söndag, februari 25, 2007

Res aldrig på enkel biljett

Res aldrig på enkel biljett (1987)
Regi: Håkan Alexandersson
Skådespelare: Mikael Samuelsson, Thomas Lundqvist, Tomas Norström, Björn Wallde m fl.

I en nära framtid har jorden blivit ett helvete. Det antyds att något har hänt i södra Japan, kanske en kärnvapenkatastrof. Tillsammans med råttorna och kackerlackorna, segar sig mänskligheten kvar i överbefolkade, smutsiga och deprimerade storstadslabyrinter, främst under jorden, i kloaker och källare. Mikael Samuelsson är Investigatorn, en plufsig misslyckad egenföretagare som delar hus med horor och könsdoktorer. Det går väl inte så där jävla bra för honom och han har inte kunnat betala hyran på väldigt länge. Den irriterande portvakten, spelad av Tomas Norström, är ständigt efter honom och snart har han fått nog.

Samtidigt så gör Hassan, den mystiska trollkarlen, sensation i vetenskapliga kretsar. Han har kommit på ett sätt att förflytta mänskliga molekyler mellan olika transportörer och erbjuder då folket att billigt kunna transporteras till Nordpolen – som smält och blivit ett paradis – med hjälp av hans uppfinning. Dom erbjöds en bit mark och himmelriket. Och vem kan motstå det?

Men någon tar kontakt med Investigatorn. En ung mystisk kvinna med grön kjol och svart hår. Hon säger sig veta sanningen bakom Hassans magiska under och vill att Investigatorn ska undersöka och avslöja vad det egentligen är som pågår. Men någon vill dem inte väl, och snart är ”Assassinerna” efter dom, med stora yxor och väldigt bra talförmåga – då dom kallar sig för talpedagoger också.

Investigatorn och kvinnan ger sig ut i den helvetiska och absurda omgivningen för att lösa mysteriet, eller att kanske bara få ro själva…

Förutom Tårtan har jag aldrig sett något av Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geers arbete, men när då äntligen denna mytomspunna svenska apokalyps ramlar in i DVD-världen så blir jag allt nyfiken på att se mer – vilket jag troligen kommer att göra, eftersom den andra discen innehåller sju kortfilmer av herrarna.

Vad som slår mig är att den är väldigt annorlunda än någon annan svensk film jag sett. Det enda jag ibland kan dra liknelser till är den betydligt mer renare framtidsskildringen Sånger från andra våningen, men bara i vissa sekvenser. Res aldrig… är otroligt smutsig, dammig och ohygienisk. Det känns inte som om det finns en ren centimeter i det Sverige som skildras, förutom i Hassans hem och på hans scen, men då är det intellektet som är skitigt istället. Alexandersson visar ett väldigt mörkt Sverige, med väldigt lite solsken eller fungerade lampor. Kontrasterna är hårda och det är film som man bör se i totalt mörker.

Som en fan av det surrealistiska så har man mycket att hämta här. Verkligheten är absolut inte realistisk och vad som helst kan egentligen hända, hur absurt det än är. Vi har golv som öppnar sig och det verkar som om helvetets eldar slår upp, i alla fall i symbolisk mening, de våldsamma talpedagogerna med stora yxor, Mikael Samuelssons lösnäsa, Hassans trollerinummer osv osv.

Visst har den sina brister. En del skådespelarinsatser är som hämtade från glad amatörteater med överteatraliska repliker och tomt stirrande – men ibland är det uppenbarligen helt medvetet och då fungerar det alldeles utmärkt. Det är en speciell film och då köper man faktiskt det mesta. Ibland kan den också förfalla i pretentiöst dravel som hade tjänats på att kortas ner eller skrivits om, men jag älskar ju viss form av pretentiöst dravel (är skyldig till en del sånt mig själv) och då är det ganska behagligt att lyssna att se på.

För exploitation-fansen så finns det förutom mycket schysta post-apokalyptiska miljöer (tänk er framtida underjorden som visas ibland i Terminator-filmerna) så är det väldigt mycket naket och sex, dock inte det minsta erotiskt, vilket är förståeligt, samt några gnuttor blod här och var. Dessutom så är Hassans hemlighet riktigt makaber…

Men det är filmen som helhet som gäller. Smutsen. Våldet. Surrealismen. Detaljerna. Och till hör det nog bland det intressantaste jag sett i svensk film.

När det gäller själva DVDn så verkar den inte vara anamorfisk, dock i letterbox, som det står på fodralet, i alla fall inte huvudfilmen. Mastern ser ut att vara från en videomaster och det är lite suddigt, men fullt godkänt. Jag förstår att det inte lönar sig att restaurera en så pass smal film, eftersom den antagligen kommer att sälja väldigt begränsat och inget företag vill gå i förlust, men lite synd är det att den inte är så bra som den kunnat bli, speciellt med tanke på hur vacker och mörk filmen är.

Genomgång av kortfilmerna som finns med på disc 2.

Råttresan (1987)

Gjord samma år som Res aldrig på enkel biljett och påminner i stil och idéer om den. Återigen möts vi av en död värld. Bara en enda man, från andra sidan havet, lever. Han har paddlat i månader i ett badkar och anländer så till slut till Europa. Det första han möter är en död man som sitter och renskriver sina anteckningar, sin forskning. Skelettet läggs undan och vår huvudperson sugs in i den döde mannen, Lehman, och hans idéer om att föra över den mänskliga skulden och arvet till råttor genom märkliga experiment där råttor får utstå samma kval som människor. Det hela är gjort med vackra bilder till en berättarröst och även om det ibland blir lite väl pretentiöst ordbajseri så är det både humoristiskt, på ett väldigt torrt sätt, och berörande. Printen är fin och skarp, samma sak med ljudet.

Tills elden släcks (1960)

Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att kollegorna Alexandersson / De Geer hade en förkärlek för störtade och sjuka världar. Så även denna gångs möt vi av en civilisation i förfall, eller kanske nästan helt död? Det börjas med en yngre man som får orders av en gammal radioapparat. Han marscherar, kryper, ålar, står i givakt osv osv i ett öde landskap. När han vandrat iväg och radion slutat med sina orders så bjuds det lite på jazz och sedan får vi följa en ung kvinna som har klätt sig fint och går igenom en raserad stad. På radion började det ett långt tal om hur man ska bete sig i det som hänt nu. Hur man ska göra om det händer något, hur man ska förhindra att sjukdomar sprids, att inte sprida rykten och givetvis att regeringen inte har flytt, utan bara förflyttats av säkerhetsskäl. Svart humor och i sin absurda stämning riktigt skön. Fin bild trots obskyrhets-faktorn.

Den perforerade epoken (1985)

En absurd och humoristisk framtidsvision, denna gången i Sverige 2065 då en ung doktorand får i uppgift att fortsätta utgrävningarna av Meyer-ateljeerna (dvs De Geers och Alexanderssons egen studio) och försöka förstå hur dessa människor resonerade för hundra år sedan. Han hittar bland annat en rulle Tårtan som han kollar på med sin uttråkade flickvän samtidigt som han filosoferar över perforeringarna i själva filmen. Tveksamt skådespeleri, men jävligt charmig. Dessutom fick en detalj mig att skratta högt, då filmteamet fullt medvetet rekonstruerar en typisk och klassisk filmblooper, och som får denna metafilm att bli ännu mera meta.

Jag minns Lena Svedberg (2000)

Enormt bra och rörande stillbildsdokumentär om konstnären Lena Svedberg. Carl Johan De Geer berättar intensivt och detaljerat om den vänskap han hade med Lena, men även om hur hon började äta allt mindre på grund av anorexi, tog droger och till slut tog livet av sig. Otroligt bra stillbilder av De Geer själv samt teckningar och montage av Lena Svedberg, bara dessa gör filmen värd att se. De Geer verkar ha gjort en liknande film om Håkan Alexandersson, och det är väldigt synd att den inte är inkluderat på DVDn.

Calle Schewens vals (1987)

Surrealistisk dialogfilm där bland annat Tomas Norström och Gert Fylking filosoferar om runk, kärlek, norska truppförflyttningar mot Polen och flygvärdinnor. Givetvis utspelar den sig i en värld på gränsen mot någon form av krig, kanske det stora tredje, och förutom den slitna lägenheten och den mystiska konspirationen mot Tomas från alla andra involverade, så blir det några väldigt snygga och klockrena scener i en bil som står parkerad i något som ser ut som ett krigsområde. Ganska abstrakt rent handlingsmässigt och ibland lite småtråkig, men som ändå den mest välspelade av kortfilmerna hittills.


Missionärerna (1988)

Väldigt rolig och absurd historia där Anders ”Kapten Zoom” Linder och Jan Bergqvist, helt lysande i sina prestationer, sitter och diskutera politik och äter fisk, men blir avbrutna av att två otäcka mormon-missionärer kommer på besök för att predika om sin tro. Men har dom goda avsikter, eller är dom egentligen blodtörstiga mördare? Väldigt kort och väldigt välspelad. Det som gör mig förvirrad är att skådespelarna ser hemskt unga ut, det är uppenbarligen tidigt sjuttiotal eller sent sextiotal och alla källor hänvisar till att den är gjord 1988. Eller den kanske är gjord tidigare, fick premiär ’88?

Res aldrig… (1987)

Pilotfilmen till Res aldrig på enkel biljett. Har en annan visuell stil än långfilmen, men är jävligt bra och skönt absurd. Här är det Mikael Samuelsson och Ted Åström som spelar Assassinerna (och operasångarna) och som terroriserar (bland annat genom att såga huvudpersonen i benet) Mats G. Bengtsson i en scen som nästan är exakt som i långfilmen. I denna versionen är mörkret borta totalt och stämningen är mer komisk än rå och smutsig, och det fungerar utmärkt på sitt lilla sätt. Skitkul att denna inkluderades på DVDn.

Fred