söndag, december 09, 2007

Recension: Gräset Sjunger (1981)


Doris Lessings böcker har bara filmatiserats tre gånger och den minst kända, men kanske den bästa är filmatiseringen av hennes debutroman, Gräset Sjunger. Intressant nog är det en samproduktion mellan Sverige och Zambia, på initiativ av Svenska Filminstitutets dåvarande chef Jörn Donner.

Karen Black spelar Mary, en typisk storstadskvinna som är desperat efter framgång, kärlek och giftermål. När den blyge och enkle bonden Dick Turner efter en kortare tids dating föreslår giftermål så tackar hon ja, utan att ens föreställa sig vad som ska komma.

Mary har svårt att anpassa sig till Dicks enkla boende, hans gård, hans svarta tjänare och kulturen ute i bushen. Den inbyggda rasismen som både honom och alla andra vita runt omkring henne har förändrar relationen till byborna och tjänarna. Där Dick på ett stillsamt och respektfullt sätt hållit sina arbetare i kontroll så börjar Mary bli mer och mer aggressiv, kontrollerande. Hon retar sig på sin makes mesighet, tjänarnas eventuella fräckhet och på hennes makes oförmåga att tjäna pengar och bli lika framgångsrik som närmsta grannen Charlie Muller.

Men det börjar bli problem i detta som skulle ha blivit Marys paradis, och långsamt börjar hon förvandlas till ett nervvrak, sjunka längre och längre ner i hopplöshet och galenskap. Dick tittar bara på till en början, men börjar tappa greppen om livet långsamt han också…

När motgång efter motgång sker så är det nog inte bara vi som förstår att allt kommer att gå åt helvete…

Det är typiskt. Så fort det görs en bra svensk film så får den dåliga recensioner i Sverige. I övriga världen fick den överlag väldigt bra kommentarer, men sursvenskarna tyckte nog att filmskaparna var lite för kaxiga som tog sig an en klassisk bok med internationellt kända skådespelar och dessutom spelar in den på engelska. Så långt ifrån svenskens lagom-mentalitet som möjligt.

För en gång skull så bjuds vi på ett intelligent drama med karaktärer som är oerhört komplexa och genomtänkta. Regin och fotot, det senare av Bille August, är logiskt och bygger upp en nervighet som få andra svenska produktioner lyckats med. Exteriörerna är filmade i Zambia, medan interiörer är filmade i Stockholm, vilket är otroligt eftersom det är så långt ifrån svensk kvalité som möjligt. Ljussättning och scenografi är så bra att vi är flera som inte förstår hur interiörerna just är kulisser i Sverige och inte filmade på plats i Afrika. Även ljudet har hög klass, något som svenska produktioner alltid har haft problem med. Man hör faktiskt vad skådespelarna säger. Och det låter inte som om alla står i en studio och dubbar sig själva lite hafsigt i efterhand.

Karen Blacks och John Thaws samspel är totalt. Karen är en udda skådespelerska och vad jag hört så gillade hon inte riktigt att spela in filmen i Sverige och ställde till mycket bråk och problem. Men uppenbarligen så var det något som inte försämrade hennes spel. Kanske tvärtom. Hon är så övertygande som man kan bli och jag tror fan i mig att det är den bästa insatsen jag sett från henne. Hennes väg mot galenskap är fenomenal. John Thaw, mer känd som Kommissarie Morse, är oskyldig och enkelt, men gör ett fint porträtt av en ensam man som börjar krackelera när han inte vet hur han ska hantera sin fru.

Det handlar om karaktärer som egentligen inte är onda, utan som bara är så vansinnigt olika. Som har så olika idéer om hur livet ska se ut. Både i personligheten och hur man ska behandla afrikanerna. John Thaws karaktär är absolut ingen icke-rasist själv. Han ser ner på afrikanerna på samma sätt som Mary, men är inte så provocerande och vill bara leva i lugn och ro. Två ovanliga karaktärer som man faktiskt engagerar sig i, trots sina enorma brister.

Vacker film. Intelligent film. Och äntligen finns den på DVD från Klubb Super 8. Det tog tio dagar från att rättigheterna var säkrade tills att den skickades till tryckeriet, vilket måste anses vara imponerande. Även om mastern inte är den bästa, det är ingen film som SFI orkat bry sig att restaurera, så är den fullt godkänd och det är inget som man stör sig på.

Klubb Super 8
har släppt massor av intressanta filmer det här året, och detta är nog den absolut bästa. Arthouse förvisso, långt från exploitation, men också något som är svårt att skaka av sig.