fredag, juni 08, 2007

Inget för mycket är för lite för mig

Jag vet inte om ni vet hur det är att ha panikångest. Jag kan få det ibland, men nu för tiden väldigt sällan. I mitt fall så kommer det efter en lång tid av ångest och oro, ilska och osäkerhet. Det är som om det byggs upp en bomb inom mig, en ångestbomb, som sedan imploderar och suger in alla dom känslor jag har till någon form av skakande kresendo. Svårt att andas, ett skyhögt tryck över bröstet - tänk er att någon kastar ett brunnslock på er - och en dödskänsla. Verkligen dödskänsla. Rena Aftonbladet-rubriken.

Senast jag fick det var i höstas nån gång. Trodde jag skulle dö där på en kall gata, bara några hundra meter hemifrån. Men jag klarade mig. Var hemma från jobbet dagen efter och bara gjorde ingenting. Tänkte inte på nåt. Låg i soffan. Lugnade ner mig. Varvade ner.

Har inte planerat att få något liknande, men det känns ibland som om det bara är att skita i allt och återgå till detta kroppens primitiva försvar mot skit och ont. Jag mår bra här i Stockholm, men jag känner mig djupt sårad på grund av att Tony har "försvunnit". Alla som känner mig vet hur känslig jag är. Och seriös. Och det vet Tony också. Men det kanske var det som skrämde bort honom. Att jag ville för mycket.

För mig finns det inte "för mycket" bara. Varken i kreativiteten eller kärlekslivet. Det gäller bara att hitta någon som är lika seriös och ambitiös som en själv. Jag betvivlar inte Tonys seriositet. Men han har nog andra mål med livet.

Men jag kan inte säga att jag egentligen lider. Lyxproblem har jag, på gott och ont. Finns en person som tycker om mig väldigt mycket och som jag tycker om väldigt mycket. Men jag skulle vilja få klarhet i Tony först. Är helt enkelt inte den som är otrogen.

Efter jobbet idag så blir det en öl och 22.28 så kommer Markus, min Östersundskollega ner. Vi börjar filma en dokument i helgen och ska genomföra två intervjuer som ska bli otroligt intressanta. Nästa helg fortsätter vi, så håll tummarna att allt går bra. Om dokumentären kommer det mer detaljerat info om några veckor.

Just ja, ska även kolla på lite locations för en eventuell kortfilm som vi ska spela in senare i år. Så det är mycket nu :)

torsdag, juni 07, 2007

Henom

Fick mig ett gott skratt (eller i alla fall ett brett leende, då att högt skratt skulle skrämma de andra passagerarna) på pendeln till Stockholm i morse. Bläddrade i någon av gratistidningarna (kan det ha varit Metro?) och spanade givetvis in insändarna - och insändarna i gratistidningarna verkar vara befolkade av tokstollar.

Det var någon, jag misstänker faktiskt att det var en kvinna, som hade irriterat sig på att Lars-Åke Wilhelmsson, dvs Babsan, figurerade i ett barnprogram. Var det egentligen lämpligt att en "henom" (så skrev människan faktiskt) deltar i ett program som riktar in sig till en ung publik. På slutet var det en gliring om att det var "okey to be gay"... men nån måtta får det väl vara.

Naturligtvis är det rent stolleri. För det första, för barn är det helt normalt att klä ut sig. För det andra, när det gäller Babsan så handlar det inte om någon fetish eller sexualitet, det handlar om show. Och konsten att imitera kvinnor, komiskt eller seriöst, är en mycket gammal tradition. Och för det tredje är det givetvis fånigt att överlag reta sig på en sån grej. Skratta och ha kul istället för fan :)

Jag tror att personen som skrev insändaren mer ska oroa sig över att t ex Siewert Öholm i polisförhör erkänt att han mer eller mindre gett sexuella erbjudanden till småflickor. Men det är väl inget som insändarskribenten oroar sig för. Det är läskigare med en man i kvinnokläder.

onsdag, juni 06, 2007

kärleken går, kärleken kommer

Det var en sån där gräsligt varm dag. Termometern här på balkongen visade på 43 grader i solen och man fick svett på såna ställen som man inte ens trodde att man kunde svettas på. Jag är ingen stolt nationalist och ignorerade nationaldagen helt, naturligtvis, utan spenderade den på ett möte med Michael och Sandy, och diskuterade en kommande kortfilm.

De senaste veckorna har jag märkt ett större gap mellan mig och Tony. I ett förhållande där två personer är involverade så fungerar det inte om bara den ena personen, dvs jag, anstränger sig för att hålla kärleken vid liv. Tony är en fantastisk person. Snäll och öm, intelligent och omtänksam. Men han kan inte hålla liv i den här relationen tyvärr. Han verkar inte våga säga att vi ska bryta upp. Han bara ignorerar faktumet, mina frågor och förslag, och låtsas dom ingenting. Jag vet inte exakt hur hans taktik är, men att bara ignorera fungerar inte i längden.

Givetvis är jag ledsen, men... va fan. Det är ju jag som kallas "skördetröskan" av en god vän ;) Nåt är på gång, det känns bra och jag ser fram emot den här sommaren.

Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva en mer utförlig text om John Badhams Dracula, men det kommer. Goda nyheter är att det kommer en fet special edition av Mark L. Lesters mästerliga Commando SAMT en fet SE av William Friedkins Crusing - så på dvd-fronten är det strålande tider. Såg även Death Proof igår, vilket jag tyckte var en mycket bra film - även om den hade några dialogscener som gick FÖR långt när det gäller bara... prat. Sköna gore-scener, bra biljakter som tusan och Kurt Russell är jävligt hård.

Ointressant faktum: Jag fick reda på att Povel Ramel hade dött genom... inte tidningar eller tv, utan att någon hade startat en klubb på QX som hetter "Minns Povel Ramel"... Bra eller dåligt?

måndag, juni 04, 2007

Första arbetsdagen

Calle här nere tyckte att det var trevligt med ett varmt och kärleksfullt inlägg, och det har han givetvis rätt i. Ska försöka få till lite fler såna.

Det här är dock bara en bagatell. Första arbetsdagen på nya jobbet, massor att lära in och trött i huvudet som satan. Grillfest då Joao fyller 30 år efteråt, vin och champagne och kött tillagat av en frodig tysk. Livet blir inte bättre.

Såg en vampyrfilm igår som kommer att bli en av mina favoriter, Dracula av John Badham, med Frank "Sängkammarblicken" Langella som den den kåte och ensamme greven. En mer utförlig recension kommer.

G'natt!

söndag, juni 03, 2007

Märsta

Jag bor i Märsta nu. Efter femton år så känns det rent utsagt märkligt. Rummet jag hyr är mitt enda skydd nu. Jag har ingen egen lägenhet och jag har lämnat mitt gamla jobb för att nytt (dock inom samma företag). Min DVD-samling står tryggt inlåst och mina enda ägodelar här är min dator, mina kläder och min portabla DVD-spelare.

När jag annonserade min flytt till Stockholm så kom det här mystiska och totalt ologiska Stockholmshatet upp. Stockholmare är otrevliga. Kalla. Stressade. Ler aldrig. Sura. Stockholm är en farlig stad. Våld. Smuts. Kriminalitet. Mer stress och givetvis sura invånare. Är det avundsjuka? Man kanske själv är så missnöjd med sin lilla småstad att man har inbillat sig dessa illusioner om storstan.

Jag gjorde ett experiment och tittade på Stockholm hur min naiva glada synvinkel. Jag tittar enbart med sånt som människorna på landsbygden helt enkelt inte tror finns: leenden. skratt. kärlek. lugn.

Och vet ni fan? Jag fann massor. Givetvis fanns det stress och trötta ansikten, men procentuellt inte mer än på morgonbussen till industriområdet i Östersund. Folk ler ju för fan. Dom håller handen, pratar med okända människor (det har knappt hänt mig i Östersund faktiskt), skrattar och promenerar lugnt genom staden.

Jag älskar det där. Jag gillar inte heller stress, men jag älskar kärleken i storstaden. Husen, trafiken, affärerna, människorna (jag har aldrig tröttnat på att titta på intressanta ansikten) och den harmoni som man ser om man faktiskt vill inse att klyschorna om Stockholm inte stämmer.

I lördags åt jag och en trevlig person en glass i Kungsträdgården. En fet Tommy Körberg gick förbi, Pekka Heino med make (tror jag) vandrade i solen, asiatiska turister, barnfamiljer, ensamma öldrickande strövare. Vi vandrade bort förbi Grand Hotel, över mot holmen där Moderna håller till. Solen sänkte sig sakta ner över stan. Folk var lyckliga och avslappnade.
Även jag. Det känns som om jag är hemma.