmsfronten inte direkt produktiv, bara elva långfilmer på tjugosju år, men däribland några av mina favoritpopcornrullar: Cobra, The Cassandra Crossing, halvhyfsade Rambo 2 och den fantastiska svarta komedin Of Unknown Origin, där Peter Weller blir galen i sin jakt på råttan som förstör hans hus.

Såna här filmer har jag svårt att sluta titta på. Det kan bero på enkelheten i berättelse, men också på att dom oftast har en opretentiös skaparglädje över sig: "Skit i kritikerna. Skapa underhållning".