söndag, december 23, 2007

Recension: Flicka Och Hyacinter (1950)


Jag vill bara återigen, för jag har säkert påpekat det förut, skriva att jag absolut inte är någon nostalgiker som tyckte det var bättre för. Enligt mina åsikter så gjordes det lika mycket skitfilm förr som det görs nu, och lika mycket bra film. Jag gillar inte svartvit film bara för att den är svartvit, som vissa Folkets Bio-kulturtanter, men å andra sidan så reagerar jag inte ens över färgen… eller ursprungsåret. För en bra film är en bra film är en bra film är en bra film… och så vidare.

1950 så hade Flicka och hyacinter premiär, en av regissören Hasse Ekmans sista ”seriösa” filmer innan han självmant gick över nästan helt till komedier. Han avslutade denna perioden med ett briljant stycke svensk filmkonst.

Eva Henning spelar barpianisten Dagmar Brink, en ung kvinna som går hem efter en fest och hänger sig. Hon lämnar allt sitt bohag till sina grannar, författaren Wikner och hans fru (Ulf Palme och Birgit Tengroth). Wikner-paret, speciellt maken, blir allt mer nyfiken på varför en ung vacker flicka som Dagmar går och hänger sig utan förklaring och börjar nysta i hennes bekantskapskrets.

Likt ett pussel och inte i någon kronologiskt ordning så börjar vi åskådare sakta få ett grepp om detta människoöde, och varför Dagmar Brink kände sig så ensam och gick och hängde sig en natt…

Det finns vissa filmer som är så pass moderna, originella och smarta att det är svårt att förstå att dom gjordes vid den tidpunkten dom faktiskt gjordes. Arne Mattsson står bakom flera såna filmer, Rune Hagbergs enda långfilm även så. Flicka och hyacinter är snart sextio år gammal men visar sig hålla sig i stort sett lika fräsch idag som den var på sin tid.

Ekman säger sig vara inspirerad av Citizen Kane, och det stämmer med flashback-uppbyggnaden och den MacGuffin som dyker upp under hela filmen, i detta fallet Alex och i Citizen Kane är det Rosebud. Någon som allt cirklar omkring, men som egentligen inte har så stor betydelse för handlingen. Det är bara magneten som drar oss mot det oundvikliga slutet.

Eva Henning gör en mycket stark insats som Dagmar och hon har minst sagt en imponerande samling karaktärer runt omkring sig. Från Ulf Palmes och Birgit Tengroths sympatiska grannar till alla dessa vidriga män som verkar ha utnyttjat och krossat henne genom året: Anders Ek som den alkoholiserade och självömkande konstnären Elias Körner, Gösta Cederlund som den iskalla bankdirektören, Keve Hjelm som den känslolöse maken Stefan Brink och sist, men absolut inte minst, Karl-Arne Holmstens som den sexgalen, egotrippade schlagersångaren Willy Borge. Karaktärerna är så välskrivna och utvecklade så man undrar om det finns verkliga förebilder, speciellt Elias Körner och Willy Borge. Hasse Ekman var aldrig rädd för att slänga ut lite små mysiga pungsparkar mot såna han inte gillade….

För sin tid en kontroversiell film med ett ”chockerande” slut som kanske inte är så chockerande idag, men som ändå fungerar så fint på grund av ett bra manus och karaktärer som man tror på.

Studio S har gett ut en dubbel-dvd av detta mästerverk, och på disc 2 så får vi otroligt nog Möte med Hasse, en intervjufilm som gjordes av Göteborgs Filmfestival 1993 (något som inte går att missa på grund av alla tackskyltar till filmfestivalen som finns på dvdn). Hasse talar fritt och ganska oavbrutet om sin karriär på en trivsam balkong i Marbella. Med humor och eftertanke och många smarta insikter så känns det som om man får en bra inblick i Hasse, hur han arbetade och även indirekt varför han helt lämnade filmindustrin på sextiotalet. För har man medverkat på något sätt i över sjuttio filmer under tjugofyra år, förutom alla låttexter, revyer, teateruppsättningar och allt annat som går att räkna in, så blev man nog ganska trött.

Så att Hasse drog till Spanien och smuttade vin, åt god mat och njöt av livet de sista fyrtio åren av sitt liv tror jag vi alla kunde unna honom. För han var trots allt en av våra bästa och mest innovativa regissörer.