lördag, december 29, 2007

Recension: Ann & Eve (1970)


Hade jag varit en tunnhårig skånsk filmjournalist med ”kultfilm” som specialitét så skulle jag inte kunna göra den här filmen rättvisa. Jag skulle garanterat skoja till det och skriva något liknande detta:

”Massor av naket, utflippad loungejazz, en orgelspelande dvärg, lesbiska orgier och mord! Allt detta och mer i en av den svenska syndens mest kända filmer”

Förvisso stämmer allt i texten ovan, men hade jag skrivit den på allvar så hade jag också missat hela kvalitén och poängen med Arne Mattssons märkliga erotiska drama-satir, Ann & Eve.

Marie Liljedahl spelar Eve som reser tillsammans med sin vän, den cyniska och sexgalna filmkritikern Ann (Gio Petré), till Jugoslavien för att slå runt, festa, träffa män (även om Eve först är väldigt ovillig till det) och kanske upptäckta sig själva. Det gör dom också, men på väldigt olika sätt.

För Eve så är det sista trippen innan äktenskapet tar henne till fånga och Ann är mer eller mindre på rymmen från sitt samvetet, efter ett mord som hon begått hemma i Sverige. Offret är filmregissören Amos Mathews och det hela är ett led i en konspiration att krossa honom.

I Jugoslavien så träffar vi fiskaren Walter (Heinz Hopf), den gamle nazisten Wilhelm Braun (Erik Hell) och även den beryktade och hyllade regissören Francesco (Francisco Rabal) som Ann genast börjar krypa för. Men samtidigt som Eve börjar upptäcka allt hon kommer att missa genom att ingå äktenskap så tidigt så börjar Anns hårda yta att krackelera och hon mår allt sämre av sin falskhet, sitt samvete och avundsjukan på den yngre och slutligen friare Eve…

Att avfärda Ann & Eve som simpel exploitation/svensk synd är som att slå ett extra hård slag i huvudet på den redan mörbultade mästaren Arne Mattsson. Egentligen passar filmen mer in på arthouse, med inslag av mindre surrealism, absurdism och en ganska intelligent och lågmäld karaktärsanalys. Arnes utfall mot recensenter är lättsamt bittert, men ändå starkt då han lyckats göra en sån kraftfull film. Amos Mathews är givetvis Arne själv, och det finns drag av honom även i Francesco – som är anti-Amos, den hyllade och populäre regissören som Ann och hennes kollegor dyrkar, samtidigt som dom hatar Amos.

Överlag är filmen väldigt visuellt berättat med långa och smart uttänkta tagningar och inte så mycket fokus på dialog, men det förekommer ett par längre monologer som är mästerliga. Först och främst så tänker jag på Erik Hells långa scen, där han berättar för Ann om sitt förflutna och varför han hamnat i denna håla som enkel vaktmästare och allti-i-allo. En annan scen som imponerar mycket är när Ann, hård drabbad av sitt dåliga samvete, börjar sjunga på en uteservering och alla människorna där, säkert över hundra personer, alla läser sina tidningar och ignorerar henne.

Pärlorna är många och det är fantastiskt att Studio S släppt den på svensk DVD till slut. Färgen är ganska urblekt, men i övrigt så är det en fin print i vad som verkar vara orginalratio. Ljudet är klart, men med lite knaster och sprak då och då. För att ingen besserwisser ska få tokspel över språket så är filmen inspelad på engelska då det är en internationell produktion, något som den inte lider av alls – snarare gör den mer övertygande på något lustigt sätt.

Finalen ger mig gåshus. Vi får se fragment av Amos Mathews sista film, en ensam Ann i en biosalong – utskrattad och bortglömd, sedan klipp till fantastiska klipp från filmfestivalen i Venedig där Francesco går omkring och glassar i fotoblixtarnas sken…

…Och vi inser att det är fan allt en rutten värld vi lever i.