lördag, november 24, 2007

Recension: Mannaja (1977)


Är det inte märkligt att en av italiens absolut bästa westernfilmer också är en av dess sista? När Sergio Martino regisserade Mannaja så markerade den slutet för en av tidernas mest strålande och intressanta filmperioder i Italien.

Maurizio Merli spelar Mannaja, en yxkastande revolverman som är ute efter hämnd. Efter en dramatiskt jakt i ett dimmigt träsk där han hugger armen av den notoriskt kriminelle Burt Craven (spelad av sköne Donald O’Brien) så för han honom till närmsta stad, Suttonville, för att inkassera de femtusen dollar Burt är värd. Tyvärr så styrs staden med järnhand av den ultrakristna kapitalisten McGowen (Philippe Leroy) i samarbete med hans onde hejduk, den galne tysken Voller (John Steiner) och hans två dobermanhundar.

Eftersom McGowen styr hela staden finns det inte ens någon sheriff där och Mannaja spelar av Voller femtusen dollar istället, släpper Burt och finner sig i ett evigt fiendeskap med Suttonvilles maffia. Men uppenbarligen är det något annat som drar honom till denna stad, och det handlar inte bara om pengar…

Han bestämmer sig för att ta ner McGowen, hans män och krossa detta lilla imperium. Även om han så är blind, bara har en stenyxa och dessutom måste ta hand om ett glatt ambulerande horhus…

Det där sista lät kanske humoristiskt, men filmen är verkligen seriös så att det stänker om det. Våldet är grafiskt och brutalt och det finns få karaktärer om inte är cyniska mördare eller giriga slavdrivare. Hela Suttonville känns som en slavkoloni under ultrakapitalisten McGowens styre, och det föder både ännu mer girighet och mer våld. Till den grad att det finns såna som gör uppror. Intressant rent politiskt alltså, och om det är medvetet från filmskaparnas sida är frågan, men det blir lyckad på film.

Till skillnad andra italienska westerns så är den här faktiskt inspelad i Italien och inte i Spanien, och ryktet säger att westernstaden dom hade till sitt förfogande var så risig att man helt enkelt dolde mycket av den i dimma, regn och damm – vilket också ger filmen ett fantastiskt utseende och en stämning som är väldigt unik.

Sergio Martino har kommit lite i skymundan, trots sin berömmelse, som en av actiongenierna i sitt land. Få av hans kollegor kommer undan med såna energiska och fantasifulla våldsbaletter som Martino. Han gillar att blanda handkamera med tagningar filmade från långt avstånd och inzoomat mot händelsernas centrum, så att det nästan blir en dokumentär känsla över våldet. Han låter stuntmännen arbeta extra hårt också med massor av schysta fall och dueller.

Njuta Films har släppt en fantastiskt anamorfisk utgåva av denna klassiker. Färger och skärpan är total, till den grad att man kan skymta sladdar till squibs och liknande – men jag lovar, det kunde man på biograferna när den kom också. Så detta är det enda sättet man ska se Mannaja. Glöm bort usla grekiska piss-kassetter och beskåda en av de hårdaste och brutalaste italienska westernfilmerna som den ska ses.