lördag, juni 30, 2007

Varulvarnas riksorganisation


Hitta denna lilla insändare som jag skrev för ett bra tag sedan. Den handlar om att Reinfeldt porträtterats som varulv i en satirisk (och jävligt rolig) skämtteckning.


Det är med upprörda känslor som vi varulvar läst de senaste dagarnas rubriker om att vi blivit jämförda vid moderatledaren Fredrik Reinfeldt! Genom en otäck teckning så har det antytts att under den elaka Reinfeldts ansikte skulle dölja sig en vänlig varulv, men vi förnekar detta bestämt.

Vi varulvar kämpar för ett samhälle där vi... eh, alla ska få äta gott och nyttigt, oavsett födan är levande eller frystorkad. Som det nomadfolk vi är så är vi inte intresserade av snabba pengar, dyra kostymer och det överklass-samhälle som Moderaterna eftersträvar. Det är snarare så att vi hellre använder moderater som föda än den arbetsklass som så mycket får lida under det högerspökena har ställt till med. För i ärlighetens namn, en dyr kostym runt den välgödda moderatfödan är betydligt godare i längden än ett par vanliga jeans på en mager arbetarkropp. Lite måste man få unna sig.

Så snälla, förknippa inte moderaterna med oss varulvar. Vi är värda mer respekt än så.

Luke Antrop
Varulvarnas Riksorganisation, Jämtlandsavdelningen
:D

fredag, juni 29, 2007

Vem är denne oranga man?


Jag tänkte köra lite interaktivt tema här. Om det går bra?


Den här gubben rumlade långsamt omkring med sin gå-o-ped i New York, och varför samlas människor runt omkring honom, varför finns det evig glasinramad utställning om honom utanpå huset bakom oss? Vad har han gjort för att förtjäna denna uppmärksamhet?


Gissa på, men inget fusk tack! :)

Jamsi Jamsi

Min älskade bror Jim skickar alltid såna speciella sms som bara vi förstår. Här har ni dagens exempel:


Hej mys! E du ångestkär o retrodyster nykter = FARLIGT supa! + hotet i Crack-o-Hallon-anlaget fr dina fallna päron. Ja har sluta, blir skrattpåse o fuktig ändå!

Gammalt tok-citat från Nationaldemokraterna

Kunde bara inte låta bli att plocka fram det ur gömmorna, tack vare att den utmärkta bloggen antigayretorik hade den i sitt arkiv:

För 50 år sedan, när homosexualitet fortfarande var klassat som en mental sjukdom, så hade en sådan här parad inte varit möjlig i Sverige. Bara tanken hade väckt avsky och hån bland folket. Det är egentligen lika märkligt som att ha en glädjemarsch för människor med Downs syndrom, eller för folk med cancer.
- Robert Almgren, Nationaldemokraternas ungdomsförbund

Som Tor Billgren skriver i samma inlägg: "Varför i helvete skulle människor med Downs syndrom inte kunna gå i glädjemarsch, Almgren?"

Ja, man undrar ju varför dom inte kan det? Men det visar tydligt hur jävla dumma i huvudet ND är - och SD kommer tätt i hälarna.

Jag vill bara vara Fred. Är det ok?


Nu är det dags för stora generaliseringsstunden, vilket inte innebär att någon ska ta åt sig personligen eller att det överhuvudtaget stämmer. Jag ser allt bara från min synvinkel.

Enda sedan jag var barn har jag känt mig annorlunda. Inte för att jag är bög, det är bara en McGuffin i sammanhanget, utan för att jag inte följt spelreglerna om hur en typisk ”heteronormativ bög” ska bete sig. Som barn ansvarar man inte för allt man gör, men senare när man växer upp och utvecklas som människa så ska man vara på ett visst sätt, men jag blev aldrig så.

Jag älskar skräck- och action. På ett sånt sätt att till och med machofierade heteromän tycker jag är konstig. När dom bara slött tittar på explosionerna så engerade jag mig totalt. Analyserar, pratar, diskuterar, forskar, läser på. Jag tilltalas av det makabra och svarta i en skräckfilm, och då kan det vara allt från tjugo- och trettiotalsfilm till de senaste ”trend-skräckisarna” (för att knyta an till ett favoritämne). Jag välkomnar våld och blod, grafiska otäckheter och gärna när det går över gränsen. Det där med att skräckfilm automatiskt blir bättre för att man inte visar något i bild är bara trams. Visa monstret för fan! Visa halshuggningen!

Det är väl en klyscha hos oss ”alternativa bögar”, men givetvis skyr jag den menlösa musik som kallas schlager. Senaste gången jag såg en hel schlagerfestival så var jag barn, eftersom jag anser det vara ett barnprogram. Glitter och glamour intresserar mig inte, om det inte rör sig om medeltida kungar som avrättade sina undersåtar för minsta absurditet, och jag håller mig så långt ifrån klubblivet som möjligt – även om det är alternativa ställen. Det bygger egentligen bara på en enda sak ändå, att visa upp sig och få ett knull för kvällen. Så det är ingen skillnad. En enklare bar går bra. Sitta och snacka över en öl. Men mer än så blir det helt enkelt inte.

En sak som är underlig är hur många bögar verkar känna sig närmare till kvinnor än till män. Själv umgås jag extremt lite med kvinnor. Har ett par väldigt goda kvinnliga vänner, men det beror på att dom är vettiga som människor och inte just kvinnor. I övrigt är det bara män och killar, från nitton till sjuttio bast. Jag trivs i mäns sällskap. Kan inte förklara varför, men så kommer det alltid att vara. Utan att vara macho, så strävar jag inte heller efter att vara ”snygg”. Jag vill bara vara mig själv. Jag vill ha min fåniga skäggväxt, jag vill gå i enormt slitna gympadojor och skita i att stryka mina kläder. Jag vill se våldsam kampsport, lyssna på metal och pretentiös experimentell jazz, öva trolleritrick och se fram emot Rambo 4. På samma sätt som jag faktiskt accepterar dom som lever ett annat liv, har egna värderingar och där också lyckas uppskatta schlager-helvetetet. Det är okey för mig, bara det är okey för er att jag är den jag är och ni inte fnyser åt hur barnslig och omogen jag är.

Allt handlar nog om att jag bara vill vara mig själv. Jag vill inte göra som alla andra. Jag är bög men vill inte ramla in i bög-konventionerna över hur en bög ska bete sig. Jag vill bara vara Fred. Är det ok?

torsdag, juni 28, 2007

Missklang

Pratade med arkivmästare ikväll, över en plastmugg med rött vin på firmafesten. Alla var nog dödströtta, men kämpade på en då för att det skulle vara trevligt och roligt. Själv så övergav jag allt runt nio och tog tåget hem till Märsta.

Men i alla fall. Arkivmästaren sade något klokt, något vettigt formulerat som faktiskt passar in på de flesta konstarterna, musik som film som måleri osv osv.

”Missklang upphör att bli missklang i samma sekund man hittar en väg ut”.

You get my point? Bara för att det låter fult, ser fult ut, konstigt, freaky, osmakligt… så behöver det inte var dåligt, så länge som man hittar sin egen återkoppling. Spelar du falskt på instrumentet – försök ta dig ut så att det passar in på det du spelar. Är filmen din konstig och ojämn, gör den så… logiken förklarar sig själv. I alla fall behöver inte ens du förklara, reda ut eller jämna till. Det sköter sig själv.

Jag älskar missklang. Det är vackert. Och i händerna på något som vet hur man använder missklang så kan det vara ett mästerverk.

onsdag, juni 27, 2007

Khanom

Vill bara citera min egen novell, Khanom:

Det finns inget som heter kärlek vid första ögonkastet. Däremot finns det känslan av ensamhet vid första ögonkastet.

Bara så att ni vet.

I know it sounds lame but its so true

Dreams, Dreams
Of when we had just started things
Dreams of me and you
It seems, It seems
That I can't shake those memories
I wonder if you feel the same way too

The littlest things that take me there
I know it sounds lame but its so true
I know its not right, but it seems unfair
That the things reminding me of you
Sometimes I wish we could just pretend
Even if for only one weekend
So come on, Tell me
Is this the end?


Det händer varje gång efter ett uppbrott, även om det är renodlade psykopater eller om det är genuint snälla människor som Tony. Det finns så små saker som får en att minnas. Nu har jag gått igenom en massa bilder från Thailand och lagt upp i min bilddagbok. Kanske gör jag detsamma med New York också. Grejen är att det är två resor som jag gjorde med mina ex. Eller då var dom givetvis inte mina ex.

Även fast jag inser att det är slut och egentligen inte längtar tillbaka, så kan fantasin spela ett spratt ibland. Man vill veta hur det kunnat gå. Hur hade det gått om jag och Billy fortfarande var tillsammans? Hade det blivit lyckligare, eller hade eländet eskalerat? Jag vill liksom veta, eller i alla fall spekulera.

I know it sounds lame but its so true

Ni behöver inte påpeka det. Riktigt fjantigt. Men sant. Jag tror alla har upplevt det.

Men missförstå mig inte nu. Jag är lycklig. Jag träffar en kille som både är charmig, snygg, intelligent, kreativ och kramgo. Och väldigt snäll, vilket är ett måste. Han vet vad han vill och har sitt eget liv också. Det jobbiga är bara att vara ifrån varandra. Men vi har förstått att man behöver tid för sig själv också. I helgen är det vår helg. Bio, mat, mys och prat. Jag längtar dit.

Citatet? Från Lily Allens Little Things.

Rambo trilogin


First Blood - Här har vi verkligen en unik grej. Jag kan inte hitta några fel på den här filmen. Allt, från manus till skådespeleri, action till musik är så perfekt och så uttänkt att man nästan känner sig missnöjd. Inget att irritera sig på. Inget att klaga på.Men givetvis, det är perfekt. Jag kommer inte ihåg hur boken är jämfört med filmen, men jag kan absolut inte se någon annan än Stallone i huvudrollen. Detta är också åter igen en av dom gånger han bevisar hur bra skådis han är. Scenen på slutet då han bryter samma skär som en kniv i hjärtat. Bland det mest rörande och bästa jag sett.


Rambo: First Blood 2 - Personligen tycker jag den inte har \"det\" som ettan, det där lilla extra, men bjuder på massiv och blodig action med Stallone i fysisk högform. George P. Cosmatos var en av filmvärldens större, men tyvärr mindre kända, actiongenier och trots detta så känns djungelactionen lite väl rutinartad. Tills slutet, då Cosmatos får fylla bilden med feta helikopterstrider, explosioner och tung musik - där lever han upp.Stallone har kvar ilskan och blodtörsten sedan ettan och det finns inte en sekund då han tvekar att döda. Ibland påstår folk att karaktären inte gillar att döda, men det är det han uppenbarligen gör. När en vanlig amerikansk hjälte skulle välja fängelselivet framför ett nytt uppdrag så tackar Rambo ja utan att tänka efter speciellt länge. Det gillar jag.


Rambo 3 - Den dyraste och garanterat den fläskigaste. Budgeten låg visst på rekord-dyra 63 miljoner doller och allt syns i bild. Actionscenerna är vansinnigt spektakulära och stuntsen hisnande. Blodet sprutar, talibanerna är heroiska och Rambo är lagom dyster - men förlorar aldrig sin fantastiska sadism.Läste nånstans att favoriten Russell Mulcahy skulle ha regisserat från början, men hoppade av på grund av "creative differences". Vet inte hur väl det stämmer, men det hade varit intressant att se hans vision. Peter McDonald (och Stallone själv antar jag) lyckas dock exceptionellt bra med filmen och den blir aldrig tråkig och actionscenerna är otroligt välklippta och brutala. Ett mindre mästerverk.

Den gudomliga kampsporten


När jag var ung, på det glada åttiotalet, så var kampsportsfilm farligt. Rabiata tokstollar som Christer Olsson reste runt på Hem och skola-möten och predikade hur farligt det var och hur det förstörde ungdomen genom att se på kampsport – och för den delen också praktisera ”skiten”. Den enda godkända filmen enligt honom var den politiskt korrekta och aptrista (i alla fall när det kommer till fighting) Karate Kid. Den lärde ungdomarna moral och att vänskap… blablabla.

Fuck moralen.

Kan inte säga att jag var speciellt extrem på den fronten. Var överhuvudtaget inte intresserad. Tyckte att västerländska stjärnor som Van Damme, Lundgren och Seagal var töntiga och asiaterna hade jag ingen koll på alls. Tills jag såg Jackie Chan. Det var någon i skolan som tagit med sig en Jackie-rulle och vi lånade en klassrums-teve och kollade. Fan i helvetet. Det var Police Story. Sedan blev det Armour of God. Project A 1 och 2. Twin Dragons. Dragons Forever. First Mission. Twinkle-filmerna. Ja, och en jäkla massa annat. Jag föll direkt för den akrobatiska stilen. Det var inte bara sparkar rakt av, det var kullerbyttor, höga fall, våldsamma vurpor, full contact – dvs inte slag och sparkar där man såg att dom var en halvmeter ifrån. Här kunde man verkligen träffa på riktigt ibland.

Jackie ledde vidare till Jet Li, och speciellt Fist of legend som jag anser vara hans absolut bästa film. Visst är Once upon a time in China bra också, men mitt intresse för wushu har aldrig varit speciellt stort. Jag föredrar mina fighter nere på marken och inte hängandes i någon vajer. Fast iofs, Once upon är väl inte extrem wushu direkt. Finns värre. Till exempel Sammo Hungs Blade of fury, som trots sin genre är löjligt bra. Dramatisk, snygg, våldsam och blodig – och med ett bildspråk som inte är överträffat. Just Sammos filmer var alltid lite råare än Jackies också. Man kan bara nämna elegenta våldsorgier som mästerverket Eastern Condors – en perfekt kombination mellan djungelaction och kung fu, samt den minst sagt fördomsfulla Pantyhose Hero, där Sammo och Alan Tam går undercover som homos för att jaga en seriemördare som mördar just homosexuella. Otroliga fighter och det bjuds på världens otäckaste bilstunt där Sammo blir påkörd. Det knäcker i hela kroppen när man tänker på det. I teorin är Pantyhose Hero en komisk remake av William Friedkins Cruising. Bara det är bisarrt. Andra Sammo-favoriter är Shanghai Express och Pedicab Driver.

Det finns så mycket att välja på när det gäller martial arts och just från Hong Kong är mängden absurt. Jag skulle också kunna nämna Michelle Yeoh, Anita Mui och Maggie Cheung i dom ascoola Heroic Trio-filmerna och även solo-Michelle i underbara Magnificent Warriors och våldsamma In the Line of Duty. Yuen Biao tillhör Hong Kongs bästa fighters och Iceman Cometh visar en del av hans kunskaper, speciellt då han får slåss mot ultracoole Yuen Wah. Donnie Yen ska man inte heller glömma, speciellt i min favoritfilm: Tiger Cage 2, där det finns så mycket fetbrutal fighting att det blir löjligt. Donnie är också en mästare på svärd, och det finns en svärdduell i den som inte går av för hackor. Ren våldspoesi.

Sedan ett par år tillbaka har jag varit helt inne i thailändsk kampsportsfilm, även om den inte är lika förekommande som kinesernas. Korea och Japan har gjort mycket bra film, men eftersom jag själv alltid tänker på renodlade svärds-filmer och ballistic bloodshed (som iofs härstammar från Hong Kong det också, med mästaren John Woo och numera Johnnie To) när det gäller dessa länder, så har det alltid varit thailändarna som levererat det jag vill ha.

Givetvis bidrog Ong-Bak till det. Pracha Pinkaew regisserar Tony Jaa i fantastiskt brutala och spektakulära fightingscener där Panna Rittikrai står som koreograf och medregissör. Tony, som är lika bra som ryktet säger, är inte bara charmig och känslosam som skådis, han kan slåss som en gud och samtidigt signalera äkta kunskap i det han gör. Tillsammans med komikern Mum Jokmok så blir dom de skönaste radarparet sedan Jackie Chans åttiotalsfilmer. Grejen med just Ong-Bak är också att man helt har undvikit vajers, datortrix och annat form av fusk. Det är mycket full contact och killarna (för det är givetvis mest ett mansdominerat yrke, detta med att vara actionskådis) dänger på varandra så nära verkligheten som det går. Men utan att tumma på säkerheten. Det enda Rittikrai snackar om i intervjuer är säkerheten, och jag betvivlar jag inte. Rittikrai själv är en erfaren regissör med tonvis av ultrabilliga actionrullar, oftast med honom själv i huvudrollen. Han är en mycket kunnig och mångsysslande talang som både kan fightas och rama in en actionscen med kameran. Efter tiden för Pechpanna, lågbudgetbolaget som producerade hans debutfilm Born To Fight från 1986 (som tillsammans med de andra i den serien innehåller helt galna stunts och fightingscener) så regisserade han även Born To Fight från 2004, en extremt galen stunt/fighting-film med Dan Chupong och ett gäng äkta thailändska sportstjärnor som kämpar mot ett gäng absurt kalla och sadistiska terrorister i en liten by. Det är i stort sett oavbruten action, och minst lika spektakulär som i Ong-Bak, fast ändå väldigt annorlunda. Dan Chupong är en stabil actionkille och det ska bli kul att se hans andra huvudroll, Dynamite Warrior, som släpps på DVD i sommar.

Tony Jaas andra film, men samma team som Ong-Bak, var den minst lika uppmärksammade Tom Yum Goong (namnet på en räksoppa för övrigt) där Tony måste hitta två kidnappade elefanter samtidigt som han fightas mot jävligt elaka kineser och australiensare. Själv hoppade jag upp och ner i soffan (såg den på Koh Samui först, i mitt ex gamla hus) när fantastiska scener staplades på varandra. Det är för mycket för att nämnas, men capoeira-scenen var jävligt bra och även scenen då Tony bokstavligen knäcker sönder 100 personer, en efter en, måste vara en modern klassiker.

Vad Rittikrai, Jaa och Pinkaew har i bakfick åt oss i fortsättningen vet jag inte, men förhoppningsvis fortsätter dom med samma höga klass. Medan kan vi kolla på tokroliga The Bodyguard med Mum Jokmok eller ännu vansinnigare Mercury Man (som floppade orättvist nog), där en thailändsk spindelman spöar skurkar åt höger och vänster – allt under Panna Rittikrais vakande ögon. Michael B heter en av Pannas stuntmän som vill bli stjärna, och trots att Dead End inte blev av, så dyker han upp i Brave och kanske i fler filmer. Thailändarna är på g och jag hoppas att kinesera lär sig lite av de nya stjärnorna. Jag är hopplöst trött på wushu-filmer och så länge kineserna inte utvecklas på den fronten, så får det bli Thailand.


Christer Olsson reser fortfarande omkring och berättar hur farlig Motorsågsmassakern (den från sjuttiotalet alltså) är och hur otäckt med det är med kampsportfilmer. Det säger väl mer om hans intellektuella utveckling än om oss från den generationen som växte upp med filmerna och trots det blev fridfulla homosexuella medborgare ;)

tisdag, juni 26, 2007

Camp Slaughter


Lite nostalgi! Annons som fanns i tidningarna innan premiären :)

Mer fotografier från Thailand

En del kanske har förstått att jag är fotointresserad. Problemet är bara att jag inte har en egen kamera. Jag har i alla fall lagt till fler bilder från min resa förra året, där mitt motto var att försöka skildra människorna, kulturen och så lite som möjligt av turismen (även om en del sånt smög sig in också) i Thailand. Finns ingen bättre land att fotografera människor. Alla ansikten har sin egen historia att berätta.

http://fredzilla.bilddagboken.se/p/dayview.html?albumid=15034

måndag, juni 25, 2007

"Bojkotta trend-skräcken"

Idag på jobbet satt jag och gjorde tvärtom vad jag brukade göra på kontoret i Östersund, dvs föra in typ en miljard papper in i en miljard kuvert istället för tvärtom. I såna lägen som blir man allt mer rastlös och börjar tänka tillbaka på en massa skit som ligger cachat i minnet. Konstigt nog så är det ”bojkotta trendskräcken”, denna fåniga kalkon-artade drive på svenska skräckfilmsforum som drabbade oss under senare delen av nittiotalet. Vad är då detta? Givetvis var det inget organiserat, bara en desperat nostalgirunkar-rop på hjälp från tröttsamma nostalgiker som hade fått för sig att skräckfilmen var extra alternativ som den gjordes innan 1985. Människor som trodde att skräckfilmen från denna tiden och tidigare inte var kommersiell (som trendskräckisarna Scream och I know what you did last summer t ex). Naturligtvis tyckte jag dom var ordentlig fåniga även när detta skedde, speciellt eftersom de filmer som dom hyllade som extra coola och alternativa var en ren kommersiell skapelse eftersom publiken krävde det – precis som den såkallade trendskräcken dom själva hatade. The Beyond, Fredagen den 13:e, Dawn of the dead, Zombie Flesh-Eaters osv osv var själva trendskräckisar när när dom kom och givetvis även betydligt mer obskyra titlar, giallos och kannibalfilmer. Dom producerades för att det fanns ett behov och att det gick att tjäna pengar på det.

Wes Craven regisserade Scream under en tid då skräckfilmen i stort sett var död på marknaden, men tillsammans med Kevin Williamson så väckte han upp en skräcktrend som fortfarande pågår, så här långt efteråt. Många glömmer också bort att Scream var ovanligt grafisk för sin tid, med allt från krossade huvuden till tarmar som trillar ur magar på levande människor. Men för skräcknördarna så var Scream det mest onda som kunde komma. Den hjälpte ju till att göra skräckfilmen populär igen. Och det gick inte för sig som alternativ-muppig skräck-apa som mer än gärna ville leva med sina filmer i hemlighet, i en unikt utvald skara nördar.

Själv blev jag skitglad av Scream. Det var en skön thriller med schyst gore och som faktiskt var riktigt spännande. Till och med tvåan var riktigt bra. Trean var okey, men tappade på grund av att den mjukades upp rent våldsmässigt. I dagens filmvärld så är riktigt grova och grafiska skräckfilmer det mest trendiga som finns. Allt från Hostel till Hills Have Eyes, Texas Chainsaw Massacre och House of wax – och massor därmellan. Det är mer alternativt och våldsamt än någonsin, värre än på sjuttio- och åttiotalet, men samtidigt väldigt trendigt. Och det är precis dessa filmer som kommer att anses om tjugo år vara den äkta varan, och inte år 2027 års ”trendiga” skräckfilmer som bara är gjorda för pengarnas skull…

Ska vi slå vad?

söndag, juni 24, 2007

Sun, sex, sin, divine intervention, Death and destruction

Are you gonna go To the Sodom and Gomorrah Show?
It's got everything you need for your complete Entertainment and instruction.
Sun, sex, sin, divine intervention, death and destruction.
The Sodom and Gomorrah show Is a once-in-a-lifetime production.

Lite nördigt, jag vet, men för mig är detta de bästa textraderna på många år. Pet Shop Boys kan ordbajsa intelligent.

Fred + Tony = Slut

Ja, om ni undrar över mitt kryptiska inlägg häromdagen angående love is dead, så stämmer det. Även om det bara handlar om något rent relationsmässigt. Tror vi kommer fortsätta vara vänner i alla fall, brevvänner eller nåt sånt. Tony och jag alltså. Kan inte förneka att jag mått piss på grund av det. Iofs så har väl den formen av kärlek varit död ett tag, men det är ännu ett kapitel som avslutas och ännu ett kapitel som på sitt lilla sätt inte slutat lyckligt. Men det är väl historien om mitt liv. Vill så mycket och när jag vill så mycket så blir det för mycket och då blir troligen föremålet för min kärlek bortskrämd. Eller? Jag vet inte. Den största ångesten har egentligen varit att inte få något rakt besked från Tony. Jag har hela tiden frågat han om det, men det är först nu som han faktiskt har kommenterat det själv, vilket känns skönt, men sorgligt. Han är fortfarande en fin kille, men jag förstår att karriär i asien lockar mer än en etta i Stockholm ;)

Men naturligtvis är hoppet inte ute. Har umgåtts väldigt mycket med en snygg och intelligent man vid namn Chrille. Gradvis har vi lärt känna varandra mer och mer och det känns bra. Jag saknar honom när han inte är här och det där pirret i magen dyker upp när vi träffas. Så det kanske betyder kärlek? Jag misstänker det. Men samtidigt så känner jag mig inte som någon lyckad person. Jag vill ge den personen jag älskar en lycklig och lyckad människa tillbaka, som har drömmar som går att förverkliga och en framtid som inte bara kommer att innebära ett 0800/1630-rutin resten av livet. Jag vill så mycket mer än så. Hoppas att jag lyckas.
Nu önskar jag bara att han vaknar upp efter nattens festligheter och hör av sig. Vill höra hans röst igen. Den gör mig så glad.

YouTube

FYI:

Här är en direktlänk till allt material som jag lagt upp på YouTube, och det är givetvis material som jag producerat. Njut ;)

http://www.youtube.com/profile_videos?user=ninjadixon

Ondska är en klump

Ondska är en klump i halsen på korkade människor.
De förstår att det är fel.
Men de är så jävla dumma att dom inte fattar.

Det är ju så underbart

Jag har älskat alldeles för mycket
Öppnat mig för många
Avslöjat hemligheter
Lurat mig själv
Ändå fortsätter jag.
Jävligt korkat.
Men det är svårt att låta bli.
Det är ju så underbart.