lördag, maj 26, 2007

Att kyssas

Jag surfade omkring på YouTube, kanske just nu det lättaste stället att fastna på (förutom möjligtvis IMDB för en filmnörd som mig). Söker jag på något så finns det garanterat något jag vill ha. Idag tittade jag på trailers för t ex Atlantis Interceptors, Blazing Magnums och lite allmänna snutfilmer från sjuttiotalet. Sedan, av någon anledning så såg jag en (ganska usel) klippsamling av gay-kyssar på film. Nu var det inte så roligt tyvärr, då det var lite småtrista paparazzi-bilder på kyssande kändisar och en och annan stillbild från filmer och tv-serier.

Men det var vackert, och för en person som inte själv har speciellt hög självaktning så inser jag att detta är det vackraste som finns. Två män (sorry flator, jag fokuserar bara på män :)) som visar sån vacker kärlek och ömhet mot varandra är oemotståndligt. Jag blev varm i kropp, log ordentlig och insåg att det var flera månader sedan jag fick kyssas senast. Med Tony i New York givetvis. Så jag längtar.

Enligt mig så är män givetvis vackrare än kvinnor. Inte ALLA män givetvis, men generellt... speciellt såna som jag tycker är attraktiva. De har oftast rakare, mer symetriska linjer och vackrare ögon, snyggare armar och stiligare ben. "I like my boobs flat and square", jag lätt roat brukar säga ibland. En mans bröstkorg är extremt sexig.

Så det är mycket som spelar in i den där kyssen. Men bara att två människor, som enligt kultur och tradition ska vara hårda, känslokalla och "manliga", kysser varandra, det finner jag väldigt, väldigt vackert.

Vill också tipsa om denna väldigt charmiga och intelligenta kortfilm/reklamfilm för säkert gay-sex. Fransk givetvis.

http://www.shermix.com/video.php?id=436#

Camp Slaughter trailern

Såg att trailern för Camp Slaughter ligger på YouTube... kanske borde se om den snart igen... var ett tag sedan nu.

http://www.youtube.com/watch?v=DenxYbRlVkk

Det är skönt när demonstranter är rakt på sak. Min stil helt enkelt. Åt helvete med SD!

Recension: Wake of death


Jag ska var ärlig. I många år så hatade jag Jean-Claude Van Dammes filmer och förstod bara inte underhållningsvärdet i dom. Ibland kunde jag hålla med om att dom var ganska underhållande eller t o m riktigt bra, till exempel Hard Target, men för det mesta så var det bara machofierad klyschdynga.

Men nu är jag 29 år och anser mig ha blivit äldre och mognare. Jag har en stadig partner och har haft flera för det, egen lägenhet, blivit en någorlunda respekterad indie-filmskapare, äger en ond katt som bara uttnyttjar mig och ett jobb som fungerar men som inte direkt är toppen. Allt har med att bli vuxen. Samma sak gäller det med kärleken till Van Damme. För under dom senaste åren så har jag börjat gilla karln. Och det skäms jag inte för. Iofs, en del är ren skit som knappt är underhållande, Derailed till exempel. Och The Order. Universal Soldier 2. Men sedan finns det dom där som var riktigt kul för att dom inte tog sig själv på stort allvar och bara levererade tokaction, Knock Off och Double Team tänker jag på.

Men nånstans där mitt i smeten så började nåt hända. Van Damme var inte den största stjärnan på himlen längre och det blev mer tydligt att det blev mer och mer direkt-till-video för vår kära muskeltjur. Men plötsligt så damp det ner nån bra roll. Maximum Risk för exempel. Snyggt och rå kombination mellan euroaction och Hong Kong-spektakel i regi av den alltid trevlige Ringo Lam. Trots den fula frillan så visade Van Damme musklerna i hjärnan och själen också, förutom snygga sparkar. Så fanns det hopp för karln ändå? Svaret är ja.

Replicant är kanske inte världens största mästerverk, men ändå bättre än många av hans stora Hollywood-rullar. Det främsta överraskningen var att Van Damme valde roller som var mindre smickrande för honom själv som macho-kickboxer-mega-super-stjärna. Han skötte sig riktigt bra. Och vi kan se hur något hade tänts där inne i hans ögon. Jag tyckte han var en bra skådis, och det deklarerade jag högt och tydligt för massan runt omkring. Folk skrattade åt mig. Dömde ut mig. Men så kom ett till bevis, In Hell. En riktigt rå och sadistisk fängelsefilm, men udda humor och en Van Damme som var totalt olik sig. Inte var det bara hans mest intressanta fighting på många år, det var också hans bästa skådspelarinsats. Slagsmålen var korta och brutala, blodiga och benknäckande. Inte det minsta romantiskt eller roligt. Jag sa till mig själv ”Va fan! Vad har Van Damme som inte Dolph Lundgren eller Steven Seagal har?”. Missförstå mig rätt, jag älskar ju Dolph och Steven, men Van Damme var den enda som hade utvecklats riktigt avancerat när det gäller det emotionella. Vad hade hänt?

Sen kom då Wake of death. Framsidan ser ut som en vanlig standard-action-filmad-i-bulgarien-actionrulle. Van Damme har två pickadoller och en sportbil kör med ful motionblur lagd över sig. Inga överraskningar direkt. Jag hade sett trailern förut och kände att det var nåt annorlunda. Det är svårt att klippa en annorlunda Van Damme-film och få den att se ut som allt annat han gjort innan. Jag sökte lite på nätet, läste recensioner, och till min förvåning så var det fler personer där ute som var förvånade. Dom gillade den. Verkligen. På riktigt.

Van Damme spelar en medelålders säkerhetsman, Ben Archer, med fårat trött ansikten och kort snaggat hår. Han har en medelålders fru och en liten son som han älskar. Men han vill sluta jobbet. Har tröttnat på våldet, knarket, människorna. Så han säger upp sig. Hans fru, spelad av den utmärkta Lisa King, är socialarbetare med specialitet på flyktingar. Under en räd mot en båt så finner man runt hundra kinesiska flyktingar, eller snarare slavar. Hon fattar tycke för en liten flicka, Kim, och får till slut ta med sig henne hem, bara tills nästa dag, så att hon ska få lite trygghet. Men vad vi vet, åskådarna, är att Kim är dotter till den fruktande psykopaten, knarksmugglaren och mördaren Sun Quan (spelad av Simon Yam). Han har just mördat hennes mamma och nu vill han ha tillbaka sin dotter.

Sun Quan försöker hitta Kim genom korrumperade snutar och mitt i allt så skär han halsen av Bens fru och sedan är jakten igång. Ben vill ha hämnd, och tar hjälp av sin vän Max, en äldre man i rullstol, och hans lika gamla ”vän” (om dom är ett par/vänner/partners/kollegor är väldigt luddigt), samt en yngre man som han kallar för ”bror”, men det är oklart huruvida det är i symboliskt syfte eller om han verkligen är bror. Ben startar en väldigt blodig och obehaglig hämnd på Sun Quans män och alla andra som var inblandade i mordet på sin fru, och samtidigt är Sun på jakt efter honom, eftersom han vill ha sin dotter…

Wow! Jag blev verkligen chockad över den här filmen! Jag är en speciell kille. Ser jag på en film som är riktigt bra så måste jag bara pausa den hela tiden och göra nåt annat. Laga mat. Surfa på nätet. Ringa till nån kompis. Och därmellan fortsätta se. Allt för att jag ska kunna njuta av filmen en första gång så länge som möjligt. I detta fallet tog det runt fem timmar att se den, och det är ett gott betyg. Så det tog lång tid, inte för att den var tråkig, utan för att det antagligen är den bästa filmen som Van Damme har gjort och troligen den bästa moderna hämnar-rullen som gjorts. Och den bästa actionfilmen jag sett i år.

Stora ord. Jag inser att jag hypar upp den för er. Så se den med låga förväntningar. Men jag står vid mitt ord, det är en utmärkt film. Verkligen. Det bästa filmen, om man ser på actionscenerna, är att inget är roligt eller tramsigt. Fighterna är brutala och korta, blodiga och gör förbaskat ont. Folk dör och det känns jobbigt eftersom människor lider. Och efter varje raseri från Van Damme så blir han deppad, sorgsen, förstörd. Utan att det blir klyshigt. Och sedan är raseriet där igen. Ett raseri där bara Van Damme ser blod och inget annat.

Men det är snygg action också. Läckra sparkar, snygg motorcross-jakt genom ett köpcentrum, fin biljakt, bra explosioner, blodiga shoot-outs, brutala slag och antagligen den mest twistade och perversa tortyrscen jag sett på länge. En man fasttejpad vid en stol. Två äldre franska män med en stor jävla borr. Och dom är ”the good guys”.

Om Gaspar Noé eller Michael Haneke hade fått regissera en Van Damme-film, så är detta bra nära.

Musiken är väldigt snygg och passande. Under dom mer känslomässiga scenerna så är det en Ennio Morricone-inspirerad musik (ej av hans western-filmer) som smäktar på i bakgrunden och är riktigt vacker. Annars är det mer drum n’ bass jazziga sånger och en del elektroniskt. Jag vill gärna äga soundtracket.

Den visuella stilen på filmen är väldigt mörk och med höga kontraster. Det är mer handhålld kamera än steadycam, vilket jag personligen föredrar. Färgtonerna är mer åt det stiliserade ”realistiska”, väldigt råa och detaljerade. Troligen så användes inte många kulissbyggen, utan det mesta tror jag är inspelat på location.

Jag hypar den här filmen som fan. Men det är för att jag faktiskt är så imponerad. Van Damme är riktigt bra som skådis och med honom och dom andra skådisarnas insatser så håller sig den här i nivå med större ”erkända” filmer. Det finns givetvis svaga saker med filmen. Dels så är storyn lite rörig och karaktärer dyker upp och försvinner väldigt hastigt. Som om man klippt bort lite sidohandling och karaktärsutveckling. Sånt kan ofta löna sig i genrefilm, men här hade nog filmen blivit mycket bättre om den hade fått vara lite längre. Sedan är ju som vanligt asiaterna riktigt elaka, sadistiska, sexgalna och allmänt sjuka i huvudet. En vanlig klyscha. Men å andra sidan så gör dom det bra. Simon Yam är toppen som stenhård och väldigt känslokall pappa/mördare som bara vill ha tillbaka sin bortsprungna dotter. Hans insats gör att helheten på filmen blir ännu starkare.

Så här är ett par visdomsord till Oliver Stone, Gaspar Noé, Johnnie To och andra intressanta och provocerande regissörer: hyr in Van Damme. Fånga honom nu när han är så jävla bra. Ge han bra repliker och bra regi. Van Damme har aldrig fungerat som en traditionell actionhjälte. Han kan sparkas och har en über-kropp, men onliners och fånfilmer verkar han aldrig ha trivs med. Han behöver en seriös grund, det är lösningen på hur man ska få Van Damme att bli riktigt bra. Dessutom ser han överlag bra mycket intressantare ut nu, med fårat ansikte och fårad själ. Van Damme kan agera.

Det är något som Dolph och Steven aldrig kan göra på samma sätt.

Fred

fredag, maj 25, 2007

Recension: Kerd Ma Lui 3

Pannas debutfilm är som sagt var Kerd Ma Lui från 1979. Sedan gjorde han en nyinspelning av den för några år sedan som är helt vansinnig. Men han gjorde också åtminstone två uppföljare till orginalfilmen, detta är Kerd Ma Lui 3. Av axelvaddar och stulen musik att döma så är denna troligen från mitten av åttiotalet, kanske lite senare, och börjar svagt…men fortsätter väldigt starkt.

De tidigare filmerna hade handlingar som var enkla att följa utan text, men här är det så många karaktärer som springer runt, på och i varandra att det faktiskt är omöjligt. Troligen är det två poliser eller privatdetektiver som letar efter försvunnet barn (dom har nämligen en bild på en bäbis som dom tittar på med jämna mellanrum). Dom träffar på en tokig keps-kille med snickarbyxor som blir deras hjälpreda och guide i staden dom kommit till. Samtdigt så är det några nördiga killar som råkar i problem med stans maffia, där Panna Rittikrai är väldigt cool och hård som maffialedaren i vit bomullskostym och med elaka ögonbryn. Någonstans här så dyker det upp två… scouter kanske? Svårt att säga. Kan vara någon form av skoluniform också. En av dom, flickan, verkar vara samma som bäbisen på fotot.

På nåt sätt så brakar alla samman och det hela slutar i en fantastiskt slutfight.

Usch vad svårt det är att skriva något om en film man inte förstår, men det visuella – stuntsen och fighterna var i alla fall väldigt imponerande. Första fighten är enkel och utspelar sig i någon betongbyggnad. Den är liksom dom andra i filmen blodig och det används mycket slow-mo för att verkligen visa att folk bli träffade på ställen där en normal stuntman aldrig skulle vilja bli träffad. Snyggt, men inget unikt alltså.

Lite senare så blir en av nörd-killarna jagad av ett gäng, kanske maffian… eller så är det ett annat gäng. Lite svårt att hänga med. Och här har vi en lustig grej… i vilken annan film har vi sett en av hjältarna bli jagad av ett gäng genom trånga gränder och tvingas hoppa över, under och genom olika föremål, samt ibland stanna och bara stunta sig bort från förföljarna rent allmänt? Jepp, Ong-Bak, samma film som Panna gjort actionkoreografin till. Här har vi faktiskt i stort sett samma scen, fast med mindre budget och inte lika vansinnig. Han hoppar över en vagn, över en eld och genom hålet på en stege som bärs över vägen. Men det är exakt samma scen. Underhållande.

Någonstans därmellan så får vi även lyssna till hela Michael Jacksons Beat it (heter den väl?) samtidigt som en annan snubbe övar dans och fighting till den. Helt obegripligt, men väldigt imponerande fysisk insats av killen. Funderar nästan på att lägga ut den åp youtube för att låta folk få se denna bisarra scen.

Sedan har vi då slutscenen. Först och främst. Den är nitton minuter lång och det är stort sett oavbruten fighting. Tänk er Jackie Chan i högform, fast dubbelt så mycket stunts och enormt blodigt. Folk som sprutar blod ur munnen när dom snurrar runt i luften eller killar som får ansikten sönderslaget av plankor? Folk som flyger genom väggar, in i en annan vägg där det tar tvärstopp och sedan två meter ner rakt ner i marken med huvudet först. Massor av klipp där folk flyger in i väldigt hårda delar av byggnaden (troligen en trä-fabrik)… och det tar aldrig slut. Tempot blir bara värre och värre, stuntens våldsammare och våldsammare och blodet bara sprutar mer och mer. Panna är i stort sett oövervinnerlig och spöar egentligen alla som dyker upp. Hans två hantlangare med rakade huvuden och massiva ögonbryn rensar upp en hel del dom också, tills dom till slut blir besegrade.

Innan filmen sätter igång så presenterar Panna sitt team och sina skådisar, och det bekräftar bara min känsla av att dessa människor är som en stor familj. Alla är med, ibland i större eller mindre roller, det är ganska easy-going och stundtals lite improviserat. I feltagningarna som är med i eftertexterna på flera av hans filmer så verkar det vara väldigt avslappnat och Panna visar även där vilken komisk begåvning han är. Mycket leenden, precis som det ska vara när ”familjen” gör actionfilm i Thailand :)

Fred

Recension: Plook Mun Kuen Ma Kah

Wow! Fan i helvetes jävla skit vad bra. Ursäkta svordomarna, men ibland får man kåtslag av actionfilm och Plook Mun Kuen Ma Kah är precis sån film som jag älskar. Jag har ingen aning om när den är gjord, men på nåt sätt så slår den ut väldigt många av mina HK-favoriter på actionfronten. Iofs har den en väldigt låg budget och en väldigt tunn handling - mycket värre än många Hong Kong-rullar, men den är så vansinnigt våldsam att det bara är att buga och bocka för underhållningen.

Jag är lite osäker på handlingen, men det verkar som om en karl har gjort något brottslig i en by och blir spöad och förnedrad. Han rymmer och försvinner ut i den djupa thailändska djungeln. Fem år senare... eller kanske fem veckor eller månader, så börjar plötsligt byn terroriseras av en till synes odödlig man. En zombie alltså. Fast med enorma kampsports-krafter. Givetvis är han spelad av Panna Rittikrai.

Ett gäng utomstående bestämmer sig av någon anledning för att bege sig ut till byn, genom djungeln givetvis, och kanske hjälpa byborna. Antingen det eller så är dom ute på något annat uppdrag. I alla fall så råkar dom givetvis om hr zombie och sedan så är det nästan 90 minuter action. Filmens första fight är ganska enkel. Rittikrai mot fem-sex killar som han brutalt spöar. Folk får kickar i huvudet, flyger och slår sig och det blöds en massa. En stund senare så sker det en enormt lång fighting- och jaktscen där Rittikrai jagar en stackare genom djungel-terrängen, med små avbrott för våldsamma stunts där dom faller och slår sig och fightas så blodigt dom bara kan. Sedan så är det i stort sett bara fighting. Det är en snygg nunchaku-fight som sedan övergår i en sekvens där Rittikrai gör snake-stilen mot en kille. Väldigt snyggt. Som Bruce Lee korsat med Jackie Chan.

Till slut så kommer i alla fall teamet fram till byn, rådslår lite och de flesta byborna verkar lämna husen och det är bara att invänta zombien som kommer för den slutgiltiga fighten. Därmellan så visar sig mannen från början, som har blivit en mäktig magiker och använder sin svarta magi för att styra Rittikrais kropp. Han kan även slunga "laser" (ser ut som det) på sina fiender och skratta vansinnigt, precis som en superskurk ska. Sedan dyker Rittikrai upp. I toppform.

Byn är fylld av traditionella thailändska hus som står på ben och det finns mycket utrymme för saker att slå sig på, falla rakt igenom, bli spetsade på osv osv. Vilket naturligtvis sker i en fight som verkar pågå i säkert 15-20 minuter. Rittikrai visar sin makt genom att fightast med så många som möjligt samtidigt och det är riktigt vågade stunts, folk slår sig till synes fördärvade på olika föremål och fighterna ser riktigt äkta ut. Det vill säga, ingen halvmeter ifrån kroppen när slagen kommer, utan rakt på. Man tror sig ha dödat honom och man slappnar av i ungefär en minut, sedan dyker karln upp igen och misshandlar våra hjältar så grovt att till och med jag vred mig i soffan. Har aldrig sett på maken på stunts, speciellt i en såpass gammal film.

Det fightas lite till, hjältarna gör det dom ska - med hjälp av vit magi, och det hela avslutas med att Rittikrai återuppstår ännu en gång och börjar... dansa och le med skådisarna... för då börjar det feltagningar och skojiga klipp från inspelningen istället :) Slut.

Detta är sensationellt. Kanske inte något för dom som kräver mer slipade filmer rent tekniskt, men för mig som älskar bra kampsport så var detta betydligt bättre än väntat. Faktum är att den nog har åkt upp på nån form av topplista över mina asiatiska kamp-favoriter. Rittikrai har ett utmärkt öga för action och det skadar inte att han själv är otäckt snabb och vig. Ibland så fattar man inte vad det är som pågår eftersom han är så jävla tok-bra på att hoppa omkring och fightas, oftast i ett enda klipp, helbild utan något fusk.

Jag kan slå vad om att när dvd-bolagen där ute börjar leta efter nya rullar att ge ut så kommer dom att gräva upp en helt okey print av den här filmen och ge ut den på dvd. För det förtjänar den verkligen.

Jag är kär.

Fred

torsdag, maj 24, 2007

Man kan bara skratta...

...över hysterin. Ja, naturligtvis vattenattacken. En nyhet skapad av skvallerpressen och det enda den är allvarlig för att tokstollarna på SÄPO som misslyckades i sitt jobb. Sänd skiten.

Ännu roligare är hur alla måste uttala sig om hur hemskt det är. I en kvällstidning så läser jag rubriken/citatet "Tänk om hon hade haft ett vapen?". Vem som säger nåt så dumt orkar jag inte ens engagera mig i, men det känns som om man lägger kraften på fel ställe.

Men å andra sidan, Sverige är ett land bebott av idioter också.

onsdag, maj 23, 2007

Kasta vatten på Reichführern

Ja, det är vi många som vill ibland, men då någon faktiskt lyckas - dock med vanligt vatten - så väljer pajasarna på SÄPO att anmäla TV-reportern som sprutade vatten på fanskapet. Varför? Det var ju SÄPO-mupparna som muppade sig riktigt mupp-rejält. Dom misslyckades att skydda statsministern och dom ska bara tacka gudarna för att något fånigt litet TV-team lyckades spruta vatten på högerspöket.

Det visar bara att dom misslyckades med sitt jobb. Eller vänta, det är ju därför dom är rädda nu och anmäler detta fantastiska påhitt. För den bevisar bara att SÄPO suger jävligt hårt och är rädda för att folk ska börja ifrågasätta deras jobb. Som dom skötte uselt.

Nästa gången sker det på riktigt, och då... då visar det bara att Sverige är en liten bananrepublik med världens sämsta säkerhetspolis.

Mer vattensprutande på politikerna! Way to go!

Heinrich Himmler

Idag får vi fira lite extra! Heinrich Himmler, den dumme fan (som säkert någon kommer att försvara snart), tog livet av sig i brittisk fångenskap! :D Han var den som utvecklade den nazistiska förföljelsen av homosexuella.

Det främsta motivet för att bli av med "bördan" av två miljoner homosexuella i landet var att dessa inte producerade barn. Men också att homosexuell kärlek avmaskuliniserade samhället (sagt 14 maj 1928).

Det är fortfarande osäkert om hur många homosexuella som blev mördade, men det kan ha varit allt från 10000 till 600000 personer.

Så idag är det stora dagen att fira att ett riktigt mega-svin tog livet av sig, bitter och ensam, äcklig och smutsig. Hade varit roligare om han blivit avrättat kanske, för förnedringens skull, men va fan... huvudsaken världen slapp honom.

tisdag, maj 22, 2007

Brigitte Bardodiot

Skrynklig fläskval.

Brigitte Bardot, talang inte-så-extra-ordinär, är en av dessa människor som inte är speciellt intresserad av. Hon var värdelös som skådespelerska och värdelös som människa (eller fortfarande är tyvärr, om hon inte - vilket vi hoppas - dör snart).

Jag blev involverad i en debatt en gång på en amerikansk sida där en av dessa lättlurade människor var så imponerad över Bardots kamp för djurens rätt. Hon skulle visst komma till Kanada och han tyckte det var skandal att kanadensiska myndigheter inte var speciellt intresserade av henne. Varför det då? För att hon försvarar djurens rätt? Att hon är en kass skådespelerska? Eller för att hon är det närmsta en nazi-bitch vi kan komma idag?

Det sista givetvis. Så jag påpekade för dumjäveln att är det okey att stödja en människa som gör en god sak, men allt övrigt hon gör är på gränsen till ren ondskefull dumhet? Bruden är inte direkt smart direkt. Hon är öppet fascistisk och är en stark motståndare till invandring och muslimer (dessa muslimer... borde inte folk ha samma agg till kristendomen som har delar som också är väldigt aggressiva?) samt till och med rejält homofobisk och, ja.... så nära en klassisk böghatare som man kan bli.

Är det då okey att stödja hennes fåniga djurarbete? Nej, givetvis inte. Det tyckte inte heller kanadensiska myndigheter och ignorerade slynan totalt. Hon är inte mycket bättre än vår favorit för tillfället, den tack och lov döde idioten Jerry Fallwell. Om jag får dra en utsliten liknelse "Är det okey att tycka Hitler-pedofilen var en okey människa för att han var en stor djurvän och dessutom hade väldigt god hand om barn?". Nej givetvis inte. Det vet varenda korkad jävel.

Men Bardot. Hon blir slickad av korkade miljöaktivister som knappt vet vad hon egentligen står för. Det är bara att läsa på. Läs hennes bok... den är minst sagt intressant... ;)

Jerry 2

Intressant artikel, tack till Calle för tipset.

http://sydsvenskan.se/kultur/bokrecensioner/article239914.ece

När den kristne predikanten Jerry Falwell dog nyligen fylldes de amerikanska medierna snabbt med hövliga kommentarer om den avlidnes livsgärning. Det var mestadels skitprat. Falwell var en intolerant, böghatande, antisemitisk demagog som byggde sig en karriär genom att sprida hat och oförsonliga fördömanden omkring sig.

En som inte höll sig till mallen var dock Christopher Hitchens som i egenskap av författare till boken ”God is not great” bjöds in till CNN för att kommentera Falwells bortgång. Lätt sluddrande men knivskarp i tanken tog Hitchens tillfället i akt och talade i tio explosiva minuter om vem Falwell verkligen varit. Dagen efter bjöds Hitchens in till Fox News för att ställas till svars för sin respektlöshet. Man talar inte illa om de döda, förklarade de moraliskt upprörda programledarna. ”Jo, det gör man visst”, sa Hitchens. Om de döda så förtjänat.

Humla

Såg just en humla utanför fönstret. Den försökte ta sig in, men tji fick den. Sött djur. Utan tvekan den enda kramgoa insekten som finns. Problemet är bara att den är en insekt och inte nåt djur jag tycker om. Men gullig.

på nya äventyr

Jag kom till Östersund 1992. Eller var det 1991. Det var ett par mindre positiva år. Tidningarna förföljde min mor och hennes make och svalde vissa missbrukares ord med hull och hår. Givetvis tystnade detta när mordhot efter mordhot strömmade in från dessa "fina"människor som bara ville supa sig fulla i parken om dagarna.

Så inte var det några bra år. Vi bosatte oss i trevliga Torvalla, somdå hade ett dåligt rykte av Svensson-rasisterna i stan. Ni vet, såna som säger "Jag är inte rasist, men...". Vi trivdes bra, även om köketvar lite för litet. Det var underbara miljöer att cykla i och än idag tycker jag det är trevligt att besöka Torvalla.

Jag satte igång att trolla, filma, skriva, debattera, jobba, varaarbetslös... jobba igen. Sedan har det gått runt 15 år och nu sitter man här som trettioåring med tårar i ögonen och går igenom allt. Tonvis med tidningsurklipp. En del riktigt pinsamma. En del riktigt bra.

Jag blev kär första gången i Östersund. Jag har slagit folk på käften i Östersund. Jag har varit sjukskriven i Östersund. Jag har skapat film här. Skrivit artiklar. Debatterat. Bråkat. Skrattat. Älskat. Blivit rejält förbannad. Haft flera av mina roligaste stunder. Kramats. Hållit hand. Skiljts åt. Hatat. Försonats. Ibland har jag bara velat ta stryptag på stan och dränka kräket i Storsjön. Men oftast har jag velat omfamna staden. Pussa lite. Känna tryggheten och vänskapen. Jag har gjort polisanmälningar här, efter att veckan innan kritiserat polisen hårt.

Allt är dubbelt. Det finns inget som är hundra procent bra eller dåligt. Det finns givetvis homofober och rasister i Stockholm också, men jag är övertygad om att det finns fler av dom i Östersund. Men ändå... på nåt knasigt sätt så älskar jag den här staden. Jag blir nästan irriterad på mig själv.

Det är panik. På Fredag är det besiktning av lägenheten, och inget är fixat. Massor att dona. Fortfarande massor att packa och slänga. Jag sover på en madrass på golvet. Äter middagen vid en kartong. Har gett bort en stor del av min vhs-samling till vår kvartersloppis. Technon dunkar fram i lägenheten. Den ger mig energi och kraft att tvätta bort tårarna ur ögonen och ta nya tag.

Blir storstadsbo. Som jag är född som och nu får bli igen. Jag ser fram emot det. Trots allt.

Nya äventyr. Sånt är härligt.

Fred

måndag, maj 21, 2007

Bruno Mattei 30:e Juni, 1931 - 21:a Maj, 2007


En av mina personliga favoritregissörer har avlidit. Förra veckan så föll han in i koma och ryktet säger att han avled idag, den 21:a Maj. För mig var han en stor exploitation-inspiration och han kommer att vara saknad.
En man som visste och var ärlig i vad han gjorde och hur han gjorde det, men alltid var där för att leverera trashig underhållning för oftast väldigt små budgetar.
De senaste åren har han varit extremt aktiv och nästan ensamt försvarat den italienska exploitation-himlen med zombies, kannibaler och demoner.
Bruno, du kommer garanterat att vara saknad av många...
Rest in peace.

Jerry och jag

Det är intressant att folk kan reta sig på att jag tycker Jerry Falwell är död. Men jag håller med om att vi är lika, både en aning fysiskt och även på det sättet att vi alltid står för våra åsikter med namn och bild. Vi anonymiserar oss inte, fegar inte ur och försöker inte dölja våra åsikter. Sånt lämnar vi åt Statoil-bönderna, Svensson-rasisterna och anonyma insändarskribenter.

Jag antar att anonym tyckte han/hon var riktigt intelligent när han/hon jämförde mig med Falwell och att vi var lika. Det påminner mig om hur amerikanska kritiker, främst från högerhåll givetvis (där dom riktiga grisarna finns) inte klarar av att kritisera Michael Moore på nåt vettigt sätt utan hänger sig åt att påpeka att han är tjock.

Som en fin t-shirt säger angående dessa påhopp: "Being fat is not an argument" :)

söndag, maj 20, 2007

Falwell Farewell!


Ni har väl inte missat att en genuint ond och äcklig människa äntligen har dött? Jerry Fallwell, mannen som hatade så mycket att han antagligen är skyldig till mycket av det han hatade. Född och död i Lynchburg, Virgina, och tack och lov lär han ruttna bort ur mänsklighetens minne snabbt.


Någon borde dock ha mördat honom lite tidigare. Det var för trist att han fick dö en naturlig död, det gamla äcklet.