torsdag, november 22, 2007

Recension: Yongary (1967)


Även gamla hundar kan lära sig att sitta. Eller gamla koreanska monster. Eller whatever. I alla fall så har jag fått nöjet att se om Yongary, den fina gamla kritikersågade monsterfilmer från 1967. Koreas mindre ansedda svar på Godzilla alltså. Jag skrev en ganska negativ recension av denna 2004, men nu när jag fick se den rent ut sagt fantastiska versionen släppt av MGM i deras Midnite-serie så har jag fått tänka om. Den engelska dubbingen är fortfarande där, mest för att den koreanska inte existerar längre. Det finns en väldigt bra artikel om restaureringen av Yongary som jag rekommenderar er att läsa. Men nu är den tillgänglig i sin fulla längst, med perfekt bild (i stort sett) och naturligtvis i sin korrekta ratio.

Yongary är i stort sett lika naiv som sina japanska förebilder, men man har i alla fall inte försökt dölja vart inspirationen kommer ifrån. Den skulle lika gärna kunnat vara japansk, om det inte vore så att koreaner överlag är snyggare än japaner och det avslöjar en del. Eller typ nåt sånt. Nädå, men i alla fall...

Vi får som vanligt följa ett kärlekspar, inte verkar speciellt heta på varandra kan tilläggas, en eländig snorunge som ställer till det och diverse biroller som vi aldrig lär känna riktigt. Jordbävningar slår till i Korea, men de visar sig komma från Yongary, ett eldätande (eller snarare energiätande) monster som har fått sitt namn efter en gammal koreansk legend. Det röjer runt ett tag och militären vill sååååå gärna nuke' it. Men givetvis protesterar våra hjältar. Naturligtvis ska det gå att lösa på något annat sätt. När så man äntligen i alla fall lyckats få monstret medvetslöst så väcker snorunge upp med en maskin som får folk att klia sig hämningslöst, monstret vaknar upp och börjar dansa som en typisk koreansk amerikansk-influerad tonåring och fortsätter sedan att slå sönder hus, bränna upp miniatyrfordon och vara allmänt våldsam.

Eftersom handlingen inte direkt bryter någon ny mark så måste jag säga att jag har svårt att minnas några storymässiga detaljer. Allt är en enda röra. Men det är en skön rulle. Den har ett bra flyt och massor av monsteraction. Överlag är effekterna ganska välgjorda, speciellt hus och fordon, medan monstret är hyfsat plastigt och med väldigt tydlig mekanik i huvudet. En del andra effekter, såsom backprojektioner och liknande är ganska dåligt, i alla fall för en ovan tittare. Själv så bryr jag mig inte speciellt mycket. Huvudsaken filmen roar mig.

Och det gör den givetvis.

Den amerikanska dvdn är väldigt köpvärd och ingår i en double feature med den mindre utmärkta Konga, en brittisk jätteapa-film med bland andra Michael Gough.