söndag, december 09, 2007

Recension: White Dog (1982)


Sam Fuller gjorde sin sista film USA i och med White Dog, och det kan vara lätt att förstå om man tänker på vilket konservativt land USA är, med massiva problem med rasism. Att detta lilla märkliga drama skulle orsaka sån ångest hos Paramount är i dagens läge mest bara roligt, eftersom man kan skratta åt vilken enfald det finns. Speciellt när det rör sig om en sådan smart film.

Kristy McNichol spelar Julie, en skådespelerska som kämpar med sin karriär. En nattsvart kväll så kör hon på en stor vit hund. Som den djurälskare hon är så tar hon med den till veterinären, får den omplåstrad och tar hem den. Givetvis sätter hon upp affischer och foton överallt, för att försöka identifiera den och ge tillbaka den till sin ursprunglige ägare.

Efter att hunden försvarat henne från en våldtäktsman så blir dom ännu närmre varandra. Men något är fel, och hunden attackerar en oskyldig kvinna, så illa att hon hamnar på sjukhus. Hunden fortsätter att attackera, utan Julies vetskap, människor och när hon tar sig till djurtränarna Carruthers (Burl Ives) och Keys (Paul Winfield) så upptäcker man att hunden är en ”White Dog”, en hund som är tränad genom misshandel att enbart attackera svarta människor.

Keys ser det som en utmaning att försöka bräcka hunden. Att få hunden att ge upp sitt hat och inte fokusera på hudfärgen. En psykisk och fysisk match börjar och frågan är om den vita hunden någonsin ska kunna släppa sina ”åsikter”…

Sam Fuller går på högvarv här. Det finns lite försoning i denna berättelse om rasism och våld i USA. Vår sympati för hunden, för Julie, för Keys, för Carruthers och för alla andra i hundens närhet växlar ständigt. Vill vi förstå varför hunden gör som den gör? Eller är det rätt att bara avliva den? Går det att bota hat, och i så fall hur botar man hatet? Paul Winfield gör en toppenroll som den närmast fantastiske djurtämjaren Keys, som har gett sig fan på att försöka gå till botten med hur man botar en rasistisk hund. Men det som återkommer hela tiden, speciellt just från Keys, är att grunden till hundens beteende inte ligger i hunden själv utan hur den är uppfostrad av sin ägaren. Då hunden bara reagerar på hudfärgen, så borde det gå att bota.

Keys arbetar både med styrkekraft och med psykologi för att försöka få bukt med hunden, han matar den med hamburgare, lockar den med sin mörka hud, låter den bita av sig på honom när han skyddskläder, men är minst lika våldsam tillbaka. Tröttar ut djuret, pratar med det, använder ögonen, samtalar… och frågan är, går den att bota?

Fuller har gjort en visuell enkel film. Den är snygg och vacker, men är praktiskt filmad, troligen på grund av låg budget, och låter skådespelarna få mejsla ut sina karaktärer i lugn och ro. Manuset bygger på en historia av Romain Gary vars flickvän, skådespelerskan Jean Seberg var med om en liknande historia då hon också hittade en hund som attackerade svarta människor. Både Julie i filmen och hennes pojkvän bygger på Jean och Romain känns det som. Båda dog för övrigt tragiskt 1979 och 1980, av överdos och självmord.

White Dog är ett litet mästerverk, utan tvekan, och förhoppningsvis får Criterion arslet ur vagnen och släpper den i en vettig utgåva.

Det slår mig hur många små vita hundar det finns där ute. Skäller och hoppar, river och biter. Dom kallas Sverigedemokrater, Nationaldemokrater, Bevara Äktenskapet, Åke Green, Asghar Ali, Fred Phelps, Ulf Ekman, Scott Lively, Jan Myrdal… osv osv osv. I filmen presenteras en lösning, kanske inte den rätta, men när eftertexterna rullar så sitter man där och känner efter. Kliar sig i nacken. Funderar. Och fan, det känns rätt.