måndag, november 26, 2007

Recension: Welcome To The Jungle (2007)


Det är lätt att avfärda Welcome to the jungle som en ripoff på Blair Witch Project eller Cannibal Holocaust. Det är väldigt lätt att avfärda faktiskt. Men jag gör det inte utan blundar för de uppenbara likheterna och försöker se den som en egen film.

Den bygger löst på verkliga fakta. Michael Rockefeller var en rik snubbe, son till nån vicepresident. Född med guldsked i mun och äventyrlig av sig. Tills den dagen han helt enkelt fick för sig att sticka till New Guinea, paddla ut med nån båt, kapsejsa med den och sedan få för sig att simma in till land. Sedan var en myt född. Blev han uppäten av kannibaler? Drog han sig undan sin ytliga, rika familj och blev en djungelman? Eller vad hände egentligen?

Vi får följa två skönt ytliga snygga par som får för sig att de ska kunna tjäna några miljoner dollar på att försöka ta reda på vad som hände. Det är det bråkiga, supande paret som hellre vill leka än vara seriösa. Och sedan har vi det seriösa paret som börjar irritera sig på sina vänners påhitt. Man försöker hålla ihop så bra som möjligt, men slitningar inom gruppen sker och snart så är den trevliga äventyrstrippen förvandlat till en evigt gnabbande, tjat, irritation och tjafs. Samtidigt så börjar de närma sig den plats där Michael Rockefeller ska ha setts för inte allt för länge sedan. En gammal vit man med skägg och glasögon, direkt från den djupa, farliga djungeln...

Visst, den är uppbyggd som en dokumentär. Men det finns inga hintar om att det är materials om har hittats senare, som i Cannibal Holocaust eller Blair Witch Project, utan snarare så skapar materialet sig själv. Vi får se vad som kunna ha bli om någon hittat materialet. Den allmänna moralkakan handlar mest om att man inte ska lägga i näsan i blöt, det vill säga den premissen som många skräckfilmer har. Det känns inte som det finns några större pekpinnar faktiskt. Det är puckade, oansvariga ungdomar som vill tjäna lite pengar, och blir uppätna på grund av det.

Men jag gillar filmen. Trots att den inte är speciellt originell så är den snygg som tusan, långt ifrån häxfilmens skakiga amatörkamera. Stilen påminner mer om den italienska förebilden. Skådespelarna har en naturlighet som det brukar bli vid dylika improviserade filmer. För den känns improviserad, framarbetat på plats, kanske med ett detaljerat treatment som grund. Det blir dock aldrig amatörmässigt. Det känns att det finns en driven producent och en duktig regissör i bakgrunden.

Den bjuder kanske inte på samma nerv som häxfilmen, och inte samma grafiska våld som italienaren - men den växer med tiden och de gore-sekvenser man får se är väldigt imponerande och realistiska. Den kanske inte attraherar personer som inte klarar av ett långsamt tempo eller som inte innehåller ett dödsfall var tionde minut, men för oss andra så tror jag den fungerar ganska bra.

Blair Witch höll inte speciellt länge. Welcome to the jungle, trots sin fåniga titel, kommer att hålla lite längre. Tro mig.