söndag, november 25, 2007

Recension: Prophecy


Jag är en av de där få filmnördarna som ser genrefilm och inte yrar om att det är roligt med dåliga filmer. Jag tycker den är stentrist att se dåliga filmer. Finner ingen humor alls i att se usla kalkonfilmer som har noll underhållningsvärde. När jag ser ”psychotronisk film” så kräver jag att den ska vara bra och ge mig något, oavsett budgetskala, monsterkostymer eller talanger framför och bakom kameran.

Och jag älskar John Frankenheimers Prophecy. Fel. Sorry. Jag dyrkar den. Ser den som ett naturen-tar-hämnd-mästerverk. Vissa anser väl att björnkostymen är väldigt cheesy och att vissa andra detaljer kanske inte har hållt så bra. Men jag bryr mig inte. För mig är det enda av de bästa mördardjurfilmerna som gjorts.

Något är ruttet i indian-skogen. Barn föds missbildade. Fiskarna blir stora som… jättestora fiskar och samtidigt så härjar ett skumt pappersbruk i trakterna, flottar sitt timmer och lagar det på platser där naturen är extra känslig. Indianerna anses var alkoholiserade busar och samtidigt som folk försvinner i skogarna och del till och med hittas döda, så stiger ilskan på alla fronten. Man tillkallar en expert, Doktor Robert Verne (spelad av den extremt skäggiga Robert Foxworth) givetvis tar med sig sin fru, den smyggravida Maggie (som spelas av stornästa geniet Talia Shire).

Givetvis så hamnar man mitt mellan pappersbrukets anställda och de ilskna indianerna. Men allt är inte papper som glimmar, även kvicksilver och det är så illa att en tre meter hög mutant-björn härjar i skogarna. Äter folk, slår till dom och är allmänt jävla elak och sur.

Och nu finns det fräscht, fint stadskött i skogarna. Mums.

På DVD-insticket står det att det är ”skräckmästaren” John Frankenheimer som regisserat filmen. Han har förvisso regisserat, men epitetet borde istället vara ”thrillermästaren” eller ”actionmästaren”. Om det är något som Frankenheimer gjort lite av så är det skräck. Nu känns dock aldrig Prophecy som skräck, utan mer som en våldsam spännande mördar-mutant-björn-thriller. Frankenheimer vet verkligen hur man berättar en historia och utnyttjar genrens alla möjlighet till coola tagningar. Trots filmens kända PG-stämpel så lyckas han pressa in både blod och gore, våldsamheter och sånt som faktiskt känns ganska otäckt och väldigt intensivt för en snoris. Scenen med pojken i sovsäcken är faktiskt chockerande i sin plötsliga våldsamhet, utan att avslöja en enda droppe blod.

Det finns nog en del som inte riktigt accepterar effekterna i filmen. Björnen är en man i gummidräkt och björnens ungar som dyker upp påminner mer om stela handdockor. Men ack vad effektivt det ändå blir. Eftersom björnen i sig är så rackars bisarr och otäck ut så köper man plastigheten kanske snabbt. Dessutom hjälper blodet och hemskheterna till att liva upp stämningen.

Förutom slutet, som är mycket klyschigt och mest påminner om en karaktär i Simpsons samt att det är en väldigt viktig fråga som man aldrig för svar på så är Prophecy en riktigt bra monsterrulle som levererar vad den ska leverera.

Heja Frankenheimer. Du var bäst!