torsdag, april 19, 2007

Jag hatar att säga det...

... men... "VAD VAR DET JAG SA?!".

http://www.expressen.se/nyheter/1.644247

Moralhororna attackerar igen. Man önskar att sydkoreanen vänt pistolen mot dom istället för sig själv.

onsdag, april 18, 2007

Recension: Sodom and Gomorrah (1962)


Måhända att Sodom and Gomorrah är enkel exploitation av den värsta sorten (dvs den sorten som inte riktigt vågar gå helt ut och samtidigt vill vara så mycket), men den är förbaskat underhållande. För det kan inte bli helt tråkigt när man filmatiserar en sån fin saga.

Legenden säger att Robert Aldrich blev sjuk och egentligen bara regisserade en liten del av den färdiga produkten. Istället blev det den blivande mästaren Sergio Leone som regisserade det mesta. Officiellt arbetade han som second unit-regissör och frågan är vad som är sant. Något som är tydligt är att inte mycket av Leones stil är synlig, men å andra sidan, det var väl inte direkt någon produktion han hade någon makt över.

Lot, spelad av Stewart Granger (som ser ut som en korsning av en smörsångaren från Las Vegas och en TV-predikant) leder sitt folk, hebreerna, genom trista och torra öknar i jakt på ett nytt land att bosätta sig i. Naturligtvis stöter dom på staden Sodom (Gomorrah nämns hela tiden, men visas aldrig) och får tillstånd att köpa en bit land av den onda lesbiska drottningen Bera. Drottningens ännu ondare bror, Astaroth (utsökt spelad av Stanley Baker) gillar naturligtvis inte detta fåniga samarbete mellans hans eget ärke-perverterade folk och de fridfulla nissarna med blont hår. Så han sätter igång planer för att stoppa allt, men som den onde bror han är, så går allt åt stöpet. Hela tiden.

Ett ofantligt gäng öken-nomader dyker också upp och vill naturligtvis döda de skamlöst trivsamma hebreerna och det hela urartar till ett riktigt fett slag där hebreerna fuskar med hjälp av eldfällor (många brinnande stuntmän här), pilbågsskytte och till slut en damm som brister och spolar bort alla skurkar. Våldsamt, spektakulärt och toppenunderhållning naturligtvis.

Men Lot vill ha mer, och kanske på grund av att han helt enkelt är lättlurad och kåt (han gifter sig med en ex-sodomit) så tillåter han sitt folk att flytta in i Sodom och låter både dem och sig själv korrumperas av rikedomar, frosseri och svaga antydningar till sex. Detta väcker naturligtvis Guds vrede och vips så tas det ut en spektakulär och frigolit-drypande hämnd över den trevliga nöjesstaden.

Det enda jag reagerar på, som den vane epos-tittare jag är, är hur otroligt felcastad Stewart Granger är som Lot. Fanken, John Wayne hade fungerade bätter. Men Grangers vårdade yttre och fromma blick blir bara för mycket, även om det fungerar ganska bra när han blir vildare och faller för Sodoms lockelser.

Det största misstaget är egentligen att filmen inte vågar gå fullt ut i Sodom-scenerna. Det är lite lesbiska antydningar (två kvinnor som dansar tillsammans, lite hålla handen och en kryptisk replik om drottningens ”nya favorit”), lite standard-tortyr och naturligtvis det traditionella att försöka rädda guld och värdesaker innan sig själv när staden exploderar av guds vrede. Men det skulle ha varit mera. Lite erotisk dans med svarta och asiatiska kvinnor räcker inte. Det skulle varit lite helnaket, lite mer tortyr och naturligtvis något så läskigt som manlig homosexualitet. Då hade det blivit toppklass.

Andra delen av filmen, där Granger vimsar runt med sitt gäng i öken är okey Bibel-standard och är snyggt och professionellt. Men det bryter av mot resten och man vill bara ha mer Sodom för pengarna.

Men allt bli genast bättre när action- och katastrofscener sätter in. Regisserat med mycket guts och ett jävla drag så bjuds det på våld i mängder, brinnande människor, pilträffar, häststunts, svärd- och käppslagsmål samt givetvis den fenomenala avslutningen där gud förstör Sodom med hjälp av starka vindar, eld och jordbävning. Stort, fläskigt och mycket frigolit, men liksom tidigare nämnda War Gods of Babylon, riktigt välgjort och inte allt för snuttifierat. Vi får se hur folk lider, skriker och krossas av kulisserna. Så ska det vara i exploitation-landet.

Intressant nog, och jag är inte den första som påpekar det, så känner man mer för Sodomiterna än för de minst sagt fanatiska hebreerna. Sodomiterna kanske har lite dålig smak när det gäller tortyr som underhållning, men dom verkar mer klartänkta och har mer självdistans än de religiösa nötterna i dalen intill och det är med sorg man ser all dem förgås bara för att Lot bad om det i sin cell. Lot är rent utsagt otrevlig och man får inga sympatier för varken honom eller hans skäggiga vänner. Istället ligger respekterna hos de glada människorna som idkar promisköst sex (tyvärr utan för bild… inte överhuvudtaget ens i manuset) och äter god mat till god musik.

Som fan av bibel- och epos-exploitation så måste man se denna och den finns i en fin utgåva från Tyskland, ihopsatt av två existerande kopior – en riktigt bra och en ganska kass. Men bara att någon har haft hjärtat att försöka sätta samman den mest kompletta Sodom and Gomorrah förtjänar respekt.

Fred

Massaker

Och vi vet vad idioterna kommer att skylla på. Cho Seung-Hui tittade på en våldsam film. Eller han spelade counterstrike på fritiden. Eller kanske till och med lyssnade på "våldsam" musik.

Vi vet att dom kommer att hävda det.

Det är bara synd att idioterna inte förstår att det ligger andra orsaker bakom. En problematiskt barndom, psykiska problem, press, depression, ett samhälle som ställer orimliga krav. Men sånt kommer att gå förlorat i debatten.

Det kan bli farligt för oss censur-motståndare nu när det fortfarande är en fet, äcklig republikansk regering.