torsdag, juli 05, 2007

Människors rädsla för rulltrappor


Jag lade märke till ett intressant fenomen idag. Ni vet dom där en gång i tiden så science fiction-aktiga rullbanden som finns när man ska ner mot blå linjen, mot till exempel Kungsan? En lång hall där två banor går längst med väggarna och en mer trygg manuell gångväg i mitten.

Varje morgon, vid den stora stressen (observera att det är de andra som stressar, inte jag) samt på eftermiddagen, då den stora stressen del 2 kommer, så kastar sig folk upp på dessa effektiva och futuristiska åkdon och susar fram genom hallen. En del, som inte orkar eller som kanske är extra rädda (mer till det senare) väljer den trygga medelvägen. När man står på ett av de där åkbanden så känner man sig som Christopher Reeve som Stålmannen. När han springer och använder superfart. Man ser tydligt att Reeve aldrig kan röra benen så snabbt som han borde göra, men trots att han mer eller mindre lunkar fram så susar världen förbi honom. PRECIS så känns åkbanden. Fast lite långsammare.

Det konstiga är att alla har självförtroende som en superhjälte när dom väl står på bandet, och när dom kliver på det… men när det gäller att kliva det, då går det åt skogen. Alla vet hur det är. Folk glider fram i lugn och ro, tror dom är stålmannen, när plötsligt det otäcka slutet kommer. Man tvärstannar, hasar sig över den farliga, vassa kanten som leder bandet ner i underjorden, och vips så blir det en masskrock/trafikstockning/trängsel utan dess like. Allt för att folk måste vara försiktiga vid slutet. Dom vill INTE MALAS NER TILL KÖTTSLAMSOR AV DEN OTÄCKA RULLTRAPPAN!

Ja, rulltrappan.. det är samma sak där. Folk trängs, åker glatt nerför, och när det väl är dags att stiga av så är dom så troligt rädda att fastna med tårna i den där jävla mekaniken att dom antingen kastar sig handlöst ut i tomma luften för att undkomma köttkvarnen eller helt enkelt blir blinda och anser att rullbandet inte har något slut. Så om dom står still och bara hasar sig långsamt fram med fotsulorna vaggande över mördarmaskinen, så kommer dom att klara sig.

Och det blir ett fett megastopp!

Allt bygger på att människan har en vild fantasi. När vi tittar ner på glappet mellan det coola åkbandet och det trygga golvet så ser vi dom ENORMA taggarna som om vart annat griper tag i allt (eller i alla fall sånt i storlek av ett sandkorn) och sliter ner det i helvetet. Det bygger också på det som våra föräldrar, dagisfröknar, lärare, kamrater och fula spärrvakter lurade i oss: rulltrappan är farlig. Rulltrappan är ond. Inte leka i rulltrappan (varför står inte det i vanlig trappor förresten, stentrappor där man verkligen slår ihjäl sig om man ramlar?) och hålla i någon vuxens hand. Antydningar om oskyldiga barns små bleka fötter som strimlats till köttfärs i dödsmaskinen har vi väl alla fått.

Det får vara nog nu. Var hårda. Ta rulltrappan/rullbandet/whatver som en man/kvinna/barn och stå emot instinkten att undkomma slutet. Glid bara mjukt över, eller ta ett vältajmat steg rakt på taggarna. Jag lovar att ni inte kommer att dö. Bara kanske tappa balansen i en mikrodels sekund, men strax ha koll på läget igen.

Lova mig det?

New Yorks första officiella joggare

Drygt 400 unika besökare läser den här bloggen varje vecka, sammanlagt mellan, om man räknar återbesök och stamgäster, 700-800 besökare, och INGEN försökte sig på en gissning på den oranga mannen i bakgrunden på bilden några poster ner. Men det är okey. Det är sommar. Det är viktigare att vara ute i solen och njuta än att sitta på en blogg och fåna sig.

Mannen är New York Citys första officiella joggare. Mannen som skapade joggingtrenden i New York, USA… kanske världen. Fast nu för tiden släpar han sig lååååångsamt fram med rullator. Så nån jävla jogging blir det inte nu för tiden.
Intressant va? ;)

Jag och Chrille satt som vanligt ute på Skeppsholmen och tittade på båtarna och pratade om livet. Älskar forfarande den där underjordiska tigern vars svans sticker upp ur marken. Hellre sån street art än all jävla dynga som staten lägger ner miljontals kronor på. Finns även en katt målad vid en pendelstation mot Märsta, kommer inte ihåg vilken, men den är genialisk. Sitter där och tittar på tågen som åker förbi, och verkar le lugnt och behagligt. Givetvis var jag lite nere. Det har varit en slitsam vecka och känslostormarna har en tendens att ta överhanden, även när jag egentligen borde må toppen. Och som Joao brukar säga, ”Fred, man ser direkt när du mår dåligt. Du är som en öppen bok”. En klyscha som kanske stämmer. Chrille tittar ner på mig där jag ligger och säger ”Jag vill inte att min pojkvän ska må dåligt”. Pojkvän? Har vi blivit det nu? Jag funderade i ungefär en tiondels sekund och frågade den frågan. Och så blev vi pojkvänner. Det kändes naturligt. Där, mitt under de tunna molnen som glider förbi, blev vi pojkvänner officiellt. En del av min beryktade ångest lyfte från bröstet och vi köpte glass på Bar Chapman. Sedan var det dags att bege sig hem.

Sedan ringde en polare jag inte snackat med sedan 2001 ungeför, vilket var riktigt roligt. Hans namn är Glenn och vi var roommates under ett par år. Precis när jag började arbeta på TV4 Jämtland så fick Glenn nys om en lägenhet och vi beslagtog den. Och den bodde jag i tills jag flyttade nu för nån månad sedan. I alla fall så delade vi lägenhet under diverse olika konstellationer under ett par år tills han och hans kille flyttade till en egen lägenhet… och som det kan ske, så gled vi isär. Så kan livet vara ibland. alla fall så bor både han och kille i Stockholm och han slog en signal. Konstigt nog så började vi snacka på som om vi inte gjort en så lång paus. Som om vi senast igår satt och snackade skit på Video Ett eller i lägenheten. Glenn är en bra skådis också, var riktigt talangfull i sin ungdom.

Ni kan se honom i Ninja Mission 2000-trailern på Youtube om ni har lust. Kanske borde väcka upp den ådran i honom igen?

Jag tror min mor har varit lite orolig över att jag anklagar henne för frikyrkotiden (hon tjuvläser nämligen den här bloggen, ångestfyllt nog, men vägrar lämna kommentarer – det där var en pik ;)). Det stämmer dock inte. Först och främst så hjälpte den perioden henne att komma ifrån missbruket och på något sätt så svetsade det bara samma oss.

Så inte oroa dig kära mor. Puss.

Yersinia - ny trailer!


Ny trailer för Yersinia, medeltids-zombie-demon-splatter-filmen (långfilm givetvis, vad annars?) som jag spelar en av dom större rollerna i. Se och njut, även om det inte visar mycket av filmen :)

http://www.youtube.com/watch?v=6hwkpUERTYk

onsdag, juli 04, 2007

Äckliga barnmisshandlare

Jag kommer aldrig att glömma en naivt utskuren klädgalge. Kladdig av blod. Skratt som förbyts i gråt över en sekund. Livet i en pingstkyrkefamilj i Sigtuna.

Tyvärr är det väl så att det sitter barnmisshandlare och läser den här bloggen. Egentligen vill jag bara att ni ska försvinna, men vad kan jag göra? Kan inte hindra er från att läsa och reagera. Man skulle kunna skriva mycket om våld och förtryck, men då jag kommer från en frikyrklig rörelse så är det främst misshandel mot barn jag vill ta upp. För det pågår misshandel varje dag, i alla former av hem och av till synes bra föräldrar. Vad är då en misshandel? En misshandel är att ge barnet en hurring. Att dra eller rycka ungen i örat. Att gripa tag hårt i armen så att det blir blåmärken. Att ge utegångsförbud. Att på alla former av sätt psykiskt och fysiskt misshandla barnet.

Det var ganska vanligt bland mina vänner inom frikyrkan att få såna här tillsägelser. Kommer ihåg Wille på Venngarn som alltid fick sig ett slag i ansiktet av sin far medan hans korkade mor, som är minst lika skyldig, bara tittade på. Jag sade till honom en gång att snart skulle ha bli vuxen och slippa ifrån sin far. Jag hoppas han slapp undan. Minns fostersonen som slogs blodig av sin pingstkyrkeskadade fosterfar. Efter att bara velat visa upp en sak han gjort i slöjden – dessutom MED föremålet han hade slöjdat. Han blev slagen, fysiskt och psykiskt, många gånger. Hoppas du brinner i helvetet för det, Pappa L.

Så fort en vuxen tar till våld eller bestraffning mot sitt eller andras barn för att sätta barnet på plats så bildas en skada. Troligen mer psykisk än fysisk. Av minsta lilla. Barnet lär sig att bli hård och att trycka undan sina känslor och främst av allt, våld löser allt. Våld och bestraffning kan man ta till när man inte orkar ta itu med problem. Då blir det känsloskadade människor som inte kan ha en vettig relation med sin närhet. Dom kanske tror det själva, men som utomstående är det väldigt lätt att se vem som fått sig ett slag i ansiktet för att man kört sönder en cykel eller busat på rasten, än på en person som fått prata ordentligt med sina föräldrar och målsmän.

Jag vet. Stöter jämt på folk, främst män, som påstår att dom bara lärde sig nåt bra av att bli bestraffad som barn. Dom lärde sig en läxa och gjorde aldrig om det dom gjorde. Men behöver man lära sig läxor? Är inte livet till för att utforska? Ska man inte vara äventyrlig och företagsam? Är det att fördra en ”manlig” hårdhet Det är oftast sådana barn som blir bestraffade, som vågar gå emot dessa varelser som har blivit deras föräldrar.

Kan tillägga att jag aldrig fått stryk av mina föräldrar. Jag har inte ens fått någon form av bestraffning. Inget indraget lördagsgodis, inget utegångsförbud, ingen hurring, inget nyp i armen eller drag i örat. Ingen hurring över kinden. Inga blåmärken att dölja. Det tackar jag för. Men så är dom bra föräldrar på det sättet också. Ansåg att barn är barn och att barn ska uppmuntras, inte bestraffas. Jag önskar verkligen att fler fick uppleva det. Det finns ingen som helst ursäkt att ens föräldrar slår eller hotar en. Ingen enda liten ursäkt. Kom ihåg det.

Ni som lever i ett sånt liv. Kom ihåg, vänd inte andra kinden till. Nästa gången farsan lyfter handen för att slå, slå först och sätt idioten på plats. Sedan kommer han aldrig våga röra er.

måndag, juli 02, 2007

Poppy strikes back

Poppy Kohlberg, den galningen, har lagt upp fyra av sina nya kompositioner på myspace. Av sju möjliga har jag hört. Hoppas han byter av dom lite så att det blir mer... mystiskt på nätet.

http://www.myspace.com/poppykohlberg

Lägesanalys 070702

Jag har verkligen känt mig däckad den senaste veckan. Vet inte om det är spruckna relationer och nytt jobb som spökar och får mig ur balans, men det är lagom irriterande. Gillar inte sånt. Är en vanemänniska som tycker om trygghet och rutiner. När saker och ting bryts så bryts även jag. Men jag reparerar mig naturligtvis, det är bara att det tar ett tag. Känner jag hemlängtan? Det vill säga till Östersund? Nej, det gör jag inte. Trivs väldigt bra här nere, men det är bara uppbrottet som sådant, som ren symbolik, som sätter käppar i hjulen för mig.

Det som lyser upp mycket av min vardag är mina vänner och Chrille. Mina gamla vänner, som Joao och Anneli vill gärna umgås, men det är inte alltid jag orkar på grund av att jag är deppig, men jag gör mitt bästa. Vill gärna umgås när jag är på topp, så att dom får möta den Fred dom själva föredrar. Och jag föredrar också den versionen av mig själv. Sedan finns det vänner jag inte umgåtts med på länge, och jag vill gärna ta upp kontakten ordentligt – dom också – men det tar tid att bara få in lunket och känna sig avslappnad med allt. En har jag inte snackat med på många år, så det kanske är därför det tar lite tid för mig att vänja mig vid en eventuell återupptagning av vänskapen. Sista gången var det spänt minst sagt.

Chrille är, som ni förstår, mer än en vän. Han har fått mig att må väldigt bra, men han har även fått uppleva mina mörkare sidor. Att jag kan känna mig nere, förrakta mig själv och så vidare. Det är på gott och ont givetvis, och jag förstår att det kan vara jobbigt för honom. Men å andra sidan är detta ett led i att bygga upp mig själv efter stora omställningar och känslor som farit hit och än dit. Jag har såna perioder, men så fort allt börjar lugna ner sig och jag kan få en tydligare planering över hur jag ska lägga upp 2007 så kommer det fungera bättre. Hoppas Chrille står ut bara, du gör väl det? :)

Vi var och såg lite verklighetsflykt i lördags, sånt jag älskar. Det blev givetvis Die Hard 4.0 (den amerikanska titeln gillar jag mer faktiskt, Live Free Or Die hard). När slutet kommer och John McClane kravlar fram under spillrorna av en motorväg, en långtradare, ett stridsflygplan och åtskilliga skotthål, blåmärken, rivsår, köttsår och (skavsår höll jag på att skriva) andra kroppsliga skador, så vet jag att detta var en jäkligt skön film. Mycket action, tyvärr inte så våldsam som de tidigare filmerna (men jag hoppas på en unrated dvd) men en stolt del i denna utmärkta filmserie. Skurken var snygg (inte lika snygg som Alan Rickman dock) och actionscenerna var extremt over-the-top (kändes som True Lies 2 vid några tillfällen) och Lee Wisemans regi var bra, men inte lika bra som mästaren John McTiernan dock. Gillar dock inte hans tendens att de-saturera bilden hela tiden. Det är något som hör hemma i Underworld-filmerna och inte i Die Hard-sagan.

Försökte se Hamburger Hill på söndagen, men jag orkade inte det just då. För verklighetstrogen just då. För mycket ångest. För mycket ungdom som offras för gubbarnas maktbehov (alla dessa jävla medelålders män som har sett till att så många människor offras. Kan ingen offra dom istället?). Men den verkar bra. Ska försöka se den någon gång i veckan.
Vill krama och pussa Chrille. Det är han värd.

söndag, juli 01, 2007

Träningsmani och poäng-onani

Under en kort period i min barndom så försökte mina ömma föräldrar sätta mig i någon fånig sport. Fotboll var otäckheten i det här fallet. Givetvis så insåg jag direkt, och då var jag väl sju-åtta år direkt hur det egentligen gick ut på att skapa en elit där det var okey att trycka ner dom som inte var så bra på det hela och hylla snorisarna som gjorde mest mål.

Från och med då så försvann sporten som gemenskapslek för mig. Det blev bara en trist övning i smyg-penalism, mobbing och framgångs-hets. Det gick vidare in i skolan och då jag med större och större förrakt så mina skolkamrater tävla om vem som var bäst på att spela volleyboll, basket eller annan meningslös lek. Det kändes inte längre som en sätt att umgås och ha roligt. Istället kunde jag titta omkring mig i sporthallen och se drägglande pappor (för det är otäckt många såna som hetsar) skrika och vråla som efterblivna apor på sina ungar. Tragiskt.

Det var nästan som religion. Barnen gjorde inga val, det var föräldrarna och deras tragiska uppsyner som skulle leda barnen till att bli sportstjärnor alternativ goda kristna, och för evigt göra päronen stolta uppe i sin himmel.

Sport är religion. Därför är den inget för mig. Ge mig kärlek och gemenskap utan hets och hat så är jag på. Ge mig en sport utan homofobiska gliringar och träningsmani. Ge mig en sysselsättning där livet går före poäng-onanerandet.

Min mor förstod tidigt att det där med fotboll bara var en värdelös sysselsättning som inte skulle ge mig någon glädje. Så hon uppmuntrade mina andra intressen, sådant som faktiskt gav mig något, och det är jag evigt tacksam för.

Synd bara att inte alla ungarna har såna föräldrar.