torsdag, december 13, 2007

Recension: Mördaren – En helt vanlig person (1967)


Denna kombination mellan thriller, drama och svart komedi kanske inte är Arne Mattssons största hit, och naturligtvis inte (eftersom svenska recensenter som vanligt inte förstår ett skit) hans mest hyllade heller. Men den är betydligt smartare och vassare än vad den först ger sken av.

Allan Edwall, konduktören vaknar upp och gör sig redo för en dags arbete på tåget. Samtidigt så hör vi Heinz Hopfs fantastiska röst som beskriver ”mördaren”, vem han/hon är, vad som kan ligga till grund för mordlusten och så vidare. I tåget har en bisarr samling människor samlats, alla långt ifrån vanliga. Vi har det stele militärfyllot Adolf Hellberg (Lars Ekborg), snuskgubbarna Torbjörn Grälle, resande i ”special-litteratur” (Karl-Arne Holmsten) och föredetta sjömannen Vilford Berg (Curt Masreliez), skådespelerskan Karin Swan (Elsa Prawitz, Arnes fru för övrigt), den blygsamme och tafatte Valfrid Andersson (Björn Gustafsson) och ett gäng andra udda existenser, oftast smått småperversa, giriga, dumma och elaka.

Det givna samtalsämnet är ”tågmördaren”, den personen som slänger av unga kvinnor från tåg mitt i natten efter att dom varit på toaletten. När detta sker ännu en gång så börjar naturligtvis spekulationerna. Vem är det som tassar omkring på tåget och smider såna onda planer? Är det sadistiske Direktör Assarsson med fetisch för plastrockar? Eller kanske ungdom på drift, Mats (Tore Bengtsson) som verkar ha ett förflutet på Långholmen... eller är det helt enkelt filmens tidigare berättarröst, den homosexuella narkomanen Gregor Hult (Heinz Hopf)? Som spindeln i nätet så fungerar Allan Edwalls konduktör koll på allt som en hök, och det hela spinner vidare då den nästan absurt korthuggne Kommissarie Tryggve Holm (Erik Hell) dundrar in och börjar förhöra folk genom att i stort sett bara låta dom säga ett eller två ord...

Det är en absurd film. Den är stundtals kryptiskt och har en märklig blandning av humor och ångest. Alla skådespelare är givetvis väldigt bra, som alltid i Arnes filmer, men Karl-Arne Holmsten är briljant i en roll där han mer eller mindre spelar motsatsen till Kapten Hillman – det vill säga ohyfsad, korkad och inte ett dugg bra på att uttrycka sig. Björn Gustafsson är otroligt charmig som vagnens mobboffer nummer ett, Elsa Prawitz visar vilken stor komedienne hon är med massor av snabba och vassa repliker. Ja, alla är bra. Klarast lyser nog Allan Edwall som har sån intensitet som skådespelare att han nästan klättrar ur bild.

Föreståeligt nog så ger ett tåg inte samma utrymme för Arnes extravaganta och intelligent använda kameraåkningar (recensenterna kallade honom lite nedlåtande för ”Orson Räls”, eftersom han inte sysslade med filmad teater som de flesta andra svenska regissörerna), men han gör sitt bästa med miljöerna och det blir väldigt stämningsfullt och ger utrymme för vackra och otäcka skuggor, skrymslen och vrår.

De mordscener som finns med är fantastiskt filmade och håller internationell klass, som hämtat från en film noir från fyrtiotalet. Men det är annars en ensemblefilm där skådespelarna går före handlingen. Dock så få vi en fantastiskt scen mot slutet där Heinz Hopf håller en väldigt självutlämnande monolog, väldigt gripande, och där stjäl han allas uppmärksamhet. Filmen har även några väldigt kryptiska detaljer, speciellt på slutet – och jag välkomnar en diskussion av slutet för er som har sett den, men varna gärna när det kommer till spoilers. Jag vet inte hur jag ska tolka det faktiskt.

Storyn akompanjeras av ett mycket bra jazzscore av Arne Mattssons huskompositör Georg Riedel och det är något jag gärna skulle ha på min mp3-spelare.

Klubb Super 8’s dvd är väl så bra som man kan få en sån här film antar jag. Den är presenterat i sin orginalratio och svärtan och skärpan är väldigt bra, så även ljudet.