fredag, juni 15, 2007

Splatter á svenskt fyrtiotal!

Det är otroligt hur tiden egentligen står till. Nån gång där i mitten av fyrtiotalet så bestämde sig Rune Hagberg för att göra en långfilm, och den skulle ha en grafisk halsavskurning (heter det så?). Så som dom glada tjugoåringar dom var så löste dom det på så sätt:

1. Rolf Maurin köpte en grishals och en lavemangspruta.

2. Man rakade grishalsen.

3. Förde in en förpackning med blod innanför.

4. Sedan skar Rune upp halsen med en rakkniv samtidigt som man också pumpade ut blodet med lavemangsprutan.

Dessutom, eftersom det blödde så mycket, så satte man en glasskiva för kameran så att blodet kunde spruta direkt in i kameran. Splatter i svensk indie-film från fyrtiotalet. Kan det bli coolare?

Tyvärr, som vanligt, så lekte den svenska censuren förmyndare och klippte sonika bort scenen (+ lite till smått och gott) och endast Paris-publiken fick se hur det såg ut. Men jag har sett scenen och det se bra ut.

Fan, det är som oss själva... fast sextio år tillbaka i tiden.

Kerd Ma Lui (1986)


1986 (eller 1978… eller 1982… vet vet?) så hade Panna Rittikrai, en ung filmfanatiker från Thailands fattiga delar, fått nog. Han älskade Jackie Chan och Bruce Lee, och nu ville ha själv göra film. Så han investerade i en enkel filmkamera och tillkallade lokala talanger framför och bakom kameran. Hans eget stuntteam skulle givetvis genomföra alla tuffa stunts och Panna själv stod för huvudrollen och de största fightingscenerna.

Resultatet blev microbudget-trash-klassiker Kerd Ma Lui, eller Born to fight som den blivit känd som, främst genom den ”remake” som gjordes 2004. Panna spelar själv huvudrollen som snuten som ska börja nysta i en stöld- och utpressningshärva. Som vanligt är handlingen ganska luddig, men han slår sig ihop med den obligatoriska (när det gäller asiatisk buskis) Åsa-Nisse-kopian och en brud och sedan så är action-scenerna igång.

Sorry, ni vet hur det blir när jag recenserar Rittikrai-filmer. Handlingen är oftast så tunn att det är svårt att förstå vad som händer. Det är gränsen till abstrakt, men å andra sidan så ser vi inte dessa rullar för handlingen, utan för de vansinniga stunt- och fighting-scenerna. Även om det är långt ifrån lika mycket action som i filmen från 2004, så är det väl utspritt över hela filmen. I en scen så ska en kollega/polischef till Rittikrai testa honom och se om han fortfarande är lika duktig på att slåss som han var förut. Så ett stuntteam, komplett med logotyper på ryggarna, får testa honom en efter en och det blir hårda brutala sparkar, skönt överspeleri och några saftiga aj-vad-det-gör-ont-stunts.

Innan dess så bjuder Rittikrai på en lång sekvens där han bara demonstrerar sina kunskaper i olika former av martial arts.

Lite senare så blir det också en ganska lång jakt med motorcrosscyklar genom den thailändska landsbygden. Ett kort slagsmål ovan på en minibuss hinns också med och på slutet blir det härligt och vansinnigt stunt där Rittikrai krockar med en pickup och flyger all världens väg.

Redan i dessa scener ser man sånt som sedan återanvänds i Ong Bak, Born To Fight 2004 (som bara är en remake i titeln) och även Tom Yum Goong. Grepp och sparkar, fall och olika former av sätt att krossa väggar på. Stunts med fordon och visuella gags.

Rittikrai har här inte förfinat sin regi ännu, vilket inte för förvånande eftersom det är hans första film. Även actionscenerna känns lite hackigare och mindre sammanhängande, och det är tydligt att vissa sekvenser är filmade enbart för att man ville göra något tufft framför kameran, utan att direkt tänka på sammanhanget. Men han kan sitt jobb och det är underbart att se en sådan otrolig fysisk begåvning. Man förstår varför Tony Jaa blivit den han blivit.

Enligt baksidestexten på DVD’n så vandrade Tony ett par mil för att besöka inspelningen och sedan bli lärling åt Rittikrai, och en sak är säker: varken Tony eller Rittikrai är de mesta överhypade. Båda kan fightas, Rittikrai är en mästare på actionkoreografi och båda har gjort moderna klassiker.

Hoppas dom fortsätter i all evighet.

Fred

torsdag, juni 14, 2007

Johnny

Liten experimentell kortfilm som jag gjorde för några år sedan.

http://www.youtube.com/watch?v=qTvf_83eHgQ

Jävligt pretto, men ganska mysig. Musiken är gjord av mig också, givetvis.

Framför kameran är Johnny, och det är taget under inspelningarna av våra tyvärr nedlagda Arne Mattsson-dokumentär.

onsdag, juni 13, 2007

Söt


Vackert monsteröga på en vacker man... tänk att man kan känna sig så fridfull igen. Det var länge sedan. Puss.

Babsan-debatten har faktiskt, till min glädje, fortsatt i Metro. De flesta har naturligtvis sågat stollens ursprungliga insändare, men idag tror jag det var första gången som någon faktiskt påpekade att Babsan inte är transvestit eller transexuell, utan bara en form av dragqueen... om ens det. Jag ser Lars-Åke som en komiker i kvinnokläder, på samma sätt som underbara Dame Edna eller Monty Python-gänget - utan att jämföra humorn.


Förresten, här ovanför så sitter Per Gessle. Det är på Åhléns idag. Men det är också ett extremt bevis på vilken usel mobilkamera jag har. Det skulle lika gärna kunna vara Ragnar Dahlberg, Dag Finn, Stockholms Gaykör eller till och med den där påtända snubben utanför Åhléns, på markplan, som spelar munspel och dansar vilt till en radio som han har tryckt in till örat. Men det är Per Gessle, och han var rynkigare än Keith Richards.

Fula gubbar

Min kära mor ringde mig häromdagen och undrade hur det var i Stockholm. Sedan tillade hon att jag skulle se upp för fula gubbar. Mamma... jag är faktiskt trettio år. Jag är en ful gubbe själv ;)

tisdag, juni 12, 2007

Höll hand med en vacker man

Satt ute på Skeppsholmen, nere vid vattnet.
Höll hand med en vacker man.
Lyssnade på musik, tittade på båtarna som puttrade förbi.

Två ynglingar kommer gående en bit bort.
Arton nitton år.
Dom stannar upp när dom ser oss.
Kanske inte vågar gå förbi när dom själva håller hand.

Jag låter dom se att vi också håller hand.
Lite diskret.
Kliar mig på nästan utan att släppa min käres hand.
Ynglingarna fortsätter gå.

Vi byter respektfulla blickar.
Det ska fan hållas hand på Skeppsholmen.

Det kan ingen jävel hindra.

måndag, juni 11, 2007

Darth Vader, alkis, miffobrud och spottloska.


Det sög så jävla hårt på jobbet idag. Kände mig som en neanderthalare framför en TV-spelskonsoll eller nåt. Typ, vad ska jag göra med den här maskinen? Äta på den? Bara slicka? Eller kasta den i golvet och hoppas att den slutar låta så förfärlig. Så det var ingen höjdardag. Värmen hade dessutom gett mig någon form av utslag på armarna, jag är orakad eftersom jag siktar på en fjortis-goatee och finnen som jag klämde vid läppen har blivit en skönt pestliknande sår som verkligen inte är inbjudande för såna som vill kyssa mig.

Såg Darth Vader idag förresten. Han satt på ett utecafé vid centralstation och glassade i solglasögon, svart kostym och en väska som troligen var fylld av viktiga dokument. Hans affärskompanjon såg minst lika glidig ut. Plötsligt reser han sig upp och börjar svära åt en oförarglig alkisgubbe (dvs av den gamla sorten, som bara dricker öl och är odräglig och som skyr modern narkotika). Uppenbarligen tror Darth Vader att alkisen har skvätt öl på honom medan alkisen hävdar bestämt att han inte gjort det. Sårad går alkisen iväg och sätter sig vid fontänen (som är den riktiga skurken, eftersom vinden blåser dess vatten rakt mot utecaféet. Alkisen kan inte riktigt släppa anklagelserna och han har liksom jag insett att det är fontänen som skvätt och haft sig. Så han reser sig upp och går fram till Darth Vader igen... som ANVÄNDER SIN KRAFT OCH STOPPAR HONOM! Jepp, det är sant. Darth bara håller upp sin hand och alkisen stannar två meter ifrån honom och går inte närmare. Darth fortsätter samtidigt att samtala med sin kollega. Alkisen svär lite åt handen som stoppar honom och går tillbaka till fontänen, men återvänder nån minut senare. Även denna gång så håller Darth upp handen och fortsätter tala med sin vän. Det är verkligen som om han har en kraft som stoppar alkisgubben. Den sistnämnda börjar svära och går och sätter sig igen vid fontänen, men hinner inte mer än att slå sig ner innan tre vakter (varav två civilklädda) rycker tag i honom och drar bort honom mot ett okänt öde.

Och kvar sitter Darth och sippar på sin latte.

En stund senare är det min och Chrilles tur att glida på en uteservering. Så vi sätter oss ner med två "kalla dom vad du vill"-bollar och börjar samtala. Chrille har på sig sina solglasögon eftersom han sitter vänd rakt mot solen. Och detta föranleder mig att ta upp miffobruden. Hon sitter vid bordet bredvid och utan förvarning så säger hon till Chrille "Vill du något?". Chrille sneglar på henne. "Jag såg din blick. Jag kan se hur du tittar även när du har solglasögon på". Jag och Chrille tittar på varandra. Va fan. Miffo? Vi skrattar åt det hela och hon skjuter in "Ja, skratta ni bara". Fattar ingenting. Vad menar hon? Tror hon verkligen att hon är så snygg att Chrille spanar in hennes bröst eller nåt? Chrille fördrar sina bröst "flat and square", om ni förstår vad jag menar. Och gärna med lite manligt hår på. Jag fick nästan lust att hoppa upp och råhångla med Chrille för att bevisa för det där missfostret bredvid oss att intresset för henne från vår sida är minst sagt lika med noll.

Det blev en mysig fortsatt eftermiddag. Vi satt vid vattnet, på en gräsplätt och pratade, mådde bra och all kändes underbart. På vägen hem såg jag en 11-åring som tänkte spotta på den sista vagnen som åkte förbi på spåret, men vinddraget blåste spottet tillbaka i ansiktet. Det var mysigt.

Väl där hemma hade Panna Rittikrais debutfilm, Born to fight (dvs verkligen orginalet, inte hans egen nyinspelning) ramlat ner på dörrmattan.

En perfekt dag.

söndag, juni 10, 2007

Testament 375:-


Förresten, skulle ni låta er upprätta ett testament för den lilla kostnaden av 375:- om ni dels hittade erbjudandet upptejpat på en busskur i Märsta och dels när ni upptäckt att geniet skapat ett nytt ord, helt unikt för sin tjänst, nämligen "tvistigheter"...


Inte jag ;)

Hektiskt Helg


Markus, min kollega har varit nere i Stockholm, och vi har genomfört två fina intervjuer. Först med Rolf Maurin, 87 bast, och fd filmfotograf och charmör. Han var väldigt till åren kommen och ganska dålig, men hade gott minne när det gällde vad vi ville tala om. Både jag och Markus blev förbluffade när han namedroppade samarbetspartners som Dali och Bunuel helt plötsligt, och dimensionen om Rune Hagberg byggs på mer och mer. Vi måste få veta mer.

Idag söndag så besökte vi Lennart Norén på hans åttiofjärde födelsedag. Han hade aldrig sett filmen vi forskar kring, men hade väldigt bra minnen angående Rune och sade mycket bra saker under den timmen som han fick prata - och det var något han gjorde oavbrutet.

Som en bonus så gav han oss en videokassett som Rune spelat in under nittiotalet, gissar vi. Titeln var exakt "Le Clip -ir-" och var en burlesk fransk "musikvideo" där Rune iklädd solglasögon sjunger en sång på franska om helvetet att bli gammal och sjuk, vilket kändes mycket självbiografisk. Han hade även skickat med ett brev, som vanligt skrivet i in medias res, om just Le Clip och en översättning av hans sång. Både roligt och tragiskt.

Satt även tre-fyra timmar på Skrattstock på Långholmen, tillsammans med Anneli, och såg några underbara komiker, och några mindre bra. Men överlag väldigt bra klass. Det tragiska är att den riktigt duktiga Zinat Pirzadeh, iransk kvinnlig standup-komiker behövde ta med sig livvakter vid ett sånt här tillfälle. Så kontroversiellt är det för vissa av hennes landsMÄN att hon är en rolig, elak, fräck och självständig kvinnlig komiker från Iran.

Sedan blev det ett par väldigt dyra drinkar på Fridays, dock väldigt goda, och ett par schysta ciders på Bistro Bohem. Vid två-tiden rumlade två trötta filmare hem till Märsta och kände sig risiga ända fram till Rotebro där Lennart Norén med familj piggade upp oss med mycket vänlighet och kärlek.

En fantastisk helg med andra ord!