onsdag, november 28, 2007

Recension: Shark Attack (1999)


Av principskäl så försöker jag låta bli att skriva om filmen jag inte tycker om. Jag måste dock göra ett undantag, och det också av två principskäl:

1. Det är en creature feature.
2. Det är del ett av tre i en ”trilogi”. Och jag ska recensera alla.

Så enkelt är det. Personligen kan jag inte motstå mördardjurfilmer, även om just Hajar är bland de tråkigare djuren att göra film av. Bara ett fåtal lyckade exempel finns, till exempel Hajen och uppföljarna samt Enzo G. Castellaris The Great White. Sedan gillar jag Deep Blue Sea också, men det vågar man inte säga högt eftersom då börjar aporna skrika ”Den är ju overklig! Hajar kan inte simma baklänges”. Som om resten av filmen är realistisk...

I alla fall. De stora konstnärerna på Nu Image insåg att med mördardjurfilmer så kan man tjäna pengar, så dom slängde ihop denna ”quickie”, Shark Attack, med Casper Van Dien och Ernie Hudson på några veckor någonstans i Afrika, och resultatet är väl sådär.

Casper spelar en hajexpert som får ett email från en polare som behöver hjälp med sin hajforskning. När han kommer dit så har polaren blivit uppkäkad av en haj och det visar sig att det inte bara finns muterade ugglor i mossen, utan även muterade hungriga hajar.

Bakom det hela så verkar Ernie Hudson stå, vilket inte direkt är en spoiler, eftersom det är tydligt redan från första gången man får se honom där med kapitalistisk cigarr, kostym och skamlöst uttnyttjande av sina kära medlandsmän.

Sedan blir det lite hajattacker. Nån biljakt. Ett par explosioner. Lite smyga hit och dit. Ett barslagsmål och nån till hajattack.

Problemet är väl att det inte är tillräckligt med hajattacker. Mer annat. Känns som en actionthriller med hajar inslängda bara för att ursäkta titeln. Dessutom är alla attacker ganska oinspirerade och ospektakulära. Man har lagt mer krut på övriga actionscener och det kanske hade varit bäst om man gjort en renodlad actionfilm av det hela.

Skådespelarna gör väl sitt. Casper är ingen mästerlig skådis, men hans filmer blir nästan alltid en guilty pleasure för mig. Vet inte varför. Men det är något visst med en Ken-aktig skådespelare som verkar helwacko verkliga livet. Ernie Hudson, några kilon tyngre än i sina glansdagar, inkasserar checken utan problem.

Så i det hela en besvikelse. Men å andra sidan så finns det del två. Och tre. Kan knappt bärga mig.