torsdag, december 20, 2007

Recension: Battle Force (1978)


Det var med glädje och en viss förvirring som jag började titta på Battle Force, Umberto Lenzis krigsfilm från 1978. Glädje för att det alltid är kul med italienska krigsfilm, som med sin opretentiösa inställning till krigets fasor alltid, oavsett temat, får till krigsunderhållning till max. Förvirrad blev jag för att jag trodde att jag skulle se en annan film, nämligen Umberto Lenzis From Hell To Victory från 1979. Den sistnämnda är nämligen mer eller mindre en remake på Battle Force, föredömligt kort tid efter orginalet. Samma grundstory, liknande twists och tonvis med action.

Vi börjar precis innan det stora krigsutbrottet. Ett antal karaktärer, bland annat amerikanen Henry Fonda och tysken Stacy Keach har en sista middag innan de alla skiljs åt för att kämpa mot varandras länder. Man utbyter gåvor tankar, och sedan sprids deras öde över hela europa. En del andra karaktärer dyker upp, bland annat den burduse och åldrige krigskorrespondenten John Huston, skådespelerskan Samantha Eggar och lite andra livsöden. Henry Fonda är oroad över sina söner, den enda en prisad militär och den andra en typisk förlorare som också vill få sin fars kärlek genom att bli militär. Vi följer en kvinna som blir prostituerad för att kunna överleva och givetvis en patriotisk Helmut Berger som envis står på sitt fosterlands sida, även när det går åt helvete.

Mellan dessa öden så tvinnar Lenzi in schysta och våldsamma krigscener, ibland med stockfootage från sina andra krigsfilmer, men överlag mycket nytt och det som är nytt håller väldigt gott klass.

Det är en actionfilm, något som WW2-experten Lenzi knappast sticker under stol med. Han vill leverera underhållning, explosioner, en hög bodycount och lite lättsmält tragik mitt i alltihopa. Lenzi har en mer praktisk syn på action än till exempel Castellari. Lenzi gillar att vara mitt i actionscenerna, springandes och halvt indränkt i rök och smuts. Ett typiskt exempel är på slutet då Stacy Keach springer omkring bland ökentanks. Det är så att man nästan tror att kamerateamet ska bli överkört i bara farten, så nära dundrar dom förbi.

Battle Force är inte lika väl uppbyggd som sina amerikanska förebilder och inte heller lika elegant som Studio S tidigare släpp av Inglorius Bastards, men den håller väl än idag och blir aldrig tråkig. Trots den låga budgeten så är filmen fylld av statister, fantastiska locations, bra skådespelare – där Helmut Berger, Samantha Eggar och Ray Lovelock fungerar bäst och intensiv action. Den fungerar helt enkelt bra både för fans av Lenzi-action som fans av WW2-filmer. Förvänta er inte att alla detaljer ska vara realistiska, det har aldrig varit Lenzis styrka. Det är först och främst ett våldsamt äventyr fyllt med karaktärer som är människor och inte seriefigurer.

Detta är dessutom orginalversionen av filmen och vi får den både med engelskt och tyskt ljudspår. Till skillnad från den kortade amerikanska så finns inte Orson Welles berättarröst med, vilket är korrekt och så ska det vara, och den är också presenterad i orginalratio samt anamorfisk widescreen. Som den obskyra rulle det är så är inte bilden perfekt, men troligen det bästa vi kommer att se av den någonsin.

Så en bra julklapp till pappa eller till någon som gillar euroaction!