lördag, april 07, 2007

Recension: Fall of the roman empire (1964)


Romarrikets Fall är nog utan tvekan den sista av Hollywoods episka mastodontfilmer. I alla fall till den enorma skalan som man gärna slog till med. Bakom denna film står mästaren själv, Samuel Bronston. En ryss som snabbt blev Hollywoods guldgosse och producerade enormt dyra spektakelfilmer, ofta med Charlton Heston och andra av dåtidens superstjärnor i rollerna.

Denna filmen inleds med att Marcus Aurelius (Alec Guinness), den åldrade och sjuka kejsaren, slåss med sina trupper i Germanien, mot de våldsamma och tok-blonda barbarerna. Till sin hjälp har den heroiske Livius (Stephen Boyd) och sin slyngel till son, Commodus (Christopher Plummer). Han avslöjar för Livius att han vill att Livius ska bli den nya kejsaren efter att han dött, och det vill säga, inte alls hans minst sagt ostabile son. När Commodus får reda på detta håller han skenet uppe… ganska bra, men med hjälp av sina medarbetare så förgiftar han kejsaren och den snälle Livius ger honom tronen utan några problem. Som den trogne kejsar-dyrkaren han egentligen är. Livius och Commodus är polare sedan länge, och det hjälpter naturligtvis till.

Tyvärr är också Livius störtkär i kejsarens dotter, Lucilla (Sophia Loren), men får lida när denna blir bortgift med den slemme (och riktigt snygge) armeniska kungen Sohamus (Omar Sharif).

Men givetvis, och det förvånar väl ingen, så börjar det trassla till sig för Commodus och han spenderar det mesta av Roms budget på vilda fester, underhållning och överflöd till den grad att det till slut inte finns något kvar att mata befolkningen med. Givetvis skapar detta oro i maktleden och vissa vill avsätta honom, och vissa gör allt för att han ska vara kvar. Makten förtrollar säger man visst.

Ja… känner ni igen storyn? Jepp, Ridley Scotts Gladiator. Och jag är knappast den första som säger det. Detta kan tänkas vara lite bakåtsträvande och nostalgirunkande, men jag föredrar faktiskt Romarrikets Fall före Gladiator. Historien känner mer episk och lustigt nog, trots högtravande dialoger, så känns karaktärernas liv betydligt mer realistiskt än vad Scott frammande för några år sedan. Stephen Boyd är en mycket kompetent och trygg hjälte som har en viss naiv charm när han pratar och i sin blick. Något som ger väldigt fina mänskliga drag trots brutalitet och våldsamheter. Sophia Loren är betydligt mer övertygande än t ex Elisabeth Taylor i Cleopatra och visar fram en riktigt modig och vass karaktärer som är långt ifrån den bortskämda bitchen Cleopatra. Hon har en bra glöd mellan samtliga skådespelare och det är helt enkelt förträffligt. Outstanding är också Chris Plummer som den grymt omogne tokstollen Commodus. Snygg och proper, men lika ostabil och barnslig som Peter Ustinov i Que Vadis, fast passande nog lite mer nedtonad. James Mason och Alec Guinness är väldigt övertygande och roliga (faktiskt) i sina något mindre roller och Omar Sharif glider omkring på en räkmacka i en skön småcreepy roll som han antagligen tog för att det var skamlöst bra betalt.

Det syns att den här rullen kostat pengar. Varenda dollar av dom tjugo miljoner som man lade på produktionen syns. Helst i närbild. Eller i gigantiska helbilder där varenda statist är belönad med sin närvaro. Men det blir aldrig någon uppvisning i mastodont-onanin. Det är ett såpass välskrivet manus och ett sånt fint drag i regin att allt känns väldigt naturligt och inte det minsta krystat.

Anthony Mann, som var Bronstons favorit-regissör under den här perioden, vet hur man ska slicka nackhåren på publiken och bjuder på några fantastiska action-scener. Det första slaget i de germanska skogarna är stort och våldsamt, den sköna kapplöpningen med häst och vagn något senare är riktigt spännande och ser även väldigt farligt ut på riktigt. Det bjuds på ett och annat under resten av filmen, men sedan är det sista timmen som levererar ett fett slag mellan romare och perser samt ett heltgjutet gladiator-slagsmål mellan Livius och Commodus.

Scenografin av Veniero Colasanti är så bra och övertygande som den kan bli. Otroligt mycket arbete har lagts på allt från små detaljer till magnifika tempel och kläder. Huvudbygget i filmen, Forum Romanum, är helt vansinnigt och jag citerar Guinness bok om film (1982) för att ge detalj-nördarna nåt att bita i:

”Detta jättelika torg var 400 x 230 meter (…) 1100 arbetare satte igång med byggnationen den 10 oktobber 1962 och höll på i sju månader: själva markytan utgjorde ett pussel av 170 000 cementblock, trapporna hade en sammanlagd längd av 6705 meter, pelare och statyer uppgick till ett antal av 601 respektive 350, och man byggde inte mindre än 27 hus- och tempelkomplex i full skala. Högsta punkten i denna väldiga scenuppställning var Jupitertemplet, krönt av ryttarstatyer i brons som befann sig 79 meter ovanför stenläggningen.”

Jag påstår nu inte att detta automatiskt gör en bra film. Men i detta fallet är det en bra film. Bara lite extra mastodont-kryddad.

Fred

Från Poppy


fredag, april 06, 2007

Recension: Cleopatra (1963)


Det tog ett par år, men idag satte jag mig ner och tittade på min nyinköpta DVD av Cleopatra (på Willys för en spottstyver). Lite grann på grund av ren princip. Det är uppenbarligen mastodontfilmernas mastodontfilm och då är det väl lika bra att se de där fyra timmarna i sträck – med många kiss, dricka, mat och surf-pauser. Så varför se igenom en alldeles för långfilm istället för att vara ute i den vackra påsksolen? Ja, för att jag måste. Den är lång, innehåller romare och har Roddy McDowall som slemmo.

Hmm, nu tio minuter efter att jag sett klart den så inser jag att den är så lång att jag har svårt att minnas första halvan i detalj. Men om jag inte minns fel så traskar Rex Harrison omkring som Ceasar, tyvärr fortfarande puttrandes i en annan tidsålder, medan hans fina killar Markus Antonius (Richard Burton), Rufio (Martin Landau) och lite andra mer eller mindre bistra herrar följer honom tätt i häl. På nåt sätt stöter han ihop med Cleopatra (Elisabeth Taylor), blir kär, skaffar barn och gör skandal hemma i Rom. De flesta blir upprörda på något sätt.

Givetvis upprörda till den grad att han blir mördad, i en ganska fånig sekvens när Cleo får nån vision och det hela andas nedklippt scen – tyvärr, för jag tror att dramatiken kring Ceasar-mordet hade kunnat bli dundrande bra.

Intermission.

Markus Antonius blir OCKSÅ kär i Cleopatra, men till en besatthet som driver honom i kollisionskurs med de flesta av sina kollegor hemma i storstan. Personligen skulle jag kalla honom för en toffel. Naturligtvis så ska han bråka tillbaka till Rom och främst mot den slemme Octavian, spelad med bravur av Roddy McDowall, som har blivit utseed till ny kejsare.

Jaja… fyra timmar i ett sträck är svårt att hålla reda på, men den är inte så hemsk som den kanske ger sken av i min text. Timmarna flyter på väldigt bra och överlag är skådespelet bra, förutom en väldigt ojämnt Elisabeth Taylor som växlar mellan New York-hora och högtravande Dramaten-tant, och därmellan gör några riktigt jävla bra scener. Rex Harrisson… nja. Spelar mest mysgubbe hur han än gör och påminner mer om Clive Swift i den brittiska TV-serien Skenet bedrar, än en mäktig och mångfacetterad kejsare. Richard Burton är dock mer inspirerad och håller överlag en väldigt god och skönt teatraliskt nu-spottar-jag-i-nävarna-realistisk stil som både berör och förargar. Vissa av scenerna mellan honom och Elisabeth, till exempel efter Cleopatra har flytt och dom konfronteras efter sjöslaget, är riktigt vassa.

Faktum är att birollsskådisarna som Roddy, Martin Landau och de flesta andra klarar sig betydligt bättre. Men jag kan förstå. Det var en lång och otroligt trasslig inspelning, och antagligen var det lättare för de mindre karaktärerna att fokusera på sina roller medan kaoset pågick runtomkring.

Som en fan av stora slagfälts-scener så blev givetvis Cleopatra en besvikelse. Ett enda litet unket sjöslag som varken var spekakulärt eller spännande bjöds jag på. Lustigt nog var det en av de sista scenera, där Antonius har blivit övergiven av sin armé och försöker få Octavian och hans gäng att låta honom dö värdigt som blir den bästa och mäktigaste slagfälts-scenen… utan att ha en enda krigsscen i sig.

En av tankarna var att Cleo skulle släppas som två långfilmer á tre timmar var. Tyvärr klippte man bort åtminstone två timmar film och kvar blev denna oerhört vackra och snygga melodram, som tyvärr tappar en del poäng på att just vara… ganska splittrad. Tänk om… tänk om man kunde återfinna de två borttappade timmarna och rekonsturera filmen som den skulle ha varit. Då hade den blivit betydligt mer sevärd.

Fred

Argentankar

Jag har tappat lite respekten för alla Argento-fans där ute eftersom allt för många av dom inte gillar att Argento försöker förändra sig själv. Leka med nya stilar, nya sätt att berätta saker på osv osv. Om jag generaliserar så verkar de flesta se Argento-filmer för att det är blodiga mord med, när det faktiskt är så mycket mer. Själv tycker jag Phantom of the opera är helt ok, om än ganska ojämn och bisarrt mustigt smyg-felliniskt, men Stendahls Syndrome (som var väldigt hatad av "fansen" förut) är ett mästerverk. Card Player tycker jag är en näst intill perfekt modern giallo som t o m tyckte var spännande och Do you like Hitchcock ett mycket bra lek med filmiska konventioner, speciellt sina egna, och som inte är rädd för att göra det folk inte förväntar sig.

Tredje delen av Mamma-trilogin blir säkert lysande, även om jag på nåt sätt är orolig eftersom Argento medvetet verkar ha gått tillbaka till sin mer färgglada och splattriga stil, mest för att smeka fansen medhårs. För trots att Nonhosonno var en bra film, så kändes den ganska oinspirerade jämfört med t ex Card Player. Kändes mest som en tröttsam charad för att vara snäll.

Samma risk finns med den nya filmen, men jag hoppas att Argento verkligen gjort det han vill göra och skiter i vad fansen säger. För det är hans idéer, kunskap och konstnärskap som är det viktiga. Inte vad intetsägande internet-recensenter knattrar ner en sen lördagkväll.

Hjälten George

Jag har alltid diggat George Michael, och trots alla dessa sk "skandaler", så har han varit fullständigt ärlig och kör sitt eget race. Jag citerar honom ur en artikel där han bemöter folk som uppfattar han som ett sexmonster:

"Men jag fortsatte kriga för det var livsviktigt att homosexuella ungdomar inte såg det som slutet på min karriär. Det har drivit mig vidare hela sista året. Du ska aldrig behöva be om ursäkt för att du har ett alternativt sexliv."

"Homosexuella ska vara som i tv-serier som ”Will & Grace” och ”Fab 5”, de ska vara flickor fångade i mäns kroppar. De ska sakna sexualitet. Då känner människor sig inte hotade."

"I hög hastighet är vi på väg tillbaka mot en situation där folk inte vågar komma ut som homosexuella igen. - Jag tycker det är fruktansvärt. Jag är vanlig som vanilj när det gäller sex. Men jag utmålas som ett sexmonster. Speciellt efter incidenten med killen i skåpbilen i parken. Ja, Som homosexuell, om du inte är en enuck så är du ett rovdjur i dagens samhälle.- Jag är ledsen, men jag är gay och gillar sex. Om det betyder att jag kallas ett rovdjur så tänker jag ändå inte ändra vem jag är."

Vad han säger är naturligtvis en total sanning. Ingen har rätt att dömma eller moralisera över vad han gör för att han och hans man har valt att leva, t ex i detta fallet, ett öppet förhållande.

Om nu någon är naiv och tror att det är ovanligt så är det givetvis fel. Som vanligt tror jag dessa "moralmonster", har betydligt mer att dölja än öppna människor som George Michael.

torsdag, april 05, 2007

Lite text

Ibland,
under vissa omständigheter,
så är faktiskt alla människor
renodlade idioter.
så det så.

Är det inte konstigt
att vissa heteros
inte vill att vi manifesterar vår kärlek
när de själva fläker ut
bröllopsbilder i lokaltidningen?

Hade inte kristendomen
myglat på oss
"Vänd andra kinden till"
Så hade vi nog haft betydligt
större frihet.

Tack gode Gud för Gud,
Så att vi har någon att hänvisa till!

onsdag, april 04, 2007

Sinnesslöa italienare

Nu har italienarna visats sig vara gravt sinnesslöa också:

http://uk.gay.com/boards/read.php?f=5&i=64427&t=64427

"homosexuality is a deviant behavior... let's kill them with garrottes. But not Spanish garrottes... Apache's garrotte, around their heads, to make their brain explode"
- Pier Gianni Prosperini, politiker

måndag, april 02, 2007

Recension: Hannibal (1959, Edgar G. Ulmer)


Hannibal kom ut 1959 och var troligen Victor Matures sista större mastodontfilm, även om budgeten var minimal jämfört med de monster som amerikanarna vanligtvis tröskade ut runt den här tiden. Bakom ratten hade man den effektive och intelligente ”b-filmaren” Edgar G. Ulmer, en till ytan typisk gun-for-hire, men som till skillnad från många kollegor i samma del av filmbranschen direkt förstod vad det var han sysslade med – och gjorde det bästa av omständigheterna.

Givetvis handlar det om Hannibal, snubben som drog ett gäng elefanter och ett ännu större gäng soldater över bergen för att besegra Rom. Vi får följa honom i bergen – i ungefär tjugo minuter – och sedan har filmgänget placerat sig på betydligt mer bekväma platser, till exempel den sköna italienska landsbygden. Men givetvis spinner intrigerna vidare och Hannibal blir förälskad i Sylvia (Rita Gam), brorsdotter (som jag förstod det) till en mäktig senator i Rom. Detta uppskattas naturligtvis inte av de romerska ledarna och inte heller av Hannibals polare. Så det är upplagt för ilska, vrede och lönnmord. Och stora feta slag.

Det är intressant hur Ulmer med kollegor lyckas med konststycket att producera en typisk tidsenlig mastodontfilm som aldrig blir seg och aldrig drar ut med oändliga dialogscener som egentligen bara är till för att låta manusförfattaren ordbajsa. Det är otroligt effektivt berättat och dialogerna är välskrivna, utan att bli ytliga, och framförs med en skönt nedtonad känsla av skådespelarna. Victor Mature gör en riktigt cool och mångbottnad Hannibal som slits mellan högmod, kärlek, bitterhet, ren dumhet, kyla och värme. Mycket skickligt! Övriga skådespelare gör bra ifrån sig, speciellt Gabriele Ferzetti som spelar senatorn Fabius Maximus med känsla och stil. Bisarrt nog så ser vi en löjligt ung Terence Hill som hans son och någonstans ska också Bud Spencer dölja sig.

Och sedan var det slagen då. Det finns ett slag som slår jävligt mycket som gjorts med högre budget. Ulmer lägger upp alla slagen, små som stor, med brutalitet och närhet, men skyr inte iväg från publikfriande helbilder och spjut som far genom luften. Det är ganska blodigt, och intressant nog påminner en del av detaljerna om Kubricks Spartacus, som kom 1960 – ett år senare. Stämmningen är rå och uppenbarligen kanske man inte haft så mycket tid att finslipa slagen, men i detta fallet har det istället resulterat i att realismen har ökat och att man sitter där och faktiskt tycker det är riktigt spännande – något som aldrig inträffade för mig när jag såg Spartacus.

Givetvis, som alla italienska ”mastodont-filmer”, så undkommer den inte fallgropar. Kläder och rekvisita kan se lite hattigt och taffligt ut ibland. En del scener har uppenbarligen filmats i stor hast och kanske inte är speciellt bra. Kulisserna kan nästan svaja ibland och vissa av de italienska statisterna är minst sagt inte övertygande.

Men… fan vad en bra story och ett bra manus kan göra. Själv, som den vane exploitation-tittare jag är, reagerar jag inte på fallgroparna, utan låter mig villigt sugas in i en väl berättat historia. Hannibal är en sådan. Och försök se bortom skavankerna och se en mycket bra film av en mycket bra regissör.

Fred

söndag, april 01, 2007

Rabiat idiot

Läs och håna dåren på valfria forum, bloggar och bland vänner och bekanta:

http://aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,1035211,00.html