fredag, december 14, 2007

Recension: Robot Jox (1990)


Om det är något jag älskar förutom monster… och katastrofer… och mördardjur, så är det robotar. Och Robot Jox har en shitload av robotar. Eller i alla fall två, men dom slåss mot varandra och det är ju det som räknas trots allt.

Året är 1988. Empire gnuggar sina giriga händer. Transformers är hett som tusan, så nu ska deras egen robotfilm slå världen med häpnad. Det kanske den hade gjort som inte hela rasket gått i konkurs, filmen blivit liggandes i två år och sedan släppts utan några större rabalder 1990, vid en tidpunkt då Transformers-hysterin sedan länge var över.

Året är framtid, det tredje världskriget har naturligtvis ödelagt natur och mänsklighet, och resterna av mänskligheten kämpar för överlevnad. Det har bildats två supermakter i världen, och nu så kämpar man för världsherraväldet genom att slåss om jordens ytan med hjälp av gigantiska robotar. Dessa maskiner styrs av hårt tränade fighters, och på den goda sidan har vi Achilles och den onda (som naturligtvis bryter på ryska… eller nåt annat ”ont” språk) representeras av Alexander.

Efter en fruktansvärd katastrof under den tionde matchen för Achilles så säger han upp sig. Men han har svårt att hålla sig ifrån det hela, speciellt som de nya, på konstgjord väg, framställda krigarna är duktiga rent tekniskt – men är usla att tänka som en naturligt född människa. Samtidigt så finns det uppenbarligen en spion i lägret… och vem kan det vara?

Den stora sista matchen närmar sig och frågan är om Achilles tänker ställa upp igen. Eller om mänskligheten får acceptera att de onda har vunnit makten över det sista markområdet, Alaska…

Filmad på plats i Italien så är detta kanske Charles Bands främsta verk som producent. En snygg, välgjord lågbudgetdänga med massiva robotar – animerade av mästaren Dave Allen, och i regi av en annan mästare – Stuart Gordon.

Manuset är ett tätskrivet och aldrig tråkigt matinéäventyr som fungerar fint med Stuart Gordons alltid lika visuella, men aldrig ytliga, regi. Stuart förstår att kameran är en del av berättandet och använder sig mycket av djup, panningar och hårda klipp. Men det gör filmen ovanligt spännande i sina färgglada serietidningsvärld.

Men givetvis så skulle aldrig en sån här film fungera utan bra effekter. Trots den låga budgeten så blir det riktigt imponerande, och stop motion-effekterna är fantastiska. Man har dessutom lyckats med konststycket att få miniatyrer att se hyfsat realistiska ut, något som är väldigt svårt. Ibland skiner effekterna igen, speciellt när det är dags för backprojection/bluescreen eller vad man nu använde sig av på den tiden.

För att vara barntillåten så är den ovanligt blodig och innehåller även nakenscener. Extra roligt är det när skurken, då hans robot blivit träffad av en missil, skriker ”kurwa” högt – vilket är det polska ordet (och svordomen) för ”hora”. Det visste nog inte MPAA om.

En mycket bra och charmig robotfilm som förtjänar lite högre status än vad den haft innan. Go get it please.